USA-imperialismens proxykrig: att bekämpa Putin till sista droppen… av ukrainskt blod!

"Vi är inte bara i krig för att stödja Ukraina. Vi är i grunden i krig, även om det till viss del sker genom en proxy, mot Ryssland, och det är viktigt att vi vinner", sade Seth Moulton, ledamot för Demokraterna i USA:s representanthus, i en intervju med Fox News. Han var kanske mer uppriktig än andra, men samma budskap har framförts klart och tydligt från Bidenadministrationens representanter. På frågan om vad USA skulle se som en framgång i kriget svarade Bidens försvarsminister Lloyd Austin "ett försvagat Ryssland".

[Source]

Redan från början såg den amerikanska imperialismen detta som ett proxykrig mot Ryssland. Först trodde man att Ryssland snabbt skulle lyckas nå sina mål, vilket förklarar återkallandet av den amerikanska ambassaden och planerna på att få ut Zelenskyj ur landet. Men när situationen stabiliserades och de ukrainska styrkorna gjorde häftigt motstånd (med hjälp av underrättelser och resurser från väst) började de se en möjlighet att eskalera kriget för att skada Ryssland.

Detta har man under de senaste veckorna blivit mer öppna med, vilket följts av ett ökat militärt bistånd till Ukraina för att uppnå detta mål. Att man undertecknat Lease and Lend-avtalet gör att Washington kan bistå den ukrainska armén och kringgå byråkrati och granskningar. Nu har de fattat beslut om 40 miljarder dollar i bistånd till Ukraina, vilket till och med är mer än de 33 miljarder som Biden efterfrågat. Detta är utöver de 13 miljarder man gett under de senaste två månaderna, och det innebär en massiv upptrappning av den amerikanska krigsinsatsen.

För att sätta dessa siffror i perspektiv: Ukrainas sammanlagda försvarsbudget 2021 låg på knappt 7 miljarder dollar, med en total statsbudget på bara 40 miljarder. Merparten av detta senaste "stöd"-paket som USA beslutat om (med Demokraternas enhälliga stöd, inklusive från de DSA-stödda ledamöterna i "the squad") går direkt till militärt stöd och utrustning. Endast 8,8 miljarder dollar går till ekonomiskt bistånd och 900 miljoner till ukrainska flyktingar i USA.

Man ökar inte bara mängden pengar, utan man ökar också kvalitativt de vapen som levereras till att nu bland annat innefatta kraftfullare artilleripjäser som når längre samt förstklassiga stridsdrönare för pansarvärn, varav vissa redan är på plats i Ukraina. Tanken är att dessa artilleripjäser, bland annat amerikanska M777 Howitzers, radar och så vidare ska möjliggöra att den ukrainska armén står emot det överlägsna ryska artilleriet, och Switchblade-drönarna ska kompensera för det nästan omintetgjorda ukrainska flygvapnet.

Målet med mötet den 26 april på den amerikanska flygbasen Ramstein i Tyskland, där 40 länder deltog, varav 14 länder utanför Nato, var just att etablera en centraliserad och koordinerad mekanism för vapenleveranser till Ukraina.

Syftet med dessa omfattande leveranser är att underminera det övertag Ryssland har på basis av sitt flygvapen, sina stridsvagnar och sitt artilleri på slagfältet. Det är dock fortfarande oklart vilken effekt dessa nyligen levererade vapen kommer att ha på krigets faktiska utveckling. Det krävs att de ukrainska soldaterna tränas i att använda och underhålla dessa vapen. Hundratals ukrainska soldater tränas nu av USA och Storbritannien i att använda dessa vapen. Dessutom riktar Ryssland i högre grad sina attacker mot Ukrainas leveranskedja, vilket gör det svårt för ny utrustning att nå fronten. Zelenskyjs rådgivare Arestovich har sagt att Ukraina inte kommer att kunna använda dessa vapen till fullo för att "påbörja en offensiv" förrän i slutet av juni.

Redan i mitten av april höll USA:s försvarsdepartement Pentagon ett möte med landets åtta största vapentillverkare för att säkerställa att de hade kapacitet att möta den ökade efterfrågan från Ukraina. Produktionen av luftvärnsroboten Stinger samt pansarvärnsroboten Javelin ökas och fördubblas i vissa fall. Som vanligt gnuggar vapenindustrin händerna åt perspektivet om en än mer utdragen konflikt. "Krig är förskräckligt – förskräckligt lönsamt", kommenterade Lenin syrligt under första världskriget.

