Kämpa mot Israels angrepp, kämpa mot imperialismen – uttalande från Revolutionära Kommunistiska Internationalen

Det drar ihop sig till storm i Mellanöstern i takt med att Israel, uppbackat av imperialistmakterna i väst, driver regionen allt närmare ett förödande fullskaligt regionalt krig. Detta understryker än en gång det val som mänskligheten står inför: antingen socialism eller barbari.

[Source]

Under de första två veckorna av Israels angrepp mot Libanon har armén bombat mer än 3 600 platser i landet, dödat minst 1 800 människor och skadat mer än 10 000, varav de allra flesta var män, kvinnor och barn som inte hade något att göra med Hizbollah. Hittills har nästan en miljon människor av en total befolkning på 6 miljoner tvingats fly från sina hem, vilket innebär enorma påfrestningar för ett land som redan är drabbat av djup social och ekonomisk kris.

Den ett år långa israeliska flygbombningen har redan förvandlat Gazaremsan till ruiner. Tiotusentals palestinier har dödats, hundratusentals lemlästats och miljontals fördrivits. Den sionistiska regimen lovar nu öppet att ett liknande öde kommer att drabba Libanon.

De har utlöst en terrorkampanj utan motstycke mot det palestinska och libanesiska folket. Terrorattacken med personsökare och walkie-talkies i Libanon har lett till dussintals dödsfall och tusentals skadade. I Beirut mördade de Hassan Nasrallah, ledare för Hizbollah, det största politiska partiet i Libanon. I Teheran mördade de Ismail Haniyeh, ledare för Hamas, det styrande partiet i Gaza.

Det är viktigt att påpeka att båda dessa män förde förhandlingar med Israel om vapenvila när de mördades. I Syrien har Israel kontinuerligt bombat platser i regeringskontrollerade områden, dödat hundratals människor och mördat en rad iranska, libanesiska och syriska tjänstemän. De har också bombat Jemen, samtidigt som de hotar med att slå till mot mål var som helst i regionen.

Med sin cyniska arrogans kallar de israeliska angriparna allt detta för ”självförsvar”. Och deras budskap upprepas troget av västvärldens politiker och medier. Naturligtvis kan varje ärlig person genomskåda denna lögn. Israels agerande väcker avsky bland arbetare och ungdomar över hela världen.

På ena sidan har vi en av de mest tekniskt avancerade arméerna, med fullt stöd av USA-imperialismen, den starkaste militärmakten i världen. På den andra sidan har vi det palestinska och libanesiska folket, som – vilket de israeliska strategerna själva aldrig missar att påpeka – har en mycket sämre militär kapacitet och mycket svagare väpnade styrkor.

Den nivå av död och förstörelse som Israel har släppt lös i Libanon och Gaza har vida överträffat vad Hamas eller Hizbollah någonsin har gjort som svar. Och ändå, i skamlös kontrast till sitt försvar av det israeliska barbariet, lyfter de västerländska medierna fram och fördömer varje handling från palestinierna, Hizbollah i Libanon eller Iran. De vänder upp och ned på hela verkligheten och framställer offren för angreppen som angripare.

De fortsätter att ignorera den verkliga grundorsaken till konflikten: årtionden av skoningslöst förtryck av palestinierna, som med våld har drivits bort från sitt hemland, samlats i flyktingläger och som har fått se allt mer av sitt land systematiskt tas ifrån dem. På samma sätt nämns inte Israels tidigare krig mot Libanon och det faktum att Israel ockuperade landet i 15 år fram till år 2000.

Låt det inte råda något tvivel om var de revolutionära kommunisterna står. Vi står bestämt på de förtryckta folkens sida mot den israeliska och amerikanska imperialismen. Vi ger ett otvetydigt stöd till det palestinska folket i Gaza, på Västbanken och i hela regionen. Vi står på det libanesiska folkets sida, liksom på det iranska, irakiska, syriska och jemenitiska folkets sida, som också har utsatts för israeliska attacker. De har all rätt att försvara sig mot den israeliska aggressionen.

