Trumps seger: ett dråpslag mot etablissemanget

Det chockartade resultatet i det amerikanska presidentvalet är ännu ett exempel på de plötsliga och tvära kast som kännetecknar dagens situation. In i det sista ansträngde sig experterna i medierna till det yttersta för att bevisa att opinionsmätningarna pekade mot en Harris-seger, om än med knapp marginal.

[Source]

Men de hade fel.

Tidigt på morgonen den 6 november 2024, när Donald Trump närmade sig tröskeln på 270 elektorsröster för att bli USA:s blivande president, krossades den illusionen. Återigen hade miljontals amerikaner gått och röstat på Trump.

Detta skulle aldrig få hända. Den härskande klassen i USA – med starkt stöd av regeringarna i Europa – var fast besluten att hålla honom borta från ämbetet, med alla medel. Efter att Trump hade avsatts i valet 2020 gjorde man allt för att hindra honom från att ställa upp igen.

De försökte hålla honom borta från valsedeln i olika delstater. Han dömdes på 34 åtalspunkter och mer än 50 är fortfarande inte avgjorda. Han dömdes att betala hundratals miljoner dollar i civilrättsliga mål gällande affärsbedrägerier och en förtalsstämning till följd av en våldtäktsanklagelse.

Men varje brottsanklagelse som riktades mot honom bidrog bara till att öka hans stöd. Anklagelserna rann helt enkelt av honom. För varje rättsfall ökade hans stöd i opinionsundersökningarna.

Alla de otaliga attackerna mot Trump slog tillbaka och vändes mot dem som – helt korrekt – ansågs vara inblandade i en konspiration för att hindra honom från att återvända till Vita huset.

Medierna var praktiskt taget eniga i sitt motstånd mot Trump. Nedan följer en lista över antalet större tidningar och tidskrifter och deras ställningstagande i relation till de två kandidaterna:

199 Kamala Harris

16 Trump

28 Gör inget ställningstagande

1 Övriga

Totalt 244

Här ser vi att praktiskt taget alla massmedier var emot honom. Den styrande eliten tröstade sig med tanken att ”han aldrig skulle göra det”. En ”dömd förbrytare”, hävdade de, kunde aldrig vinna presidentposten. Men det gjorde han.

Detta förklarar den djupa chock som detta valresultat orsakade för den amerikanska härskande klassen.

Förvirring

Trotskij sade en gång att teori är förutseendets överlägsenhet gentemot förvåningen. Jag kom att tänka på detta i morse, när jag läste en intressant kommentar från en BBC-reporter:

”En demokratisk medarbetare i DC skriver att partiet ’till att börja med måste rensa ut elitistiska snobbar i DC’.

Andra har sagt samma sak till mig, om än mindre krasst – även om de berömmer kampanjens ansträngningar, så anser de att partiet som helhet har ett ’problem med sin image’ i en tid då grundläggande, vardagliga saker som levnadskostnaderna är det som de flesta väljare tänker på.

Demokraternas förtvivlan får mig att tänka på ett samtal jag hade med en republikan på ett Trump-möte som sa att deras kandidat helt hade ’omskapat’ det republikanska partiet från dess stereotypa country club-väljare till att tilltala arbetarklassfamiljer, medan Demokraterna hade blivit ’Hollywoods parti’.

Det här är stora generaliseringar, men sådana som republikaner offentligt och vissa demokrater privat nu gör.”

Kapitalets strateger saknar elementära kunskaper i dialektik och tittar alltid på samhällets yta, helt omedvetna om det raseri som samlar kraft under deras fötter.

De lyckades inte förstå de underliggande orsakerna till den så kallade Trumprörelsen. Tydligen är allt en fråga om ”image”. Problemet är bara att det demokratiska partiets “image” i hög grad återspeglar den bakomliggande verkligheten.

Det finns nu en gapande avgrund mellan eliten i Washington och folkflertalet. Detta var ett slags ”bondeuppror” – ett plebejiskt uppror och ett förkrossande misstroendevotum mot den rådande ordningen.