Det är inte bara USA som eskalerar sin intervention i kriget i Ukraina. Washingtons nyfunna skamlöshet eftertas av Storbritannien, av egna skäl. Utöver den sedvanliga inställsamma attityden från knähunden på denna sida Atlanten, behöver den brittiske premiärministern Boris Johnson desperat försöka avleda uppmärksamheten från sina inhemska problem och skuttar gladeligen runt i Europa i jakt på fototillfällen. Ena dagen är han i Kiev och "stärker Zelenskyjs beslutsamhet" för att nästa dag besöka Sverige och Finland med säkerhetsgarantier inför deras Nato-ansökningar. Därtill gör utrikesministern Truss allt för att bli premiärminister och försöker därför övertrumfa Boris krigshets med löften om att kriget inte kommer att vara över förrän Krim är tillbaka i ukrainska händer, vilket Zelenskyj redan gett upp hoppet om.

Som en del av denna strategiska förändring har USA tydligare visat till vilken grad man varit involverade i kriget från första början och skryter om hur man har delat underrättelser med den ukrainska armén och därmed gjort det möjligt för dem att rikta in sig på ryska generaler. Underrättelser ska, enligt USA, också ha bidragit till sänkningen av den ryska pansarkryssaren Moskva för några veckor sedan.

Det vi har är ett krig i vilket USA-imperialismen (med hjälp från sina europeiska allierade) står för militär rådgivning (och antagligen till och med koordinerar krigsinsatsen på högsta nivå), underrättelser, pengar, resurser, vapen, träning... men lämnar det till någon annan, i detta fall ukrainarna, att bli kanonmat och lida av krigets förstörelse. Texas-republikanen Dan Crenshaw uttryckte cynismen rakt ut när han skulle rättfärdiga sitt stöd för Bidens stödpaket på 40 miljarder dollar: "att investera i förstörelsen av vår fiendes militär utan att förlora en enda amerikansk soldat, framstår för mig som en bra idé". USA-imperialismen är redo att kämpa mot Putin till sista droppen... av ukrainskt blod!

Redan från första början har USA-imperialismen varit djupt involverad i kriget, men det blir allt tydligare att de nu räknar med att de kan använda det för att allvarligt försvaga Ryssland, en rivaliserande stormakt som haft mage att trotsa dem. Som ett led i detta lägger USA stor press på Europa att upprusta, så att de kan agera förtrupp för den amerikanska militärmakten i Europa. Vissa amerikanska strateger beräknar också att en upprustning av Europa och en försvagning av Ryssland skulle placera Washington i en bättre position för att möta sin huvudsakliga rival på världsskala: Kina.

Som en del av detta nya stadium av kriget har stor press lagts på ukrainarna att avvisa alla förhandlingar. I detta avseende har tidningen Ukrainska Pravda avslöjat den roll som Boris Johnsons besök i Kiev i början av april spelat.

Tidningen erfar: "Den ryska sidan... var faktiskt redo för mötet mellan Zelenskyj och Putin", något som har varit ett krav från Zelenskyj. Men sedan, enligt UP som hänvisar till "källor nära Zelenskyj", framträdde den brittiska premiärministern Boris Johnson "nästan helt utan förvarning" med två budskap:

"Det första av dessa är att Putin är en krigsförbrytare, att han borde bli pressad, inte förhandlad med. Och det andra är att även om Ukraina är beredda att skriva under vissa garantiavtal med Putin är de [väst] inte det." (vår kursivering)

Detta avslöjar den egentliga ståndpunkten klart och tydligt. Det är imperialismen i väst, i detta fall Boris Johnson som agerar som Washingtons utsände, som bestämmer huruvida förhandlingar kan fortgå eller inte, och om Ukraina har mage att skriva avtal med Putin baserat på andra länders säkerhetsgarantier så kommer väst att sabotera det! Och de säger att man krigar för att försvara Ukrainas självständighet!

Detta visades tydligt i början av maj när Zelenskyj antydde att han släppt frågan om Krim för att kunna uppnå ett fredsavtal, och redan följande dag betonade Natos generalsekreterare Stoltenberg att förhandlingarna förvisso var Ukrainas sak men att "Natos medlemmar kommer aldrig att acceptera den olagliga annekteringen av Krim".

