Den spanska revolutionen 1931-1937

Innehåll

• Förord
• 1. 1931 och innan
  • Börskraschen
  • Valen 1931
  • Republikanerna bromsade
  • Jordreform
• 2. Regeringens misslyckande och revolutionen
  • Kuppförsöket 1932
  • Mittens kollaps
  • Socialistpartiet till vänster
  • Asturiska kommunen
  • "De två svarta åren"
  • Valet -36
  • Nins sekterism
  • Folkfront
  • Progressiva borgare
  • Franco
  • Arbetarna i Barcelona
  • Revolutionen i Katalonien
• 3. Hur inbördeskriget kunde ha vunnits
  • Caballero premiärminister
  • Stalins roll
  • Anarkisterna
  • POUM
  • Kommunistpartiet
  • POUM naiva
  • Sista chansen
  • Högersocialisten Negrin
  • Uppgörelse med Franco
  • Franco i Madrid
  • Blodig hämnd
  • Europas öde
  • 
    

Förord

Den spanska revolutionen 1931-37 är rik med erfarenheter för dagens aktivister inom arbetarrörelsen.

Alan Woods visar i denna pamflett hur arbetarklassen gång på gång är beredd att gå ut i en heroisk kamp när den är hårt pressad. Detta bör mana till eftertanke hos de aktivister som ibland blir lite cyniska över en dålig uppslutning i det vardagliga fackliga och politiska arbetet. Att underskatta arbetarklassen kampförmåga är ett stort misstag.

Naturligtvis kämpar inte hela arbetarklassen hela tiden. Detta vore en orimlighet om man ser till det vardagliga slitet på jobbet och ansvaret för familjen, samt massmedias dagliga anti-socialistiska propaganda, som de flesta arbetarna måste handskas med. Men denna pamflett visar att när massorna väl sätter sig i rörelse och träder in på den historiska scenen, så utvecklas kampen snabbt till att bli en kamp för ett helt nytt samhälle, dvs socialismen.

Det största problemet som de då konfronteras med är inte den egna stridsviljan eller ens fienden, i fallet Spanien den öppna fascismen, utan arbetarrörelsens ledning. Och det är detta som är den spanska revolutionens stora tragedi. Ledningen försökte kompromissa med borgarklassen . Detta splittrade rörelsen och knäckte kampen.

Lärdomarna från spanska revolutionen kan hjälpa oss att skapa en ledning inom arbetarrörelsen som lever upp till arbetarklassens kampvilja.

Jonathan C, November 1997

Den spanska revolutionen 1931-37 var utan tvivel ett av de viktigaste kapitlen i arbetarklassens historia. Här fanns en mäktig rörelse bland massorna, jämförbar i omfattning och hjältemod med de svartas heroiska uppror i dagens Sydafrika. De spanska arbetarna kunde, precis som Trotskij förklarade, ha tagit makten inte bara en utan tio gånger om.

Ändå blev slutresultatet av kampen och uppoffringarna inte att en ny dag randades, utan 40 år av mörker och reaktion. De som inte vill upprepa denna historiska erfarenhet är praktiskt taget skyldiga att fundera över dess lärdomar.

Marx och Engels sökte de avgörande orsakerna till samhällets framåtskridande i produktionsmedlens utveckling. Spaniens historiska utveckling sackade efter det övriga Europa ända fram till första världskriget. Den spanska neutraliteten och de krigförande ländernas marknader tillät då en snabb utveckling av industrin i viktiga städer som Barcelona, Santander och Bilbao.

Till och med före kriget hade de spanska arbetarna visat sina revolutionära resurser under den "tragiska veckan" 1909. Arbetarnas motstånd mot kolonialkriget i Marocko ledde till barrikadstrider i Barcelona.

Arbetarklassens växande styrka fick sitt uttryck i den revolutionära rörelsen efter kriget, framför allt vid generalstrejken 1917.

Efter krigsslutet var det Spanien som drabbades värst av den ekonomiska lågkonjunkturen. Trots den feberaktiga tillväxten under krigsåren var den spanska kapitalismen fortfarande svag i jämförelse med sina rivaler.

Spanien fortsatte att vara ett underutvecklat land, som på många sätt liknade länderna i dagens Afrika, Asien och Latinamerika. 1936 bodde 70 procent av befolkningen på 24 miljoner på landsbygden. Av dessa var tre fjärdedelar jordlösa bönder.

Landet genomgick en långsam, utdragen och vanhedrande nedgång. Det åtföljande sammanbrottet för inhemsk handel och samfärdsel hämmade föreningen av de olika nationaliteterna och regionerna. Kapitalismens kris gav nu en kraftfull impuls till de nationalistiska rörelserna i Katalonien, Galicien och Baskien.