En motsägelsefull rörelse

Jag har ofta hört vänstermänniskor säga att Trump och Harris är ”samma sak”. Detta är både sant och falskt. Självklart är Donald Trump en miljardär som därför står för de rikas och mäktigas intressen.

Men att påstå att Harris och Trump båda är reaktionära borgerliga politiker – och att det finns väldigt liten, om ens någon, skillnad mellan vad de står för – är uppriktigt sagt att säga det uppenbara. Denna inledande definition uttömmer inte den fråga som oundvikligen uppstår: hur förklarar man det entusiastiska stöd som Trump har lyckats få bland miljontals amerikanska arbetare?

Det är en märklig paradox att en miljardär som Trump framgångsrikt kan framstå som en förkämpe för arbetarklassens intressen. Han är naturligtvis en trogen representant för sin klass – den procent av superrika amerikaner som äger och kontrollerar nationen.

Under lång tid kunde Demokraterna framställa sig som arbetarklassens politiska företrädare. Men årtionden av bitter erfarenhet har övertygat miljontals arbetare om att detta är en lögn.

De letar efter ett radikalt alternativ. Detta kunde ha tillhandahållits av Sanders, om han hade bestämt sig för att bryta med Demokraterna och ställa upp i valet som en oberoende kandidat. Men han kapitulerade inför det etablerade Demokratiska partiet, och det gjorde hans bas desillusionerad.

Detta banade väg för en högerdemagog som Trump, som grep tillfället med båda händerna. Det är inte allmänt känt, men 2015 berättade Trump privat för Jeffrey Sonnenfeld, professor i företagsekonomi vid Yale, att han medvetet kopierat de budskap mot företag som Bernie Sanders kampanj hade visat var effektiva.

I avsaknad av en livskraftig vänsterkandidat tog miljontals människor som kände sig alienerade och politiskt maktlösa tillfället i akt att leverera en välriktad spark mot etablissemanget.

Sanningen är att den amerikanska arbetarklassen känner sig förrådd av Demokraterna och totalt främmande för de befintliga politiska partierna. För dem verkade Trump erbjuda ett alternativ. Och de slöt upp bakom honom.

Så tidigt som i november 2016 påpekades det i en intervju i Evening Standard att:

”Amerikanska arbetare kommer ut i rekordantal. Det här är en arbetarklassrevolution. Ingen såg det komma, eliterna i media äter sin ost och dricker sin champagne och pratar aldrig med riktiga väljare. Den amerikanska arbetarklassen har sålts ut av etablissemanget, av slavägarna på Wall Street, och Donald Trump är deras advokat.”

Det är ett faktum att arbetarklassen sällan eller aldrig nämndes i amerikansk politik innan Trump tog upp frågan. Även de demokrater som stod längst till ”vänster” hänvisade bara till medelklassen. Arbetarklassen ignorerades helt och hållet. Den fanns aldrig ens i deras synfält. Ändå finns arbetarklassen, och den gör sig nu påmind.

Vid tiden för den stora franska revolutionen på 1700-talet skrev Abbé Sieyès en berömd skrift med titeln ”Vad är tredje ståndet?, där vi kan läsa följande:

”Vad är tredje ståndet? Allt. Vad har det hittills varit i det politiska livet? Intet. Vad begär det att få bli? Något.”

Dessa berömda rader skulle mycket väl kunna ses som en beskrivning av arbetarklassen i dagens USA. Och vad man än tycker om honom måste man erkänna att Donald Trump, av sina egna skäl, har spelat en mycket viktig roll genom att för första gången på årtionden placera arbetarklassen i centrum för den amerikanska politiken.

Avgrund mellan klasserna

Detta faktum är ingen tillfällighet. Det är en återspegling av en uppenbar samhällelig verklighet. Klyftan mellan de som har och de som inte har, har vidgats till en oöverstiglig avgrund. Och detta fördjupar den sociala och politiska polariseringen. Det skapar en explosiv stämning av ilska i samhället.