Den israeliska regimen, och de västmakter som stöder den, är fiender till arbetarna och ungdomarna i Mellanöstern. De har orsakat förödelse i regionen i mer än ett århundrade och hållit den kuvad under det barbariska imperialistiska förtryckets stövel.

Den ”regelbaserade” ordningen

I takt med att israeliska marktrupper korsar gränsen till södra Libanon står det klart att en mycket större invasion börjar ta form. I medierna får vi emellertid höra att en nations armé som rycker in på en annan nations territorium egentligen inte alls är någon invasion. De säger att det bara är en ”begränsad markinvasion” och en form av ”självförsvar”.

När Ryssland gick in i Ukraina gjorde västmakterna allt för att fördöma det som de felaktigt beskrev som en ”oprovocerad invasion”, och de bortsåg bekvämt nog från Natos ständiga provokationer mot Ryssland. Men var finns fördömandena av Israel när landet invaderar inte bara en, utan två nationer inom loppet av 12 månader, och bombar och attackerar ytterligare tre, dessutom med terroristmetoder?

När civila områden i Ukraina träffas av ryska bomber råder det ingen brist på upprördhet mot Ryssland och Vladimir Putin i den västerländska pressen. Ändå har Israel dödat långt fler civila under ett år än vad Ryssland har gjort under två och ett halvt års krig.

När Israel mördade Hassan Nasrallah var deras bomber först tvungna att arbeta sig igenom ett höghus med sex till åtta våningar och jämna det med marken innan de kunde tränga djupare ned i marken för att nå Hizbollahs högkvarter. Slutresultatet blev en total demolering av ett stadsområde större än en fotbollsplan, med hundratals familjer döda under rasmassorna. De hade ingen chans att fly när bomberna regnade ned över dem mitt i natten. Naturligtvis uppmärksammades lite eller inget av detta i den västerländska pressen. I själva verket hyllades aktionen av USA och deras allierade!

Närmare 2 000 civila libaneser har redan dödats av israeliska bomber, och antalet ökar för varje dag som går. Förövarna bakom denna slakt försöker inte ens dölja sin glädje inför detta fruktansvärda blodbad. I december förra året hotade Netanyahu själv med att Israel ”på egen hand skulle förvandla Beirut och södra Libanon, som inte ligger långt härifrån, till Gaza och Khan Yunis”. Han och andra israeliska topptjänstemän har upprepat detta uttalande vid flera tillfällen sedan dess.

Arbetstagare och ungdomar runt om i världen har all anledning att fråga sig varför detta inte väcker någon upprördhet. Var är de officiella fördömandena? Var är pressbevakningen? Var finns de upprörda ledarartiklarna och de eldiga talen om den nationella suveränitetens okränkbarhet och om okränkbara civila liv?

Om reaktionen på kriget i Ukraina är något att gå efter, så borde väl Hassan Nasrallah eller andra höga libanesiska tjänstemän ha behandlats som nationella hjältar som försvarar sitt hemland mot den utländska angriparen. De borde ha flugits direkt till Europa och USA, turnerat runt i parlament efter parlament och tagit emot miljarder dollar i militärt och ekonomiskt stöd för att bekämpa det israeliska angreppet – ”så länge det behövs”.

Vi vet alla varför det inte skedde. Det beror på att Nasrallah och de hundratals oskyldiga civila som bodde ovanför Hizbollahs högkvarter kallblodigt mördades med hjälp av 80 amerikanska bunkersprängande JDAM-bomber. I stället för att uttrycka upprördhet angrep alla västerländska ledare Hizbollah för att de använde civila som ”mänskliga sköldar”. Det vill säga, de gav Hizbollah skulden för att Israel dödade civila med västerländska vapen.

Och vad händer när Hamas, Hizbollah eller Iran besvarar elden mot Israel? Presenteras det som berättigat självförsvar? Naturligtvis inte. Hela den hysteriska mediemaskinen går på högvarv mot de påstått barbariska iranierna, Hizbollah och så vidare och så vidare.

