Assad-regimen: var den kom ifrån och vad den blivit - del 2

Den felaktiga uppfattningen att Assadregimen på något sätt skulle vara progressiv har sina rötter i de händelser under 1960-talet som slutade med att man skapade en centralt planerad och statligt ägd ekonomi, väldigt lik med Sovjetunionen. En lång och utdragen process har emellertid omvandlat Syriens ekonomi från vad som i grunden var en planerad ekonomi till en som domineras av privat ägande och detta måste vi förstå om vi vill göra en korrekt bedömning av den regim Assad styr över idag.

Baathregimens första år

Händelserna under 1950- och 1960-talet är nyckeln till en förståelse av vad för slags regim Baathpartiet skapade när man kom till makten. Händelserna under dessa årtionden kan bara förstås mot bakgrund av den ökade sociala polarisering som kom till ytan under 1950-talet efter landet fick sin självständighet. Efter andra världskriget tvingades Frankrike ge upp sin direkta kontroll över Syrien men landet fortsatte att vara dominerat av imperialismen. Den inhemska borgarklassen var svag och oförmögen att skapa en verkligt modern, oberoende borgerlig stat. Det var en svag kompradorborgarklass i imperialismens tjänst. Det här är en förklaringen till de radikala stämningarna bland massorna och deras längtan efter social förändring.

I slutet av 1950-talet försökte en del av Syriens militära elit dämpa massornas missnöje och vände sig till Egypten för hjälp. Därför försökte en grupp militära officerare driva på för en union med Nassers Egypten, och den kortlivade Förenade arabrepubliken (FAR) skapades. De åtgärder man tog till under den korta FAR-tiden var bland annat en omfördelning av jorden, social välfärd för arbetare och fattiga och ett försök att börja industrialisera landet. Dessa populära åtgärder kombinerades emellertid med ett förbud mot strejker och oberoende fackföreningar och bondeorganisationer.

Vad vi måste komma ihåg är att Nasser samtidigt började gå alltmer åt vänster och tog till åtgärder mot imperialismen och den inhemska borgarklassen och jordägarna. Detta är förklaringen till att den reaktionära militära kasten i Syrien snabbt fick kalla fötter och bestämde sig för att bryta unionen med Egypten 1961. Istället för att lösa problemen förvärrades de av unionen med Nassers Egypten, genom att man införde precis de åtgärder officerarna till varje pris ville undvika!

Oavsett deras vilja så krävde den underutvecklade ekonomin stora satsningar på infrastruktur som vägar, hamnar och bevattningssystem, vilket den inhemska borgarklassen inte var kapabel till. Bara staten hade de resurser som krävdes för en sådan utveckling.

Under dessa omständigheter kunde kapitalismen inte utveckla landet. Bönderna kunde inte spela någon oberoende roll och därför föll uppgiften att modernisera landet, vilket bara var möjligt med en socialistisk samhällsförändring, på arbetarklassen. Tyvärr leddes arbetarklassen av partier som det syriska Kommunistpartiet som inte hade något perspektiv om att störta borgarklassen och införa socialism. Tvärtom försökte man hela tiden skapa allianser med den så kallade "progressiva" borgarklassen, som inte existerade!

Detta var arvet från den stalinistiska "stadieteorin", som grundar sig på idén att arbetarklassens uppgift i underutvecklade halvfeodala länder är att tillsammans med den så kallade "progressiva" borgarklassen göra sig av med resterna av feodalismen och skapa en modern borgerlig stat. Detta är det så kallade första "stadiet". Bara långt senare när man har byggt kapitalismen skulle man försöka gå mot socialism. I praktiken betydde det att man i alla revolutioner skulle underställa sig borgarklassen och dess intressen.

Med andra ord så hade vi en situation där borgarklassen var oförmögen att utveckla landet samtidigt som arbetarklassen inte hade en ledning som kunde fullfölja den ofullbordade historiska uppgiften att modernisera landet. Under dessa omständigheter kunde officerskåren spela en större roll än vad som annars är normalt. Militären lade sig ständigt i landets politik.