Vart man än tittar, i alla länder, finns det ett brinnande hat mot de rika och mäktiga: bankirerna, Wall Street och etablissemanget i allmänhet. Detta hat utnyttjades på ett skickligt sätt av Donald Trump. Och det har gjort kapitalets seriösa företrädare förskräckta.

De såg med rätta Donald Trump som ett hot eftersom han medvetet sprängde grundvalen för samförstånd, för all den mittenpolitik som de mödosamt hade byggt upp under årtionden.

Den amerikanska aktiemarknaden blomstrar, dollarn står högt i kurs på valutamarknaderna, den amerikanska ekonomin rullar på med en reell BNP-tillväxt på cirka 2,5 procent medan arbetslösheten inte är högre än 4,1 procent. Ändå visar rapporter från valarbetare tydligt att de flesta människor inte känner att de fått det bättre – snarare tvärtom:

”Valarbetarna på Make the Road Pennsylvania berättade att många människor de träffade uttryckte tvivel om att deras liv skulle kunna förbättras genom att de röstade. En valarbetare sa att hon ofta fick höra om politiker att ‘de vill bara ha min röst, och sedan glömmer de bort oss’. Manuel Guzman, en delstatsrepresentant vars distrikt omfattar stadsdelar i Reading som kantas av blygsamma radhus och som huvudsakligen befolkas av latinamerikanska invandrare, berättade för mig att han var väl bekant med denna typ av skepticism hos väljarna. Guzman, som är hälften Dominikan och hälften Puerto Rican, var övertygad om att Demokraterna skulle få Reading i november. Men han var orolig för att segermarginalen skulle bli en besvikelse, med tanke på skillnaden mellan vad som sysselsatte Demokraterna i Washington D.C. och vad han hörde från sina väljare – många av dem behövde flera jobb för att undkomma fattigdom, som drabbar en tredjedel av invånarna i Reading. ‘Vi har blivit så fokuserade som ett nationellt parti på att rädda demokratin’, sa han. ‘Jag ska vara ärlig mot dig – jag har inte hört en enda person i Reading prata med mig om demokrati! Vad de säger till mig är: ’Manny, varför är bensinen så dyr?’ ’Varför är min hyra så hög?’ Ingen talar tillräckligt mycket om dessa frågor.”

Amerikanerna är väl medvetna om kostnader som de officiella indexen och de etablerade ekonomerna ignorerar. Bolåneräntorna har nått sin högsta nivå på 20 år och bostadspriserna har stigit till rekordnivåer. Motor- och sjukförsäkringspremier har skjutit i höjden.

Nästan 40 procent av amerikanerna i en undersökning av Harris Poll för Bloomberg News i december sa att deras hushåll nyligen förlitat sig på extra inkomst för att få det att gå ihop. Av dessa sade 38 procent att de extra pengarna knappt täckte deras månatliga utgifter utan att något blev över, och 23 procent sade att det inte räckte för att betala deras räkningar.

Ojämlikheten i inkomst och förmögenhet i USA, som är bland de värsta i världen, blir bara värre. Den rikaste 1 procenten av amerikanerna tjänar 21 procent av alla personliga inkomster, vilket är mer än dubbelt så mycket som de 50 procent som tjänar minst! Och den rikaste 1 procenten av amerikanerna äger 35 procent av all personlig förmögenhet, medan 10 procent av amerikanerna äger 71 procent och de 50 procent som ligger längst ned bara äger 1 procent!

Extrema nivåer av ojämlikhet, en växande klyfta mellan rika och fattiga och en växande känsla av att politikerna i Washington saknar förståelse för vanliga människors problem ligger till grund för den nuvarande situationen. Här hittar vi den verkliga förklaringen till Donald Trumps popularitet och utgången i valet.

Mittens sammanbrott

Detta fenomen är inte begränsat till USA. Överallt ser vi hur den politiska mitten kollapsar. Men det är just den som håller ihop samhället.

Detta är ett grafiskt uttryck för en växande spänning mellan klasserna – splittring mellan vänster och höger – som hela tiden fördjupas.