I verkligheten är det bara ett litet antal personer som har dödats av bombningar i Israel under det senaste året. Enligt Amnesty International uppgick antalet personer som dödats i Libanon av rutinmässig israelisk raketbeskjutning till 589, redan innan det nuvarande bombardemanget inleddes. Som jämförelse kan nämnas att bara 34 personer i Israel hade dödats av Hizbollahs raketbeskjutning. Under den senaste veckan har de libanesiska förlustsiffrorna skjutit i höjden, medan endast en handfull personer har dödats på den israeliska sidan.

Till skillnad från Israel, som medvetet riktat in sig på civila områden, har de iranska missilerna hittills inte gjort det. Ändå talas det nu om att införa ytterligare västliga sanktioner mot Iran för att landet vågar slå tillbaka mot Israel. Israel, å andra sidan, belönades med ett militärt stödpaket på 8 miljarder dollar tidigare i år av den amerikanska administrationen.

I verkligheten betyder ”Israels rätt att försvara sig” inget annat än Israels rätt att ingripa varhelst man vill, med vilka medel man vill, helt ostraffat – att bomba, skjuta, svälta och straffa vem som helst. Och de som vågar försvara sig och slå tillbaka mot dessa attacker stämplas som fiender och terrorister, eller något ännu värre. Detta är tillämpningen av den så kallade ”regelbaserade ordningen” på de särskilda förhållandena i Mellanöstern.

Och vad består denna ”regelbaserade ordning” av, kanske du undrar? Vad är denna mytomspunna internationella ordning med ”demokratiska” regeringar och ”västerländska värderingar”? Det finns bara en regel i denna ”regelbaserade ordning”: nämligen att allt som ligger i den amerikanska imperialismens intresse måste göras i varje given situation. Om USA eller dess allierade i Storbritannien, Frankrike och Israel beslutar sig för att bomba eller invadera ett visst land får de göra det, och offren får inte ens försöka försvara sig mot ett sådant angrepp. Alla som protesterar blir automatiskt västvärldens fiender och utsätts för fördömanden, sanktioner och attacker, allt efter vad den amerikanska imperialismen anser vara nödvändigt.

Vem är mot fred?

Efter månader av attacker och provokationer svarade Iran den 2 oktober slutligen på Israels många provokationer med en salva på 180 missiler som riktades mot ett antal militär- och underrättelseinstallationer.

Storbritanniens premiärminister Keir Starmer, som alltid är angelägen om att visa sin underdånighet gentemot USA-imperialismen, ställde sig som väntat på Israels sida och sade att han ”fullständigt fördömer iranska regimens försök att skada oskyldiga israeler, att eskalera denna otroligt farliga situation och driva regionen allt närmare avgrunden”. USA:s vicepresident Kamala Harris hakade på: ”Jag är helt på det klara med att Iran är en destabiliserande och farlig kraft i Mellanöstern”, och tillade: ”Jag kommer alltid att se till att Israel har möjlighet att försvara sig mot Iran och Iranstödda terroristmiliser”.

När man läser sådana uttalanden får man en känsla av att vi har förflyttats till något bisarrt parallellt universum. Här har vi en israelisk regim som dödat tiotusentals människor och förstört livet för miljontals andra, en regim vars premiärminister inte gör någon hemlighet av att han är beredd att dra in hela regionen i krig, och ändå är det Iran som målas upp som en mörk och demonisk kraft som har för avsikt att destabilisera hela regionen.

I själva verket är det Iran som under hela det senaste året visat prov på extrem återhållsamhet. Under två månader efter mordet på Haniyeh i Teheran hämnades inte iranierna. Hamas hade också accepterat ett avtal om eldupphör som föreslagits av väst.

Men Benjamin Netanyahu har konsekvent saboterat sådana försök att få ett slut på kriget. I Libanon hade Hassan Nasrallah, enligt den libanesiske premiärministern, själv gått med på ett avtal om eldupphör med Israel bara några timmar innan Israel mördade honom.