Det är uppenbart att USA har använt den ryska invasionen av Ukraina som ett sätt att få sina europeiska allierade under allt hårdare kontroll. Kriget har använts för att rättfärdiga en kvalitativ ökning av Tysklands militära utgifter – vilket också är fallet i många andra europeiska länder – liksom att skicka vapen till Ukraina, något som Tyskland tidigare motsatt sig. Det har också fungerat som en lämplig ursäkt för både en svensk och finsk Nato-ansökan.

Erdogan har visserligen kastat grus i maskineriet genom att invända mot ett svenskt och finskt NATO-medlemskap, under förevändning att dessa länder "ger skydd åt terroristorganisationer" (en anspelning på PKK och DHKP-C). Eftersom Nato, likt EU, fattar beslut genom konsensus kan Turkiet lägga in sitt veto mot de två ländernas medlemsansökningar. Erdogan försöker förmodligen bara använda sitt inflytande för att få dem att utvisa och förbjuda dessa organisationer. Han visar antagligen också för Putin att han kan vara en värdefull bundsförvant och lär på det sättet försöka vinna några ryska eftergifter som stärker hans roll i Ukrainakonflikten.

Oavsett hans intentioner tycks snabbspåret för ett godkännande av Nato-medlemskap för Sverige och Finland inte riktigt gå enligt Washingtons planer. Det är även möjligt att Ungerns Orban bestämmer sig för att komma med egna invändningar, också han för att få något tillbaka.

Splittringar inom EU

Bilden är dock långt ifrån tydlig. Kriget har blottat spänningarna mellan de europeiska centralmakterna (Tyskland och Frankrike) samt USA-imperialismen och dess trogna agenter (i synnerhet Storbritannien och Polen). Detta gäller särskilt frågan om att bojkotta rysk gas och olja. Försöket från EU:s sida att införa ett importförbud mot rysk olja har gjort att dessa motsättningar synliggjorts. För att ens kunna införa en sådan åtgärd skulle EU behöva ett enhälligt beslut från sina 27 medlemsstater, varav flera uttryckt sin tveksamhet eller sitt rena motstånd, däribland Ungern, Slovakien, Kroatien och Tjeckien som alla är mycket beroende av rysk olja. Kroatien importerar exempelvis hela 90 procent av sin olja från Ryssland. Bland de länder som importerar mer än 50 procent av sin olja från Ryssland återfinns Bulgarien, Polen, Litauen, Finland och Lettland. Ett totalförbud på import av rysk olja skulle även allvarligt skada den grekiska transportindustrin, som står för hälften av EU:s transporter av rysk olja.

Än så länge är det Ungern som hindrar att det röstas igenom. EU-byråkrater försöker febrilt komma på ett sätt att kringgå vetot genom att erbjuda pengar, eftergifter, fördröjningar och undantag till de värst drabbade länderna. Detta blottar ett djupare problem inom EU. De olika ländernas utrikespolitiska och ekonomiska intressen sammanfaller inte nödvändigtvis, och därför kan en ekonomisk union utan en politisk union inte vidmakthållas i det långa loppet.

Nu föreslår både Frankrikes president Emmanuel Macron och EU-kommissionens ordförande Ursula Von der Leyen att EU-fördragen reformeras för att upphäva vetorätten (vilket är vad det obligatoriska konsensusbaserade beslutsfattandet innebär i praktiken). Men en sådan åtgärd skulle kräva... konsensus, vilket av uppenbarliga skäl är mycket osannolikt. Om Tyskland och Frankrike fortsätter att driva denna fråga riskerar de i det långa loppet att bryta upp EU.

Faktum är att tvisterna kring ytterligare EU-sanktioner mot Ryssland visar på oenighet snarare än enighet bland Washingtons allierade på kontinenten. Anledningen till att man ens diskuterar ett förbud mot just olja är att länderna i Europa är ännu mer beroende av rysk gas. Särskilt gäller detta Tyskland, vars härskande klass är de som verkligen bestämmer i Europa.

Den mycket omtalade idén om att Ukraina skulle gå med i EU är lika osannolik i dag som tidigare. Efter att ha sagt att processen kan ta årtionden, föreslog Macron att Ukraina under tiden kunde gå med i något slags "parallellt europeiskt samarbete". Detta löjliga förslag blev snabbt avvisat av Zelenskyj.