På ett paradoxalt sätt är fenomenet med Trumprörelsen en återspegling av detta faktum.

För närvarande återspeglas det i tillväxten av säregna populistiska högertendenser i olika länder. Men mekanikens lagar säger oss att varje kraft har en lika stor motkraft. Och i ett senare skede kommer det att uttryckas i en skarp vändning åt vänster.

Ur den härskande klassens synvinkel är faran med Trump just att han, genom att vädja till arbetarna för sina egna syften, underblåser en stämning av radikalisering som skapar ett farligt prejudikat för framtiden. Detta förklarar den starka rädsla och ilska som de ständigt visar gentemot honom.

Den härskande klassen vill desperat förhindra denna polarisering och återskapa mitten. Men alla objektiva förutsättningar talar emot att de ska lyckas.

Rika och fattiga

Bill Clintons kampanjstrateg James Carville sa en gång: ”Det är ekonomin, dumbom.” Han hade en poäng. Wall Street Journal rapporterade att:

”Ekonomin var den absolut viktigaste frågan för väljarna. 39 procent ansåg att den var ’den viktigaste frågan för landet’ […] Mer än sex av tio – 63 procent – ansåg att ekonomin var ’inte så bra’ eller ’dålig’. […]”

”Väljarna beskrev specifika påfrestningar, inklusive maträkningar, bostadspriser och rädslan för krig, men många beskrev också större existentiella bekymmer om USA:s öde.”

I samband med det förra valet, då Trump ställdes mot Hillary Clinton, medgav The Economist, som stödde Clinton, att:

”Mr Trump fördes till makten av en våg av folklig ilska. Detta drivs delvis av det faktum att vanliga amerikaner inte har tagit del av sitt lands välstånd. I reala termer är medianinkomsten för män fortfarande lägre än på 1970-talet.”

”Under de senaste 50 åren, med undantag för uppgången på 1990-talet, har det tagit längre tid för hushållen i mellanskiktet att återfå förlorad inkomst vid varje lågkonjunktur. Den sociala rörligheten är för låg för att ge löften om något bättre. Den förlust av självrespekt som blir följden neutraliseras inte av några kvartal med stigande löner.”

Saker och ting har inte förändrats nämnvärt sedan dess. Den amerikanska ekonomin är inte i ett hälsosamt tillstånd. Detta framgår av de oöverträffade skuldnivåer som stadigt har ökat under Biden-administrationen. För närvarande uppskattas USA:s offentliga sektors skuld till 35 000 miljarder dollar, eller cirka 100 procent av BNP.

Den ökar med 1 000 miljarder dollar var tredje månad. Och den har bara en väg framåt: och det är uppåt.

Detta är ett tydligt tecken på att även den mäktigaste och rikaste nationen på jorden har överskridit sina egna gränser.

Det är en situation som i slutändan är ohållbar.

Isolationism

Donald Trump är ingen ekonom. Han är inte filosof eller historiker. Han är inte ens en politiker, i bemärkelsen att ha en utarbetad ideologi och strategi. Han är i grund och botten en opportunist och en empiriker i ordets snävaste bemärkelse.

Men han ser sig själv som en suverän taktiker – en praktisk man som alltid letar efter praktiska, kortsiktiga lösningar på alla problem som uppstår. Han letar alltid efter vad han kallar ”en deal”.

Det vill säga, han har mentaliteten hos en småhandlare som är skicklig i konsten att köpslå på marknaden. En sådan färdighet är naturligtvis gångbar inom vissa gränser. Men det som är giltigt i marknadsståndet hamnar snart i svårigheter i den internationella politikens och diplomatins komplicerade spindelnät.

I grund och botten lutar han åt isolationism. Han ogillar varje tanke på att USA ska trassla in sig i någon form av utländsk samverkan – vare sig det gäller FN, Världshandelsorganisationen eller Nato.

Hans politik sammanfattas enkelt i parollen ”America first”. Men detta innebär att resten av världen kommer sist! Och detta medför många problem.

