I början av juli bröt en David-mot-Goliat-kamp ut på Samsung, det största konglomeratet i Sydkorea, där arbetarna inledde den första obegränsade strejken i företagets historia.
[Source]
Samsung är ett av världens största företag och står för 20 procent av Sydkoreas BNP. De är den främsta producenten av minneschips och kontrollerar 42 procent av den globala marknaden för halvledare, en avgörande vara för produktionen av mikroprocessorer. Sedan början av året har de rapporterat en vinstökning på 900 procent, vilket företaget beräknar kommer öka med ytterligare 1 400 procent till slutet av året i och med den blomstrande efterfrågan på AI-teknologi.
I årtionden har företaget pressat ut varenda droppe mervärde ur sina arbetare, med många rapporterade brott mot lagar som reglerar minimilön, provanställningar, tvångsarbete och orättvisa uppsägningar. De har skoningslöst motarbetat alla försök till facklig organisering. Dess grundare, Lee Byung-chul, deklarerade att Samsung aldrig skulle tillåta fackföreningar ”förrän jag har [grav]jord över mina ögon”. Dock tvingades företaget slutligen erkänna fackföreningar 2020, efter att dess vice ordförande och 25 andra fängslades för illegala anti-fackliga metoder.
Den 10 juli, efter att ledningen vägrat förhandla efter en inledande tre dagars strejk, har National Samsung Electronics Union (NSEU) tillkännagett en obegränsad strejk som involverar 6 500 arbetare och som kämpar mot deras eländiga arbetsförhållanden och för erkännande av deras fackförening. Denna fackförening grundades först 2020 och har sedan dess ökat från tre medlemmar till 30 000, vilket representerar en fjärdedel av Samsungs arbetsstyrka i Sydkorea. Betecknande nog är att cirka 5 000 av de strejkande arbetar direkt inom företagets halvledaravdelning.
Dessa arbetare, som till övervägande del är kvinnor, kräver ”att inte behandlas som maskinkomponenter”. De rapporterar en mängd fysiska deformationer till följd av det kontinuerliga, manuella arbetet på produktionslinjen, inklusive degenerativ artrit, deformerade fingrar och karpaltunnelsyndrom. Tidigare i år utsattes två arbetare på Giheung-fabriken, som är centrum för strejken, till och med för radioaktiv strålning!
”Vi måste skydda oss själva. Företaget kommer aldrig att skydda oss”
Citat från en strejkande Samsungarbetare
NSEU uppger offentligt att de syftar till att störa halvledarproduktionen. Medan cheferna har försökt lugna sina aktieägare med att arbetet fortsätter som vanligt, rapporterar facket en produktionsminskning från 80 till 18 procent som ett resultat av strejken. Detta har stora konsekvenser för hela världsekonomin och visar hur mycket makt som är koncentrerad i händerna på denna nyckelsektor av arbetarklassen.
Kapitalistisk kris
Denna strejk uttrycker det underliggande missnöje som har samlats inom teknikindustrin och det bredare sydkoreanska samhället under årtionden. Den “mirakulösa” tillväxtperiod som förvandlade Sydkorea från ett av världens minst utvecklade länder till en högteknologisk kapitalistisk ekonomi, är ett avlägset minne. Från en genomsnittlig tillväxttakt på 6,4 procent från 1970 till 2022, förutspår Bank of Korea nu en nedgång till 2,1 procent under hela 2020-talet.
Denna stagnation har haft enorma sociala konsekvenser. Sydkorea står inför en skenande bostadskris, en explosion av hushållens skuldsättning och hänsynslösa åtstramningar.
Trots denna allmänna kris har storföretagens vinster nått rekordnivåer till följd av växande marknader för mikrochips och AI. Med växande konkurrens från framväxande kinesiska teknikföretag håller de jämna steg med den blomstrande efterfrågan genom att pressa sina arbetare allt hårdare.
Inte bara är de sydkoreanska arbetarna bland de som arbetar flest timmar av alla i OECD-länderna, de gör det under osäkra förhållanden, då cheferna skär ned på hälsa och säkerhet för att dra ned på kostnaderna och påskynda produktionen. Mellan 2020 och 2023 inträffade mer än 8 000 arbetsrelaterade dödsfall. Tidigare i år dödades 22 personer i en brand i en litiumbatterifabrik.
Dessa är offer för företagens vinstmarginaler, offrade på kapitalets altare.
Klasskamp
Det är inte förvånande att sydkoreanska arbetare har börjat agera mot denna situation. Och Samsung-arbetarna är inte ensamma.