Putin räknade när kriget började med att Europa var alldeles för beroende av rysk gas och olja för att helt skära av hans finansiering, och att detta skulle hjälpa honom att klara sig genom de svåraste sanktionerna. Kriget i Ukraina har redan haft en dominoeffekt på världsskala, på såväl energikostnader som spannmål och andra jordbruksprodukter. Troligtvis räknar Putin med att han nu är i en bättre position för ett utdraget krig och att det ekonomiska lidandet till slut kommer att tvinga européerna till förhandlingsbordet. Låt oss inte glömma att de ursprungliga Minskavtalen förhandlades fram genom det så kallade Normandieformatet, med Tysklands och Frankrikes stöd.

"Europa är inte i krig med Ryssland", sade Macron under sitt tal efter valsegern. På en gemensam presskonferens med den tyska förbundskanslern Olaf Scholz tillade han: "Det vi vill uppnå är en tidig vapenvila som innebär att man kan slutföra de förhandlingar som påbörjats mellan de ryska och ukrainska delegationerna för att säkerställa fred och ett hållbart återkallande av ryska trupper. Detta är vår målsättning." Detta går uppenbarligen stick i stäv med den amerikanska målsättningen, som är att använda kriget i Ukraina för att försvaga Ryssland på ett avgörande sätt.

Situationen på slagfältet

I själva verket är det uppenbart att inga fredssamtal kan återupptas så länge båda parter anser att de kan vinna mer på slagfältet. I denna nya fas av kriget koncentrerar Ryssland alla sina styrkor på att fullständigt erövra provinserna Luhansk och Donetsk.

I skrivande stund har det ukrainska motståndet i Mariupol reducerats till blott en handfull härdade nynazister från Azovregementet (och kanske en liten grupp andra, bland annat några ur kustbevakningen och några marinsoldater). De för en högljudd kampanj för att pressa Zelenskyj och väst att på något sätt rädda dem, genom fångutväxling eller kanske genom påvens gudomliga ingripande! Det mest logiska vore att kapitulera, eftersom de är helt omringade och utan möjlighet att få leveranser. Men de kan inte eftersom detta skulle slå hårt mot den högerextrema ukrainska nationalismens moral i allmänhet, och de fruktar den behandling som väntar dem när miliser från Donetsk och Luhansk fått tag på dem och utkräver hämnd för den terror de under åtta år åsamkat lokalbefolkningen.

Zelenskyj har redan sagt att det inte finns något sätt att stödja dem militärt. Detta stämmer i sak, men det kan också finnas en viss politisk beräkning bakom. Han vet att han någon gång måste teckna avtal med Ryssland, vilket skulle underlättas om en stor del av den nynazistiska Azovbataljonen eliminerades. Redan nu måste han navigera försiktigt eftersom Azov-anhängare försöker elda på den allmänna folkopinionen i Ukraina mot regeringen, däribland genom hot mot presidentens rådgivare Arestovich.

För att blidka de högerextrema har Zelenskyj låtit påskina att förhandlingar är på gång för att evakuera de som befinner sig i stålverket Azovstal. Turkiet har föreslagit att de skulle kunna ta hand om dem för att garantera att de inte återvänder till Ukraina för att slåss mot Ryssland på tre månader. Men ryssarna har redan avvisat denna tanke.

Läget i Mariupol och tillbakadragandet från Kiev och norr har gjort det möjligt för Ryssland att flytta sina trupper till det man nu anser är det huvudsakliga operationsområdet, Donbass. Till skillnad från den misslyckade offensiven för att omringa Kiev är den ryska leveranskedjan här mycket kortare och lättare att försvara. Det är sant att de ukrainska trupperna är starkt befästa och har stärkts under de senaste åtta åren, men de riskerar att skäras av och bli omringade. Den ryska framryckningen går i snigelfart, men den rör sig likväl framåt.

Den huvudsakliga ukrainska naturliga försvarslinjen i Donbass är i skrivande stund floden Donets, som Ryssland flera gånger försökt ta sig över. Än så länge har de drivits tillbaka men genom att försöka bryta försvarslinjen på flera olika platser kommer de förr eller senare att lyckas. Sjevjerodonetsk är redan omringat från tre håll och endast en väg återstår ut ur staden mot ukrainsk-kontrollerat område. Denna väg står sannolikt redan under rysk eldledning, vilket gör det svårt för stadens ukrainska styrkor att retirera. Ryssarna verkar koncentrera all sin styrka på denna del av fronten, liksom på området väster om Donetsk (runt Avdiivka) samtidigt som man håller ställningarna vid Cherson och Zaporizjzja.