Om det var upp till honom skulle Amerika omedelbart bryta alla sina band med dessa främmande organisationer och uteslutande ägna sig åt sina egna angelägenheter.

Men hur lockande denna tanke än må vara, så är den helt omöjlig i den moderna världen. USA:s öde är oåterkalleligen bundet av tusen länkar till resten av jordklotet.

Den amerikanska maktens gränser blottlagda

Världssituationen domineras av en enorm instabilitet i världsrelationerna. Detta är resultatet av kampen om världshegemoni mellan USA – världens mäktigaste imperialistmakt, som befinner sig i relativ tillbakagång – och Kina, en yngre och mer dynamisk uppåtgående makt, som dock håller på att nå sina gränser.

Vi bevittnar ett skifte av tektoniska proportioner, och precis som när tektoniska plattor rör sig på jordskorpan åtföljs sådana rörelser av explosioner av alla slag.

För att förstå den nuvarande situationen måste man analysera utvecklingen. Efter Sovjetunionens kollaps 1991 blev USA den enda supermakten i världen. Det fanns nästan inget motstånd mot den amerikanska imperialismens dominans efter Sovjetunionens kollaps.

Situationen ser nu helt annorlunda ut. USA-imperialismen fastnade i 15 år i två krig som inte gick att vinna i Irak och Afghanistan, till en stor kostnad för dem själva i form av utgifter och förlust av personal.

I augusti 2021 tvingades de till en förödmjukande reträtt från Afghanistan.

Det gjorde att den amerikanska allmänheten inte hade någon aptit på utländska militära äventyr och att den amerikanska härskande klassen blev mycket trött på att skicka marktrupper utomlands. USA-imperialismen lärde sig dock ingenting av erfarenheten.

Genom att vägra erkänna den nya styrkebalansen och försöka behålla sitt herravälde har de blivit indragna i en hel rad konflikter som de inte kan vinna. Biden-administrationen spelade en särskilt ödesdiger roll i detta avseende.

Själva USA:s ställning som en global makt med närvaro överallt i världen är i sig en källa till stor sårbarhet. Behovet av att stödja sina intressen på global nivå innebär en kolossal påfrestning.

Men Biden-administrationen lärde sig inga läxor. Den kastade in USA i ett meningslöst krig med Ryssland om Ukraina. Kriget i Ukraina innebär ett enormt slöseri med resurser även för världens rikaste land. USA:s vapenförråd har allvarligt utarmats av Zelenskyjs krav, som fortsätter att öka i takt med att det militära läget försämras.

Den amerikanska imperialismens genomförande av omfattande ekonomiska sanktioner mot Ryssland har misslyckats med sitt huvudsyfte att försvaga sin rival tills den inte längre kan fortsätta kriget i Ukraina.

Ryssland har lyckats undvika och övervinna sanktionerna och har ingått en rad allianser med andra länder, däribland Saudiarabien, Indien och andra länder som tidigare hade odlat förbindelser med USA.

Framför allt har landet fått ett mycket närmare ekonomiskt och militärt samarbete med Kina. Biden åstadkom raka motsatsen till vad som var avsikten. Han ställde sedan till en ännu större oreda i Mellanöstern genom att ge Netanyahu en blankocheck, som han sedan dess har löst in.

Som ett resultat av detta bryter nya konflikter och krig ut hela tiden.

En rysk seger i Ukraina kommer att sända chockvågor över hela världen. Den avslöjar tydligt begränsningarna för den amerikanska imperialismen, som inte längre kan genomdriva sin vilja.

Dessutom kommer Ryssland att komma ut ur detta med en stor armé, som har testats i de senaste metoderna och teknikerna för modern krigföring. Detta orsakar en våg av panik i de europeiska regeringarna, som är livrädda för att den nya Trumpadministrationen kommer att lämna Ukraina åt sitt öde och låta européerna betala notan – och till och med väcka frågan om ett utträde ur Nato.