Dessa objektiva omständigheter i samband med ett ökat statligt ingripande över hela världen som i Egypten, Algeriet och många andra underutvecklade länder som nyligen frigjort sig från sin koloniala period, bestämde händelseförloppet i Syrien.

Sovjetunionens och Kinas inflytande spelade också en nyckelroll. Den ekonomiska tillväxten i båda dessa länder var fortfarande mycket hög. Därför kunde idén att det var planekonomi som behövdes växa sig stark i en allt större del av befolkningen, och detta gällde också bland de intellektuella, småborgerligheten och en del av officerskåren i Syrien, vilket fick sitt uttryck i skapandet av Baathpartiet.

Kupperna 1963-66

I detta sammanhang utförde en del av officerarkåren en kupp, men denna kupp skilde sig från alla tidigare kupper. De startade en process som började nationalisera stora delar av ekonomin, en omfördelning av jorden och nationalisering av alla privata banker. Man gick mycket längre än till och med Nasser i Egypten, och skapade till slut ett system med Sovjetunionen som modell.

Trots alla försök att undvika radikala reformer mot borgarklassen och jordägarna, ledde alltså den inhemska borgarklassens oförmåga att utveckla Syriens ekonomi till kuppen 1963 som gav makten till en radikal del av officerskåren i form av Baathpartiet.

Det vore passande att infoga en liten parentes angående den Syriska officerskåren. Precis som i många andra underutvecklade länder har inte officerskåren i Syrien samma direkta länkar till borgarklassen som man har i de mer avancerade kapitalistiska ekonomierna genom familjeband och så vidare. Ganska ofta kom de istället från samhällets lägre skick. Detta förklarar till exempel varför många var alawiter, som på den tiden sågs som en förtryckt minoritet.

Salah Jadid som ledde en radikalare kupp 1966 är ett exempel på en sådan officerare. Sådana officerare ville modernisera sitt land, och eftersom den inhemska borgarklassen var sammanbunden med imperialismen och dess intressen, hamnade de ganska ofta i konflikt med den klass det var meningen att de skulle representera. Tack vare Kinas och Sovjetunionens exempel, som under den här tiden verkade vara ett trovärdigt alternativ till kapitalismen, såg detta lager av officerskåren ekonomisk planering som en lösning på landets problem. Kina och Sovjetunionen var också attraktiva för dessa officerare eftersom de hade gjort sig av med alla former av demokrati, i synnerhet arbetardemokratin, och tillät existensen av en privilegierad byråkratisk elit.

En av de första åtgärderna regimen tog till var en jordreform som tog från de stora jordägarna och gav till jordlösa bönder. Privata banker och försäkringsbolag nationaliserades helt och hållet, och 1965 hade de flesta stora företagen redan helt eller delvis förstatligats.

Eftersom den lokala borgarklassen var oförmögen att utveckla ekonomin, kunde inte staten stanna vid att ta över bara delar av den ena eller andra industrigrenen, utan tvingades ta över styret av hela ekonomin. Det här motsatte sig mullorna och "företagssamhället" kraftigt.

Det militära styret försökte, under press från dessa element, komma fram till en kompromiss, men det ledde bara till en ny kupp ledd av unga radikalare officerare som stod mycket närmare stämningen inom massorna. Det var dessa officerare som gick ännu längre i den sociala förändringen av Syrien. För dem hade det blivit en fråga om liv eller död. Detta är förklaringen till Jadid-kuppen 1966 som slutligen fullbordade och konsoliderade hela processen.

År 1966 var huvuddelen av ekonomin i statens händer. Staten hade kontroll över naturresurserna, elförsörjningen, vattenförsörjningen, de flesta fabriker, banker, försäkringsföretag, delar av transportsystemet, det mesta av utrikeshandeln och den inhemska grossisthandeln. Regeringen kontrollerade också de flesta investeringar, kreditgivningen och prissättningen av många varor.