Dessutom hade Irans president Pezeshkian vid flera tillfällen uttryckt att Iran var redo för fredssamtal och beredda att sluta avtal med både väst och Israel för att stabilisera regionen. Han har faktiskt sagt att USA och väst hade lovat honom vapenvila i Gaza och en återgång till det iranska kärnenergiavtalet om Iran avstod från att hämnas. Han var tillräckligt naiv för att tro på Bidens löften. Det står klart för alla som har ögon att se med att Benjamin Netanyahu inte alls är intresserad av fred.

Faktum kvarstår att Israel efter ett års strider i Gaza inte har uppnått något av sina uttalade krigsmål, nämligen att frige gisslan och eliminera Hamas. För bara en månad sedan, efter det att Netanyahu på ett uppenbart sätt ännu en gång hade manövrerat för att sabotera det senaste försöket till ett avtal om vapenvila, var hans popularitet på nedgång och han stod inför massprotester och till och med en generalstrejk. Han är väl medveten om att han, om han skulle förlora premiärministerposten, skulle hamna i domstol igen och anklagas för allvarliga bedrägerier. För att behålla makten måste han därför fortsätta kriget, och helst dra in USA i det. Och han är fast besluten att hålla sig kvar vid makten till varje pris.

USA-imperialisterna och deras marionetter i Europa, som är uppfyllda av sin egen stolthet och arrogans, är ovilliga att ta det minsta steg som skulle kunna framstå som svaghet från deras sida. Därför följer de Netanyahu på denna katastrofala väg. De håller tal om vapenvila och behovet av stabilitet, men i slutändan vet Netanyahu att de kommer att ställa sig på Israels sida, som är deras enda solida allierade i Mellanöstern.

Med detta i åtanke, efter flera dagars bollande med västmakterna om ett eventuellt eldupphör, klev Netanyahu upp på scenen i FN:s generalförsamling med ett budskap till världen: ”Det finns ingen plats i Iran som Israels långa arm inte kan nå, och det gäller hela Mellanöstern.” Här hade vi den sanna rösten från den sionistiska härskande klassen i Israel. Det var en krigsförklaring mot alla i Mellanöstern som vågar stå i vägen för den sionistiska regimen; Israel måste tillåtas expandera, ingripa och blanda sig i var som helst i regionen. 

I detta sammanhang har det växande inflytandet från Iran och dess allierade blivit ett hinder för den israeliska härskande klassens mål. Därför måste Iran, Hizbollah och alla dess allierade straffas och piskas till underkastelse, utan hänsyn till de liv som går förlorade i processen eller de generationer som kommer att få betala priset för sådana handlingar.

Ett krig med Iran skulle få katastrofala följder, inte bara i regionen, utan globalt. Det skulle mycket lätt kunna sprida sig till andra länder i Mellanöstern och direkt dra in USA-imperialismen själv. I själva verket är det just detta som Netanyahu har arbetat för. Han misstar sig dock om han tror att detta skulle garantera honom seger. Långt därifrån.

Det faktum att amerikanerna nu tydligt ingriper på Israels sida kommer att få mycket allvarliga konsekvenser. Det är uppenbart att Ryssland har utvecklat nära förbindelser med Teheran och utan tvekan kommer att hjälpa Iran på ett sätt som inte kan förutses med någon närmare precision, men som utan tvekan kommer att ha ett mycket avgörande inflytande på händelserna.

Det är naturligtvis omöjligt att veta i vilken grad Ryssland är inblandat i detta skede av konflikten. Det verkar dock troligt att Irans senaste missilattack – som var mycket mer förödande än vad den israeliska och västerländska pressen medger – hade hjälp av rysk underrättelsetjänst, och särskilt av satelliter som är mycket mer sofistikerade än de som iranierna för närvarande har. Om detta är fallet skulle det utgöra en mycket allvarlig varning till både den israeliska härskarklicken och krigshetsarna i Washington.

Detta faktum, långt mer än de hycklande protester som kommer från Washington om att Amerika är ”för fred”, kan mycket väl tvinga Netanyahu att tänka två gånger innan han startar ett fullskaligt krig mot Iran.