De nya kriserna och krigen utgör ett olösligt problem, inte bara för USA utan även för dess europeiska allierade, som alla befinner sig i en liknande situation. Det verkar oundvikligt att Trump kommer att vilja dra sig ur den hopplösa röran i Ukraina, som han med rätta håller Biden ansvarig för.

Huruvida han kommer att beordra USA:s utträde ur Nato är inte klart. Men det som står utom allt tvivel är att han kommer att vilja skicka räkningen för alla dessa saker till sina ”vänner” i London, Paris och Berlin – och därmed ytterligare förvärra den europeiska kapitalismens redan allvarliga problem.

Paralleller med det romerska imperiet

Är det dags för USA-imperialismen att slå in på den nedåtgående bana som drog det romerska kejsardömet i fördärvet? Det kommer framtiden att utvisa.

Det pågår en kamp om uppdelningen av världen mellan olika konkurrerande imperialistiska makter, främst mellan USA, den gamla hegemonen, som nu befinner sig i relativ nedgång, och Kina, den nya stigande dynamiska makten som utmanar USA på den internationella arenan.

Trump är välkänd för sin antagonistiska inställning till Kina, som han anser utgör det allvarligaste hotet mot USA. Han har inte gjort någon hemlighet av sin avsikt att införa förödande tullar på kinesisk import, vilket allvarligt kommer att skada världshandeln, hota hela globaliseringens känsliga byggnad och föra världsekonomin till randen av en djup nedgång.

Det är dock inte alls klart att han kommer att vara för ett krig med Kina, som både ekonomiskt och militärt är en mycket formidabel makt.

Det skulle vara möjligt att skriva en intressant studie där man jämför den amerikanska imperialismens nuvarande kris med romarrikets nedgång och fall.

Det är sant att många olika element var inblandade i denna långa och ovärdiga nedgång. Men en av de viktigaste var det faktum att imperiet hade överskridit sina egna gränser. Det nådde sina gränser och kunde inte bära den kolossala börda som det innebar att upprätthålla sitt kejserliga styre. Slutresultatet blev en fullständig kollaps.

Den amerikanska imperialismens relativa nedgång har varit uppenbar under en längre tid.

Under åren efter andra världskriget producerade USA 43 procent av världens tillverkade varor, 57 procent av världens stål och 80 procent av världens bilar.

USA:s andel av världshandeln med tillverkade varor hade ökat från 10 procent 1933 till 29 procent 1953. Mellan 1946 och 1973 ökade hushållens realinkomst med 74 procent.

Tillverkningsjobben, som stod för 39 procent av de amerikanska jobben 1943, föll till bara cirka 8 procent på 2010-talet. I en rapport från Bureau of Labor Statistics från 2020 konstaterades att sysselsättningen inom tillverkningsindustrin sedan 1979 ”föll under var och en av fem recessioner, och i samtliga fall återhämtade sig sysselsättningen aldrig helt till nivåerna före recessionen”.

Fackligt medlemskap föll från en topp på en tredjedel av arbetskraften på 1950-talet till bara 11 procent 2016.

I Capitalism in America: An Economic History of the United States, förklarar Alan Greenspan och Adrian Wooldrige:

”Från 1900 till 1973 hade reallönerna i USA ökat med cirka 2 procent per år. Sammantaget över åren innebar det att genomsnittslönen (och därmed den genomsnittliga levnadsstandarden) fördubblades vart 35:e år. År 1973 upphörde denna trend och de genomsnittliga reallönerna för de som US Bureau of Labor Statistics kategoriserar som produktionsarbetare, utan ledande roll, började sjunka. I mitten av 1990-talet var den genomsnittliga reallönen per timme för en produktionsarbetare mindre än 85 procent av vad den hade varit 1973.”

En rapport från Pew Research Center från 2018 bekräftar detta: ”För de flesta amerikanska arbetare har reallönerna knappt rört sig på decennier.” Och som en rapport från 2023 från finansdepartementet förklarar:

”Den ekonomiska rörligheten mellan generationerna har också minskat – 90 procent av barnen födda på 1940-talet tjänade mer än deras föräldrar gjorde vid 30 års ålder, medan bara hälften av barnen födda i mitten av 1980-talet gjorde detsamma.”