Det vi inte får glömma är att de radikala officerarna skapade en milis och en stor bondearmé för att en gång för alla krossa den gamla halvfeodala proimperialistiska staten. Under denna process skapades ett nytt statsmaskineri, som kontrollerade nästan hela industrin och en stor del av jorden.

Det som ägde rum var en kamp mellan revolutionen och kontrarevolutionen. För att krossa kontrarevolutionen tvingades Baathregimens ledare luta sig mot massorna, och detta är hur Ted Grant förklarade processen 1965:

"Tidigt i januari nationaliserade den socialistiska Baath-regeringen 106 av de största industrierna samt banker till ett värde av över 25 miljoner pund. För att krossa möjligheten till motstånd från kapitalisterna skapade man specialdomstolar med möjlighet att döma alla som motsatte sig åtgärderna, där det strängaste straffet var dödsstraff.

"Inom en vecka försökte kapitalisterna organisera en kontrarevolution: affärsmän och små affärsinnehavare organiserade en kapitalistisk "strejk" i protest och stängde sina affärer och marknader. De högsta ledarna för de muslimska moskéerna i Syrien deltog i konspirationen och fördömde regeringen som motståndare till "Gud och religionen". De lanserade en gemensam en kampanj med civil olydnad och demonstrationer. Men regeringen hade redan kastat handsken, och att backa nu skulle innebära att regeringen skulle falla och att de flesta av Baathpartiets ledare skulle dömas till döden.

"'Demonstranter fördes iväg i fulla lastbilar, affärer som stängts tvingades öppna och deras varor beslagtogs, 22 ledande affärsmän blev beslagtagna på alla sina ägodelar, makten över de religiösa stiftelserna fördes över till den härskande juntan, däribland makten att tillsätta och avsätta olika religiösa ledare; åtta ledare för en extrem religiös organisation dömdes till döden för att man planerat att döda juntans ledare general Hafiz.'

"För att lyckas i sin kamp var Baathregimen tvungen att vädja till arbetarna och bönderna i Syrien om deras stöd. Tisdagen den 26 januari svarade tusentals bönder på juntans appeller och strömmade till Damaskus för att visa sitt fullständiga stöd till Juntans åtgärder.

"Som Observer helt korrekt skrev:

"'I Syrien kommer Baathregimens överlevande och deras kraftfulla åtgärder vara av avgörande betydelse. Den privata sektorn har fått motta ett dödligt slag, i alla fall om man ser till de stora företagen. Regeringen har nu inget annat val än att fullfölja en fullständig socialisering av hela ekonomin.

"Nationellt innebär det att makten avgjort har förflyttats från städernas borgare till den mer radikala landsbygden och till den bondearmé som regimen är beroende av.'

"Därför kan man räkna dessa händelserna som början på slutet för kapitalismen i Syrien. Vilken attityd borde medvetna arbetare och arbetarrörelsen i stort inta i förhållande till händelserna i Syrien? Först och främst borde man ge sitt oreserverade stöd till de åtgärder som det socialistiska Baathpartiet tagit mot kapitalismen i Syrien, en kapitalism som var beroende av imperialismen för att kunna överleva. Men det är också nödvändigt att förstå bakgrunden till dessa händelser, deras begränsningar, och revolutionens förlopp." (20 februari 1965)

Genuina marxister stödde de nationaliseringar som genomfördes. Men samtidigt hade vi inga illusioner om regimens natur. Även om de genomgripande nationaliseringarna var progressiva, gjorde avsaknaden av arbetardemokrati och arbetarkontroll över industrin att man skapat en regim i likhet med Sovjetunionen. Detta innebar en totalitär enpartidiktatur, där makten koncentrerats i händerna på en privilegierad byråkrati som baserade sig på den statligt ägda ekonomin. Detta var inte ”socialism”. För att ett sådant system skulle röra sig mot verklig socialism skulle det krävas en andra, politisk, revolution.