Det finns andra faktorer som imperialisterna måste ta hänsyn till. Konflikten kan utvecklas på ett oförutsägbart sätt och destabilisera det ena landet efter det andra. Dessutom har Iran nu ett kraftfullt incitament att påskynda sitt kärnforskningsprogram och utveckla kärnvapen. Det står nu klart för de iranska ledarna att detta skulle vara den enda verkliga garantin mot en attack på Iran från väst eller Israel.

Världsekonomin skulle omedelbart känna av chockvågorna. Oljepriset steg med 5 procent på fredagsmorgonen, bara några minuter efter nyheten om att Bidenadministrationen ”diskuterade” med den israeliska regeringen om en eventuell gemensam vedergällningsattack mot Iran. Detta är ingenting i jämförelse med det som skulle kunna hända om oljetillförseln från Persiska viken skulle strypas. Israel har redan tagit upp möjligheten att slå till mot antingen olje- eller kärnkraftsanläggningar i Iran. Iranierna har i sin tur hotat med att slå till mot oljeinstallationer i Persiska viken som vedergällning.

Om Iran blir tillräckligt hotat har landet också möjlighet att stänga av Hormuzsundet, genom vilket 20 procent av världens olja passerar. Houthierna i Jemen skulle också kunna begränsa sjöfarten genom Bab-el-Mandeb-sundet, genom vilket 30 procent av världens containertrafik passerar.

Konsekvenserna av allt detta skulle vara katastrofala för världsekonomin, som redan befinner sig på gränsen till recession. Den skulle kunna drivas in i en brant kris, där inflationen skjuter i höjden, försörjningskedjor störs, fabriker stänger och arbetslösheten ökar dramatiskt. Lidandet skulle sträcka sig långt bortom Mellanösterns gränser. Arbetarna och de fattiga i hela världen skulle få betala för imperialisternas mordiska äventyr.

Den potentiella död och förstörelse som miljontals människor står inför är inget som bekymrar Netanyahu eller den rabiata israeliska härskande klass som nu har ställt sig bakom honom. Detsamma gäller för de västerländska imperialister som fortsätter att förse den israeliska armén med pengar, vapen och direkt militärt stöd.

Kapitalistklassens ”demokratiska” mask har fallit och avslöjar dess sanna ansikte: en klass som hellre drar ned mänskligheten i barbariets avgrund än ger upp sina egna snäva intressen. Det bekräftar det som kommunister alltid har sagt: att det val som mänskligheten står inför är socialism eller barbari.

Bekämpa imperialismen, bekämpa kapitalismen

Man behöver inte gräva långt för att se de rasistiska idéer om överhöghet som finns i den sionistiska retoriken, en rasism som återspeglas i den västerländska pressen. Enligt denna syn är de muslimska folken i Mellanöstern primitiva, efterblivna och reaktionära till sin natur.
Men dagens händelser avslöjar än en gång det verkliga läget: att det är imperialismen som är den främsta källan till reaktion i regionen. Mer än något annat är källan den västerländska imperialismen, som i årtionden har blandat sig i och anstiftat krig och sekteristiska stridigheter, som med våld har hållit tillbaka den ekonomiska utvecklingen i regionen och hållit den i ett strypgrepp av efterblivenhet och fattigdom, samtidigt som Israel har fått alla de investeringar och allt det stöd som krävs för att förvandla landet till en mäktig kapitalistisk makt i regionen.

Sionisterna rättfärdigar sina handlingar genom att hävda att de kämpar för judarnas säkerhet i Israel. Men i själva verket har de bedrivit en politik som innebär en allt större kolonisering av palestinsk mark och ett tillstånd av nästan permanent konflikt. På så sätt har de inte byggt upp en säker tillflyktsort för judarna i Israel. Tvärtom har de byggt en fälla åt dem, en fälla som de använder för att upprätthålla sitt eget styre, sina privilegier och vinster.