I februari gick tusentals läkarpraktikanter ut i strejk i protest mot löneskillnader inom vårdsektorn. Förra året utlyste Koreanska fackliga samorganisation (KFS) en strejk med 400 000 arbetare mot regeringen.
Mot denna växande våg av stridsåtgärder kan storföretagen förlita sig på Yoon Suk Yeol-regimen, som har visat sig vara en lojal försvarare av kapitalets intressen. Sedan han kom till makten har Yoon, som en gång fantiserade om att införa en 120-timmars arbetsvecka, fört ett obevekligt krig mot facken för att skydda den koreanska kapitalismens ”konkurrenskraft”. Fackföreningarnas huvudkontor har blivit rannsakade och aktivister har kastats i fängelse, allt detta på falska anklagelser om samarbete med Nordkorea.
Under läkarnas strejk hade regeringen inget annat att erbjuda än hycklande anklagelser om att strejkande arbetare ”utsatte patienter för fara”, utan ett enda ord om de farliga arbetsförhållandena på sjukhusen.
Chaebolerna och deras politiska lakejer siktar på att knäcka arbetarrörelsen och förvandla koreanska arbetare till ”råmaterial för exploatering”. Men detta kan inte fortsätta. Vinsterna i den mäktiga koreanska tekniksektorn vilar på en instabil bubbla av spekulativa investeringar, i kombination med superexploatering av tusentals arbetare. Samtidigt sätter den globala kapitalismens kris ett allmänt tryck nedåt på löner och levnadsvillkor och lägger grunden för en intensifiering av klasskampen. Denna strejk är bara början.
Vart är rörelsen på väg?
Strejken vid Samsung representerar ett heroiskt steg framåt för hela den sydkoreanska arbetarrörelsen. En seger skulle höja hela klassens förståelse för sin potentiella makt och visa att de kapitalistiska jättarna som styr Sydkorea kan utmanas och besegras.
Facket har gjort en djärv början genom att göra strejken obegränsad, men för att eskalera behöver facket få med resten av fackets arbetskraft. Hittills är det bara 20 procent av facket som är ute i strejk, och NSEU är bara ett av fem fackförbund organiserade inom Samsung, om än det största.
Under de första tre strejkdagarna gjorde facket en djärv entré med en demonstration med 2 000 strejkande. Efterföljande demonstration misslyckades dock med att hålla uppe momentum och har endast lockat ut folk i hundratal.
Det enda sättet att bekämpa utmattning är att tillföra strejken nya trupper. På vilket sätt som helst behöver NSEU mobilisera arbetarna för att få sina kollegor med i kampen. En del av problemet har varit bristen på initiativ från fackledarnas sida. Enligt en strejkande:
För att stärka strejken behövs ett stridsprogram. De mer konservativa skikten av arbetskraften måste få förtroende för att det finns en plan som kan lyckas med att knäcka Samsung och tvinga dem att acceptera arbetarnas villkor. De kommer bara att övertygas om att gå med i kampen om de är säkra på att deras ledare är beredda att kämpa till slutet.
En eskaleringsplan måste utarbetas för att undvika att strejken blir isolerad och tappar fart. Samtidigt måste facket förbereda sig för en farlig fiende i Yoon Suk Yeol och de beväpnade styrkorna som står till den sydkoreanska statens förfogande, som – som vi såg i hans brutala nedslag på förra årets lastbilschaufförsstrejk – inte kommer att stoppa för något för att göra ett blodigt exempel av strejkande arbetare.
För att stå emot repressionen måste NSEU göra en allmän appell till resten av klassen. Den sydkoreanska arbetarrörelsens styrka visades 2021 genom strejken som KFS utlyste, där 550 000 arbetare gick ut i strejk. Det finns en djup källa av ilska och missnöje i samhället.
NSEU representerar en enormt kraftfull del av den sydkoreanska arbetarklassen med makten att lamslå den viktigaste sektorn av ekonomin. De är perfekt positionerade för att leda hela klassen. Genom att nå ut till arbetare i andra sektorer och leda dem i en gemensam kamp kan de skapa en mäktig barriär mot de repressiva statliga styrkorna och lamslå hela samhället.
Det som slutligen krävs är ett revolutionärt ledarskap för arbetarklassen, beväpnat med ett socialistiskt program som kan frigöra den vrede som pyr i det sydkoreanska samhället och förena dessa kamper i en gemensam attack för att störta Yoon, storföretagen och hela det kapitalistiska systemet.