Som Ted Grant påpekade:

"Den syriska regimen var deformerad och bonapartistisk redan från början, och baserade sig på bondearmén. Den kommer att lägga grunden för en industriell plan genom att göra slut på den vettlösa kapitalistiska anarkin. Men eftersom man inte har den kontroll som en arbetardemokrati kan ge, kan det bara sluta med att man skapar ett nytt privilegierat skikt av direktörer, officerare och byråkrater precis som i Ryssland och Kina.

"För att införa detta [arbetardemokrati] kommer det att krävas en ny revolution, inte en social utan en politisk revolution. Massorna i dessa länder måste betala med en andra revolution på grund av att revolutionen dröjt i de mer avancerade kapitalistiska länderna.” (20 Februari 1965)

Dessa korta citat visar marxismens överlägsna förståelse av de processer som då pågick i Syrien. Marxister hade inga illusioner gällande regimens natur, samtidigt som man erkände och gav sitt stöd till alla de progressiva åtgärder den genomförde. Den nya regimen var vad marxister skulle beteckna som en deformerad arbetarstat, det vill säga en stat där staten visserligen kontrollerar och planerar ekonomin men där makten ligger i händerna på en byråkratisk elit som höjt sig över arbetarklassen.

Permanent revolution i förvrängd form

Kuppen 1963 och alla efterföljande kupper är exempel på ”permanent revolution”, fast i en förvrängd form. Lev Trotskij har förklarat att arbetarklassen i de mer underutvecklade länder som precis lämnat sin koloniala period, skulle vara tvungen att utföra de uppgifter som egentligen tillhör den borgerliga revolutionen. Detta betyder att bryta den gamla feodala klassens grepp över makten och att utveckla en modern industrialiserad nation.

Fast han förklarade också att kampen, på grund av den inhemska borgarklassens reaktionära roll i dessa länder, och med arbetarklassen i revolutionens ledning, oundvikligen skulle röra sig i riktning mot socialism. På grund av de krafter som ledde revolutionen så kunde inte arbetarklassen i Syrien bli en oberoende ledande kraft i samhället.

Under dessa förhållande kunde de radikaliserade lagren av småborgerliga officerare ta ledningen och utföra många av arbetarklassens uppgifter. Det är på grund av detta, vilket vi redan förklarat, som den regim som framträdde var bonapartistisk till sin natur, samtidigt som den lutade sig på statliga egendomsrelationer.

Den "ideologiska rapport" som lades fram på Baathpartiets sjätte kongress i oktober 1963 förklarade att partiets uppgift var att "bygga ett socialistiskt samhälle". Man lade också fram behovet av en jordreform, nationaliserandet av privata företag och industrin, samt ekonomisk planering och skapandet av en statlig bank. Samtidigt förklarade man att fackföreningarna borde underställa sig statens kontroll. Vad det betydde var att man inte tillät några oberoende arbetarorganisationer, och kopierade därmed ännu en gång Sovjetunionen.

De första som påverkades var de privata entreprenörerna, de större handelsmännen, de stora landägarna och bankerna, av vilka många flydde landet och tog sina resurser med sig. År 1967 förstatligade man alla privata skolor. Detta var en åtgärd mot de religiösa organisationerna. På det internationella planet vände man sig till Sovjetunionen både för militärt och ekonomiskt bistånd. Landet hamnade de facto i Sovjetunionens intressesfär, trots att Brezhnev inte hade gjort något för att åstadkomma det.

Det var den statligt ägda och centralt planerade ekonomin som gjorde att Syrien kunde utveckla sin ekonomi så snabbt. Under 1960-talet ökade BNP per capita med sammanlagt 80 procent, och under 1970-talet var samma siffra 336 procent.

Det var under de första åren som man tog till de mest radikala åtgärderna. Det var under dessa år som de mest radikala delarna av Baathpartiet hade sitt största inflytande i att bestämma regimens politik.

Assads väg till makten

Som vi emellertid sett så många gånger tidigare i historien, när den mer revolutionära flygeln väl har etablerat och konsoliderat en regim, givet själva naturen hos den konservativa byråkratiska apparat som skapas, tar de mer så kallat "pragmatiska" delarna inom regimen över och tränger undan de mer radikala elementen.