De ukrainska framryckningarna norr om Charkiv mot den ryska gränsen är resultatet av att ryska styrkor retirerar och ger upp områden som de inte längre anser vara avgörande. De ryska styrkornas huvudsakliga strategiska mål är leveranskedjan från Belgorod till Izjum, som de kommer att behöva försvara och stärka bakom Donetsflodens naturliga gräns, från norr till söder.

Samtidigt fortsätter ryskt artilleri att attackera ukrainsk infrastruktur, leveranskedjor, bränsledepåer och leveransvägar för militärt stöd från väst. De stärker också sina ställningar på Ormön, där de motstått en ukrainsk attack, eftersom detta gör att de kan kontrollera och skära av fartygstransporter till och från Odessa.

Soldaternas moral och den allmänna opinionen

En annan viktig faktor är stridsmoralen bland både soldaterna vid fronten och den bredare allmänheten.

I Ukraina finns det redan tecken på krigströtthet, vilket uttrycker sig i splittringar mellan regeringen och generalstaben. Den 17 mars publicerade den israeliska tidningen Haaretz (som knappast kan anklagas för att vara pro-rysk) en mycket intressant rapport som gav en liten inblick i det ukrainska folkets attityd till kriget. Journalisten Nir Gontarz reste med bil från Kiev till den polska gränsen och stannade vid flera tillfällen för att försöka samtala med så många som möjligt. Det han rapporterar är därför rent anekdotiskt, och kan inte anses vara ett vetenskapligt urval. Likväl är det intressant. Många som han pratade med sade initialt att de stöttade Zelenskyj, men tillade senare i samtalet att de kunde förstå Putins motiv och skyllde kriget på ukrainska provokationer.

Ett av många samtal som återges i artikeln är med en ägare till en biltvätt och hennes söner, som säger följande:

"'Zelenskyj beter sig fräckt. Självklart förstår jag president Putin. Jag förstår inte varför vi inte kan vara nöjda med vår demokrati som den är. Varför måste vi peta honom i ögat och ständigt tala om att gå med i EU och en militär allians med USA?' Hon säger bara dessa saker efter ett långt samtal där hennes bror och son deltar. Till en början uttrycker alla tre oreserverat stöd för Zelenskyj. Men så snart lite förtroende etablerats, säger sonen: 'Om Ukraina inte hade försökt att desperat locka till sig europeiska länder, skulle Putin inte ha påbörjat kriget och skadat ukrainarna.'"

Den ryska invasionen ledde naturligtvis till patriotiska stämningar bland breda lager inom det ukrainska samhället, och många har anmält sig frivilligt för att delta i det ukrainska hemvärnet. Men i takt med att kriget utvecklas kommer många också att börja ställa frågor. Om kriget slutar dåligt och Ukraina måste göra territoriella eftergifter till Ryssland (hela Donbass, Cherson och stora delar av Zaporizjzja till exempel) och lova att inte gå med i Nato, kommer många att fråga sig om allt lidande och all förstörelse verkligen var värt det, och om det inte vore bättre att ha slutit ett avtal före kriget.

Under de senaste dagarna har det skett protester med soldater och soldaters släktingar mot att man skickat värnpliktiga till fronten utan tillräcklig träning eller nödvändig utrustning. I Khust i Transkarpatien stormade kvinnor 29 april det militära inskrivningskontoret (se video) i ilska mot att deras makar, som är med i det ukrainska hemvärnet, skickas till fronten.

"I början av kriget anmälde männen sig i stor skala till försvaret. De var säkra på att deras uppgifter bara skulle innefatta försvaret av deras region. Men nu skickas de till frontlinjerna. Nästan fem hundra män som inte fått nödvändig militärträning vill föras öster om Ukraina. Man kan också 'slippa undan' – för 3000–3500 dollar", sade Irina Sayan från Khust till journalister från Strana.

Den 9 maj publicerade soldater från hemvärnets brigad 101 (från just Transkarpatien) en video där de fördömde situationen. "Denna brigad skickades till fronten – den skickades helt oförberedd. Det är så med 90 procent. Folk vet inte ens hur man hanterar en kulspruta, och de skickas rakt ned i skyttegravarna. Två dagar efter att man inkallats är man redan i Donbass", förklarade statsvetaren Yurij Romanenko för Strana, och påpekade samtidigt att soldater protesterat även i Uzjhorod.