Här ser vi den viktigaste faktorn som ligger till grund för den ilska och förbittring som pyr mot den amerikanska härskarklassen.

År 2019 fanns det redan tecken på en recession i horisonten, men Trump lyckades framgångsrikt göra covid-19-pandemin till syndabock när ekonomin kollapsade.

De bördor som USA:s inblandning i utländska krig, till exempel i Ukraina och Mellanöstern, medför innebär en enorm belastning som inte ens den mäktigaste och rikaste nationen kan upprätthålla i all oändlighet.

De kolossala militärutgifterna har varit en starkt bidragande orsak till den enorma skuld som hotfullt hänger över den amerikanska ekonomin. Från den utgångspunkten har Trumps uppenbara motvilja mot att engagera sig i internationella frågor en viss logik, även om det orsakar nervösa attacker i London, Berlin, Kiev och Jerusalem.

Vad händer nu?

Den senaste tidens händelser vittnar om en grundläggande förändring i den amerikanska allmänhetens psykologi. Den borgerliga demokratins alla institutioner byggde på antagandet att klyftan mellan rika och fattiga kunde döljas och hållas inom hanterbara gränser. Men så är inte längre fallet.

Det är just detta som är orsaken till att den politiska mitten har kollapsat. Människor tror inte längre på vad de får höra i tidningar och på TV, de ser den enorma skillnaden mellan vad som sägs och vad som händer, och de inser att vi serveras en massa lögner.

Så har det inte alltid varit. Förr i tiden brydde sig de flesta inte så mycket om politik, och det gällde även arbetarna. Samtalen på arbetsplatserna handlade oftast om fotboll, filmer och tv-program. Politik nämndes sällan, utom möjligen i samband med val.

Nu har allt detta förändrats. Massorna börjar intressera sig för politik, eftersom de börjar inse att detta direkt påverkar deras liv och deras familjers liv.

Genom att stödja Trump säger miljontals människor: ”Vad som helst och vem som helst är bättre än det här. Vi kan inte få det sämre. Låt oss kasta tärningen!” Nu har de bestämt sig för att kasta tärningen en gång till. Men det kan mycket väl vara sista gången.

Donald Trump är nu en gammal man. Det verkar uteslutet att han någonsin skulle kunna ställa upp i presidentvalet igen. Vi antar att han kommer att inta Vita huset igen i januari 2025. Ingenting kan stoppa honom – ingenting, det vill säga, förutom en mördares kula. Och det kan inte uteslutas, med tanke på den härskande klassens hysteriska reaktion.

Det råder ingen brist på brännbart material i det amerikanska samhället. Och det råder ingen brist på mentalt instabila individer som är beväpnade med mycket effektiva moderna vapen.

Men om vi antar att Trump slutligen installeras som president, vad kan vi då förvänta oss? Han kommer att ställas inför kolossala utmaningar på många områden: ekonomin, kriget i Ukraina och Mellanöstern, relationerna med Kina och Iran och många andra frågor.

I vanlig ordning har han gett stora löften om att göra USA ”great again”. Men det finns inga bevis för att han kommer att kunna leverera på något av dem. De amerikanska arbetare som sätter sin tillit till honom kommer att bli djupt besvikna.

År 1940, när den tyska armén gick in i Paris, uppstod ett intressant samtal mellan en tysk officer och en fransk officer. Tysken var naturligtvis uppblåst av arrogans. Men den franske officeren sa helt enkelt: ”Historiens hjul har snurrat. Det kommer att snurra igen.” Och det gjorde det.

Historiens hjul snurrar i USA, och det kommer att snurra igen. När massorna till fullo har utforskat trumpismens potential och insett dess begränsningar kommer de att vända sig i en annan riktning. Vägen kommer att ligga öppen för att pendeln svänger kraftigt åt vänster.

Ett nytt och turbulent kapitel i USA:s historia är på väg att skrivas.