Detta förklarar de frekventa förändringarna i regimens topp mellan 1964 och 1966, och den efterföljande kampen mellan Jadid och Assad, vilken återspeglade kampen mellan den mer radikala delen och den mer konservativa delen av Baathpartiet. Detta kan jämföras – med alla uppenbara skillnader i omständigheter – med vad Trotskij beskrev som den stalinistiska reaktionen efter den ryska revolutionen.

Det var denna process som ledde till att Hafez al-Assad, far till Syriens nuvarande diktator Basher, kunde stiga inom regimen. Till en början fick den äldre Assad dela på makten med vissa av de mer radikala ledarna, men småningom hjälpte han fram de mer "pragmatiska" elementen inom apparaten och som ville pressa "revolutionärerna" åt sidan.

Den främsta ledaren i Baathpartiet under regimens tidiga dagar var Salah Jadid, en arméofficer tillhörande Baathpartiet. Särskilt efter förlusten i 1967 års krig mot Israel började spänningarna öka inom regimen mellan Jadid-lojalisterna och en mer konservativ fraktion runt försvarsministern Hafez al-Assad. Assad argumenterade för en försiktigare hållning till Jadids politik med omfattande nationaliseringar. En överväldigande del av Baathpartiets civila delar stödde Jadids nationaliseringspolitik, men Assad använde sin position som försvarsminister till att ta kontrollen över partiets militära delar. År 1969 började Assad avlägsna Jadids anhängare från deras maktpositioner.

Den sjudande konflikten mellan fraktionerna ledde småningom till att Jadid försökte göra sig av med Assads supportrar på Baath partiets kongress 1970. Det blev emellertid Assad som med hjälp av sin kontroll över armen lyckades starta en intern kupp inom partiet mot Jadid, som arresterades och fängslades, och senare sattes under husarrest fram till sin död 1993.

Hela processen ledde till att man skapade en mycket centraliserad regim med ett stort militärt inflytande även över ekonomin. Tillsammans med detta fick personer från den alawitiska minoriteten, som Hafez Al-Assad tillhörde, alltmer dominerande roller inom regimen. Alawiterna har alltid ansetts som förtryckta i Syrien och det är inte en slump att en stor del av de radikala officerarna var alawiter. Hafez satte alawiter på många av samhällets höga positioner inom staten och militären. Ännu idag är vissa av landets viktiga säkerhetsstyrkor dominerade av alawiter.

Genom denna process blev Syrien en totalitär regim som baserade sig på en statligt ägd, centralt planerad ekonomi, i grunden samma typ av system som det i Sovjetunionen. Som vi sett tidigare gav detta till en början en kraftig ekonomisk tillväxt.

Under 1970-talet var den årliga tillväxten i genomsnitt 9,7 procent, långt mer än vad vi såg i de avancerade kapitalistiska ekonomierna, till och med under efterkrigstidens uppsving. Denna tillväxt gjorde också att man kunde införa många sociala reformer inom välfärd, skolor, utbildning, sjukvård och så vidare. Det var detta som kunde ge regimen en period av stabilitet.

Även inom borgerlig media pratar man om den "socialistiska" perioden och ekonomin beskrivs som "socialistisk". Det var så klart ingen äkta socialism, eftersom det inte fanns någon arbetardemokrati. Det var en väldigt deformerad karikatyr på verklig socialism.

"Infitah"

Vad som senare hände med Syriens ekonomi är emellertid intressant och viktigt för oss om vi vill förstå dagens Syrien. Redan under 1970-talet, när Hafiz al-Assad hade fått ett allt fastare grepp om makten, och efter förlusten i kriget mot Israel, hade man påbörjat en process som öppnade upp ekonomin för privata investeringar.