I en annan artikel citerar Strana en soldatfru i samma brigad 101:

"Inna Salautina, frun till en av soldaterna i brigad 101, säger att folk i själva verket fördes bakom ljuset redan från början. De fick höra att de skulle tjäna och utföra sina uppgifter i sin region, alltså i Transkarpatien.

'På den grundvalen skrev man in otränade människor som inte godkändes i den medicinska undersökningen och skickade dem till fronten. Specifikt: min make efter en hjärtattack, med ett icke-fungerande hjärta som behöver en transplantation', beklagade sig Salautina."

Det råder en liknande situation i brigad 57 enligt samma artikel:

"'Sedan krigets första dag har de utan att vila försvarat vårt fosterland. Utan vapen, utan förstärkningar. Helvetet råder, och våra killar står med en kulspruta. Ingen hör oss. De tog killarna utan att göra en medicinsk undersökning, utan erfarenhet, utan utbildning. De är utmattade. Varje dag faller bomber från himlen och från alla sidor', berättar Tatyana Primachenko, fru till en av soldaterna, för oss.

Soldaten Vadim Sidorenkos syster från samma brigad beklagar att han också skickades till fronten utan ordentlig träning och utan hänsyn till hans dåliga hälsa.

'Han har varit mitt i smeten i dagar nu, och slagits under konstant bombardemang. Befälhavare ger order om att gå till frontlinjen, till samma skyttegravar som fienden skjutit ned. Soldaterna är demoraliserade, och även om de överlever mirakulöst under bombardemanget så är de inte professionella soldater, de följer bara order. Killarna behöver brådskande förstärkning och stöd från soldaterna', beklagar sig kvinnan."

Detta avslöjar allvarliga tecken på demoralisering och trötthet bland de ukrainska trupperna. Man blir också allt mer förbittrade över korruptionen och hur den är kopplad till avsaknaden av utrustning för soldaterna vid fronten. I Khust rapporterar lokalbefolkningen att tjänstemännen vid rekryterings- och inskrivningskontoren har synts i extremt dyra bilar, vilket de menar är resultatet av mutor som män betalar för att slippa kallas in. Dessutom "är många förbryllade över varför soldater fortfarande, med mångmiljardstöden från väst, måste skaffa sin egen utrustning".

Situationen är utan tvivel oroande för de ukrainska myndigheterna, till den grad att presidentens rådgivare Oleksiy Arestovich "sade att det finns många frågetecken kring det faktum att soldater skickas till fronten – inte med åtta års erfarenhet, utan med epilepsi och elakartade tumörer". Arestovich kallade det för "excesser som gör mig rasande". Han sade att man bör "undersöka alla (vid fronten) medicinskt och antingen demobilisera dem eller förflytta dem till ställningar där de inte strider. Det finns fler och fler frågetecken, jag tänker inte låta det förbli så. Jag tänker starta mitt egna lilla Jihad. Jag är rasande", sade Arestovich.

Situationen i Transkarpatien har sina egenheter. Regionen har en stor ungersk minoritet, och även om de flesta röstade på Zelenskyj i presidentvalet så var det en stor andel som inte röstade alls. I området var folk fly förbannade mot de nya minoritetslagarna, som de såg som en attack mot alla minoriteter, inklusive ungrare. Regionen gränsar till Slovakien och Ungern och har många nätverk för att smuggla män över gränsen som vill undgå att kallas in. Under krigets första fas i Donbass 2014, den så kallade antiterroristoperationen, skedde protester och motstånd i området mot krigsmobiliseringen. Men även om man tar dessa särskilda omständigheter i beaktning är rapporterna därifrån mycket betydande, och de har utan tvivel fått myndigheternas uppmärksamhet.

Allt detta har lett till öppna konflikter och splittringar på högsta befälsnivå. Till exempel ryktas det om att arméns befälhavare begärt att få en order om att evakuera soldaterna i Sjevjerodonetsk, retirera och inta en försvarsposition med dem, för att förhindra att de omringas. Det sägs att Zelenskyj avvisade förslaget. Nu är soldaterna omringade.

Det finns också spänningar runt Azovregementet vid Azovstal, med offentliga anklagelser om att det militära och civila ledarskapet inte gjort tillräckligt för att garantera en leveranskedja för dem. Samtidigt vill Zelenskyj undvika att beordra soldaterna att ge upp, eftersom detta kan leda till att de öppet trotsar order.