Så länge den israeliska härskande klassen sitter kvar vid makten kommer det inte att finnas någon fred och harmoni för folken i Mellanöstern. Den sionistiska regimen är i sin tur bara en utpost för den västerländska imperialismen. Utan de västerländska kapitalisternas fulla ekonomiska, diplomatiska och militära stöd skulle den israeliska armén inte kunna upprätthålla sig själv särskilt länge.

Samma människor som utnyttjar och förtrycker arbetarklassen i väst ligger också bakom de oändliga krigen och inbördeskrigen i Mellanöstern. Vi behöver bara titta på krigen i Irak (1990–1991 och 2003–2011) och Afghanistan (2001–2021); inbördeskriget i Syrien som började 2011 och fortsätter än i dag; det barbariska inbördeskriget i Jemen som började 2014; de tidigare krigen i Libanon; liksom den decennielånga plundringen av palestinierna.
I alla dessa fall ser vi att västmakterna på ett eller annat sätt är inblandade. I slutändan är det de som bär ansvaret för alla dessa konflikter.

Förvandla det imperialistiska kriget till ett klasskrig

Samma människor som alltid säger att det inte finns tillräckligt med pengar till utbildning, sjukvård, pensioner och andra välfärdstjänster, kan plötsligt hitta de miljarder dollar de behöver för att föra imperialistiska krig på platser som Mellanöstern och Ukraina. Kampen mot Israels förtryck av palestinierna och dess krig mot grannländerna är direkt kopplad till den kamp som arbetarklassen i väst för.

Inga namninsamlingar eller radikala formuleringar kan sätta stopp för den sionistiska krigsmaskinen. Styrka måste bemötas med styrka. Och den mäktigaste kraften på planeten är arbetarklassen, som när den väl har mobiliserats kan sopa undan alla hinder i sin väg. Det bästa sättet att stödja det palestinska och libanesiska folkets motstånd är därför att kämpa mot fienden på hemmaplan: de härskande klasserna och deras regeringar i de imperialistiska länderna.

Vi kräver att allt stöd till Israel omedelbart upphör, inklusive ett stopp för all vapenexport! Men vi har inga illusioner om att kapitalistklassen kommer att genomföra detta. Det är arbetarklassen och dess organisationer som måste ta upp kampen. Resolutioner bör därför tas upp på alla nivåer inom de fackföreningar som organiserar arbetsplatser som är involverade i vapenproduktion och vapenhandel, för att genomdriva en arbetarbojkott genom strejker och blockader av vapenleveranser.

Samtidigt måste en kampanj inledas för nationalisering av alla vapenindustrier under arbetarkontroll. I stället för att producera förstörelsemedel måste dessa avancerade industrier ställas om för att producera varor som kommer hela samhället till godo. I stället för stridsvagnar kan vi tillverka traktorer och ambulanser. I stället för stridsflygplan kan vi investera i en väl fungerande kollektivtrafik.

Vi kräver ett slut på allt militärt stöd till såväl Israel som Ukraina. Pengarna bör i stället användas till förbättringar inom utbildning, hälsovård och andra sociala program till förmån för arbetarklassen.

Vi har dock inga illusioner om att kapitalistklassen har någon avsikt att genomföra sådana åtgärder. Deras intressen står i direkt motsättning till arbetarklassens, både hemma och utomlands.

Krig är en inneboende del av kapitalismen. Det ökande antalet krig och den allmänna instabiliteten är bara uttryck för systemets kris. Det är en utopi att tro att man kan utrota krig utan att utrota deras grundorsak: det kapitalistiska systemet i sig.

Därför är det nödvändigt att förbereda en massrörelse för att störta de krigshetsare som utgör ett hot mot hela världens trygghet och säkerhet! De måste stoppas genom kollektiva ansträngningar från världens arbetarklass, som är den enda klass som har ett inneboende intresse av fred.

• Ned med den israeliska krigsmaskinen!
• Ned med krigshetsarna i väst!
• Fullt stöd till de palestinska och libanesiska folkens kamp mot Israels angrepp!
• Upprusta välfärden, inte militären!
• Fred mellan folken, krig mellan klasserna!

Arbetare i alla länder, förena er!