Denna ekonomiska "öppning" beskrivs ofta som "infitah" men i en "måttlig" eller "moderat" variant. (Infitah var en motsvarande process i Egypten då president Anwar Sadat, efter Nasser, "öppnade dörren" för privata investeringar.) Ett visst mått av privat kapital tilläts i ett antal sektorer, som handel, fastigheter och tjänster. Assad försökte få hjälp från syriska kapitalister och investerare i exil. Under denna process lämnade man tillbaka några av de egendomar man tidigare exproprierat till sina tidigare ägare för att locka investerare. Under denna första infitah såg vi att investeringarna man attraherade främst visade sig vara av spekulativ karaktär, vilket var en indikation på att de som investerade inte litade på regimen. Men trots denna milda form av infitah under det tidiga 1970-talet kontrollerade fortfarande staten den största delen av ekonomin.

Men den snabbt växande ekonomin under 1970-talet nådde sin topp 1981 när tillväxten låg på 10,2 procent. Den minskade sen kraftigt till 3,2 procent 1982 och 1984 krympte ekonomin och BNP minskade med 2,1 procent. Under denna period ägde staten fortfarande 60 procent av produktionen och hade genom olika åtgärder ett starkt inflytande över den privata delen av ekonomin, men det var tydligt att systemet var på väg in i en kris.

Alla de begränsningar som den byråkratiska kontrollen över produktionen innebär började komma upp till ytan. Detta ägde rum samtidigt som ekonomierna i Sovjetunionen och Östeuropa var på väg in i en allvarlig kris. Detta var när Gorbachev kom till makten i Sovjetunionen (1985-91) och uppmuntrade till sin glasnost (öppenhet) och perestrojka (omstrukturering av det politiska och ekonomiska systemet). Perestrojkan hade som mål att introducera vissa halvprivata företag och skapa ett halvfritt marknadssystem.

Det var uppenbart att idén började sprida sig inom sovjetbyråkratin att "marknaden" fungerade bättre än planering. Detta måste vi förstå i sammanhanget av att ekonomin kollapsade i Sovjetunionen samtidigt som kapitalismen i väst började hämta sig från 1970-talskrisen och var på väg in i ett nytt uppsving. Man kan också lägga till de "reformer" som Deng introducerade i Kina, där man hade skapa speciella ekonomiska zoner där man tillät kapitalistiska förhållanden att utveckla sig.

Samma process som skedde i Sovjetunionen under Gorbachevs och i det östeuropeiska blocket introducerades av Assadregimen i mitten av 1980-talet. År 1986 kontrollerade den syriska staten fortfarande majoriteten av ekonomin men man hade börjat med åtgärder som man kallade "den andra infitah" för att öppna upp ekonomin något. Mer privat ekonomisk aktivitet och investeringar tilläts och staten lättade på sin kontroll för att tillåta ett mått av privat handel inom import av vissa varor.

Detta var början på nedmonteringen av det statliga monopolet på utrikeshandeln, även om över 100 viktiga utländska varor bara fick importeras av statligt kontrollerade företag. År 1986 fanns det också begränsningar av hur mycket utländsk valuta man fick ha och de begränsningar i import man införde 1977 och utökade till ett allmänt förbud 1981 gällde fortfarande, en indikation på det faktum att det fortfarande var staten som dominerade ekonomin.

Regeringen skapade emellertid sex frihandelszoner – tydligt inspirerade av Dengs politik i Kina där lokala affärsmän och producenter tilläts importera, inneha och exportera varor. Privata investerare, både inhemska och utländska, tilläts inom vissa delar av ekonomin. Åtgärder som undantag från skatter och billiga lån genomfördes för att underlätta för de privata investerarna.

Fast den gamla centraliserade planekonomi hade emellertid fortfarande inte brutits upp. Staten dominerade fortfarande ekonomin även om privata företag dominerade inom sektorer som jordbruk och småskalig handel. Den privata sektorn växte också inom områden som lättare industri, bygg, transport och turism.

I detta skede hade regimens grundläggande karaktär ännu inte ändrats, även om vi sett en liknade process som den i Kina, där den privata sektorns betydelse växte allt mer. Regimen försökte vid det här laget bara få marknaden att skapa tillväxt i en ekonomi som fortfarande dominerades av en planekonomi.

Souce: Assad-regimen: var den kom ifrån och vad den blivit - del 2