Den 8 maj intervjuades presidentrådgivaren Arestovich och frågades om varför södra Ukraina hade fallit så enkelt i ryska händer i början av kriget. Innebörden var att det militära ledarskapet gjort misstag: "För att – var finns inkompetens, var finns förräderi – detta är den största frågan. De listar ut det, och de kommer definitivt att ge sin bedömning av alla – både staben, och det personliga, och det kriminella, och allt i världen." Detta var hans sätt att avvärja kritiken mot presidenten och hans beteende under kriget.

Svaret kom dagen efter från Taras Chmut, ordförande för organisationen "Come Back Alive", som sägs stå nära överbefälhavaren Valerij Zaluzjnyj. I en dräpande kommentar på sin Facebooksida, säger han:

"Ju längre från kriget man är i Kiev – desto mer framträder de politiska spelen. Vissa börjar 'leta efter de skyldiga' och förbereder för den nya politiska säsongen, medan andra – 'skyttarna' – försöker, som förväntat, att överföra ansvaret för alla misstag på armén."

Han påminner därefter Arestovich om att armén följer presidentens order och att det är han, om någon, som är ansvarig:

"Om någon glömt det, påminner jag dig om att det utsökta kaffet i det soliga Kiev levereras av hundratals döda och skadade män och kvinnor var dag. Varje dag. Och i dag är det absolut inte den bästa idén att leta efter den skyldiga bland dem. De skyldiga finns inte i armén, även om det finns någon och något man kan fråga sig om, skyldiga i höga befattningar som tagit budgetar, politik och satt personer med vissa efternamn på nyckelpositioner."

Så länge Zelenskyj kan måla upp en bild av att kriget går bra, kommer han fortsatt att vara populär. Men om kriget blir mer utdraget och ryssarna avancerar i striden om Donbass kan fasaden av nationell enhet snabbt kollapsa och anklagelserna snart börja hagla från alla håll.

Samtidigt är Putins krig fortfarande populärt i vida kretsar i Ryssland. Det har skett isolerade attacker med brandbomber mot militära inskrivningskontor och sabotage mot vetenskapliga institutioner som är kopplade till det militärindustriella komplexet. Detta speglar ilskna stämningar inom ett lager av ungdomen, den grupp bland vilka stödet för kriget är lägst, även om en majoritet troligtvis fortfarande stödjer det. Självklart är det svårt i en situation med hård censur och repression mot alla avvikande åsikter att bedöma den verkliga situationen.

Att USA-imperialismen deltar alltmer öppet hjälper Putin att föra sin propaganda, som alltid handlat om att detta är ett försvarskrig mot Natos aggressioner. Men om kriget drar ut på tiden, soldaterna kör fast och antalet döda ökar snabbt, kan detta också leda till ilska och missnöje. Kriget är en överlevnadsfråga för Putin. Hela hans regim beror på det och därför kommer han att använda alla resurser som står till hans förfogande för att få ett resultat som han kan presentera som en framgång.

Från krig till klasskamp

I takt med att kriget utvecklas och de ekonomiska följdverkningarna hotar att kasta världsekonomin in i en ny recession, kan detta börja påverka klasskampen. Detta lär definitivt vara den avgörande orsaken till Macrons uttalanden om behovet av förhandlingar, som är ett öppet brott med Bidens strategi. Han är en svag president som möter ett ilsket franskt folk och han skulle verkligen behöva någon slags respit i fråga om energipriserna. Han är inte heller den enda som kan hamna i denna situation under de kommande månaderna.

Krigets ekonomiska effekter och kapitalismens allt djupare kris kommer så småningom även att påverka den allmänna opinionen i USA. Samtidigt som kongressen antog paketet på 40 miljarder dollar till Ukraina, drabbades landet av en landsomfattande brist på välling. I takt med att kriget orsakar en allvarlig levnadskostnadskris, kommer vanliga amerikanska (och andra) arbetare att med rätta fråga sig: Hur kommer det sig att vi kan lägga tiotals miljarder på ett krig i ett land långt bort, med god vinst för vapenproducenterna, när vi inte ens kan föda eller ge tak över huvudet åt vårt eget folk? Detta är ett recept på klasskamp och motstånd mot de imperialistiska krigsmålen i väst.

Den så kallade vänstern i de flesta länder har betett sig motbjudande i detta avseende. "Socialdemokratiska" regeringar har vid makten överallt ställt sig bakom USA-imperialismen i kriget. I både Sverige och Finland har "socialdemokratiska" statsministrar lett offensiven för ett Natomedlemskap. I Storbritannien har Labourledaren Keir Starmer försökt överträffa Torypartiets krigshets och hotat att utesluta alla som ifrågasätter Natos roll. Detta var väntat – låt oss inte glömma att Irakkriget leddes av Bush och Blair tillsammans. Högerreformister försvarar alltid sin egen imperialistiska härskande klass' intressen i alla avgörande lägen.

Vänsterreformisternas hållning överallt är ännu mer skamlig. Förr skulle de haft en pacifistisk hållning ("FN måste ingripa", "respektera internationell rätt"). Detta var en hopplös hållning, eftersom grundläggande frågor som krig och imperialism inte kan lösas genom appeller till internationella institutioner – de kan bara lösas genom beslutsam antiimperialistisk kamp. Likväl innebar det någon slags opposition. Nu har man till och med kastat bort sin skenheliga pacifism.

I USA röstade samtliga DSA-stödda ledamöter för det senaste mångmiljardpaketet med militärt stöd till Ukraina. Bernie Sanders röstade för, och talade för USA-imperialismen: "Jag menar att varje dag räknas, och jag tycker att vi måste svara så starkt och kraftfullt som möjligt." I Spanien stöttade Kommunistpartiets minister Yolanda Díaz regeringens beslut att skicka vapen till Ukraina, varav många hamnade i händerna på det nynazistiska Azovregementet. I Storbritannien drog parlamentsledamöter från Socialist Campaign i Labour tillbaka sina underskrifter från ett Nato-kritiskt uttalande, efter att de hotats med uteslutning. I Finland är Vänsterförbundet, som är del av den härskande koalitionen, splittrat i fråga om Natomedlemskap. Typiskt sett är dess ministrar för, även om vissa parlamentsledamöter är emot. Vad som än händer, har Vänsterförbundet redan sagt att det inte kommer att spränga koalitionen.

Denna situationen återspeglas naturligtvis på andra sidan i kriget, där ryska Kommunistpartiet, som attackerades av regimen för dess halvopposition före kriget, tog tydlig ställning för Putins imperialistiska äventyr i Ukraina.

Den hållning som en del ultravänsteristiska grupper tagit är inte bättre. I Storbritannien marscherade ett par hundra sekterister under parollen "Beväpna Ukraina!", som om inte Boris Johnson redan gör exakt det! Det är också den hållning som den så kallade "Fjärde internationalen" antagit, med krav på "sanktioner mot Ryssland, vapen till Ukraina", samtidigt som man angående kampen mot Nato säger att "det är inte frågan just nu". Denna pro-imperialistiska hållning drogs till sin uppenbara slutsats av Murray Smith:

"att tala om att upplösa Nato som ett omedelbart mål, som delar av vänstern i väst fortfarande gör, är ologiskt. Det är till och med oansvarigt, eftersom det skulle göra länderna i öst, liksom de skandinaviska länderna, försvarslösa. I avsaknad av ett trovärdigt alternativ, måste vi acceptera status quo."

Där ser man – enligt kamrat Smith måste socialister stötta Nato! Vilket sorgligt skämt!

Det stöd som vänsterreformisterna genom handling eller underlåtenhet ger till sin egen härskande klass, är skamligt i ett läge när det som behövs är hårt motstånd. För närvarande har vi en situation där det i vissa länder bara är högerdemagoger som motsätter sig kriget, av sina egna reaktionära skäl.

Revolutionärers uppgift är att avslöja sin egen härskande klass verkliga imperialistiska syften, och skära igenom dimman av lögner och propaganda som används för att rättfärdiga kriget. Krigsfrågan måste kopplas till frågan om vår levnadsstandard. Samtidigt som det blir dyrare att leva öser regeringar ned miljarder i ett svart hål av militära utgifter, vilket visar deras prioriteringar tydligt. En sådan ståndpunkt är inte nödvändigtvis särskilt populär till en början, men förr eller senare kommer krigsdimmorna att börja skingras. De som redan från början haft en principfast hållning kommer att ha en bättre utgångspunkt när det utvecklas storskaligt motstånd mot kriget och de kapitalistiska regeringar som för det.

Original: US imperialism's proxy war: fighting Russia to the last drop of Ukrainian blood