Den svaga och orkeslösa spanska borgarklassen, knuten med tusen och en strängar till jordägar- och finansoligarkin, visade sig fullkomligt oförmögen att lösa dessa problem och dra med sig Spanien in i 1900-talet.

Primo de Riveras statskupp 1923 var ett tecken på dödläget. Den bonapartistiska, monarkistiska diktaturen försökte "återställa ordningen" genom att slå till mot arbetarklassen.

Primo de Riveras diktatur varade i sju år. Men trots en relativ förbättring av ekonomin, tack vare det världsekonomiska uppsvinget, löstes inte ett enda av de underliggande problemen. De grundläggande motsättningarna skärptes faktiskt.

Börskraschen på Wall Street 1929 skakade den spanska regimen i grunden. 1930 hade den "starke mannen" de Rivera avgått, och lämnat över makten till Berlinguers expeditionsministär som varade bara ett år.

Trycket underifrån hotade att provocera fram en splittring i armén. Berlinguer avgick därför i februari 1931 och allmänna val utlystes i april. I ett försök att minimera effekten av dessa hölls till att börja med de första kommunalvalen någonsin. På grund av den hävdvunna "bypamptra­di­tion", som innebar att bönderna tvingades till Iydnad av lokala pampar, så vann högern i landsbygdsområdena.

De socialistiska och republikanska kandidaternas jordskredsseger i städerna gav ändå dödsstöten åt både diktaturen och monarkin. Kung Alfonso flydde från landet. Massorna gick ut på gatan, och den spanska revolutionen hade börjat.

Vid de allmänna valen i juni 1931 tog de socialistiska och republikanska partierna rubb och stubb. Socialistpartiet, PSOE blev största parti med 116 platser i Cortes, den spanska riksdagen. Högerpartierna fick bara 60 platser.

Valresultatet blev gnistan som tände en väldig eld. Arbetarna och bönderna började omedelbart att trycka på för sina krav genom direkta aktioner. Under juli och augusti utbröt en våg av strejker, huvudsakligen ledda av anarkisterna.

Det anarkistiska CNT var med omkring 1,8 miljon medlemmar det största fackförbundet 1931 med avgörande inflytande i Katalonien och i södra Spanien. Det socialistiska UGT hade ett par hundra tusen medlemmar framför allt i Madrid, Bilbao och Asturien.

Kommunistpartiet hade reducerats till en obetydlig sekt som en följd av den kriminella, stalinistiska "tredje periodens" politik. Partiet hade förmodligen inte mer än 800 medlemmar i hela Spanien vid denna tid. "Kommunistiska vänstern", en grupp som leddes av Andres Nin som formellt påstod sig vara trotskistisk, hade troligen lika många medlemmar som kommunistpartiet även om dess styrka huvudsakligen var koncentrerad till Katalonien.

Regeringen i Madrid var visserligen formellt en koalition av socialister och "vänsterrepublikaner", men dominerades av trycket från bankirer och kapitalister. Precis som vissa akademiska professorer och stalinistiska publikationer, hävdade PSOE att det var nödvändigt att förena sig med de "progressiva krafterna". PSOE lämnade därför över kontrollen över regeringen till "vänster­repub­li­ka­nerna" som tjänade kapitalets intressen.

Från första början verkade republikanerna som en broms på regeringen för att förhindra varje allvarlig utma­ning mot den härskande klassens intressen. Samtidigt förberedde godsägarna och kapitalisterna sin hämnd bakom republikanernas "demo­kra­tiska" fasad .

Den avgörande fråga som mötte republiken var jordfrågan. Under 1800-talet konfiskerades och såldes kyrkans jord. Men de enda som tjänade på detta var borgarklassen. Bakom dess antiprästerliga inställning fanns de nakna materiella intressena. De fattiga på landsbygden fick det bara sämre efter utförsäljningen av kyrkans egendomar.

1931 hade jordfrågan blivit akut. Lantarbetarnas fruktansvärda villkor i södra Spanien hade gett upphov till en rad revolutionära rörelser under åren 1903 - 1906 och de "tre bolsjevikiska åren" 1917-1920.

Stalinisterna försökte efteråt rättfärdiga sin kontrarevolutionära roll med att säga att Spanien fortfarande var ett halvfeodalt samhälle. Därför måste arbetarna förena sig med de "progressiva" borgarna för att avskaffa feodalismen genom en "borgerligt demokratisk revolution".

Precis som i Ryssland hade emellertid den spanska borgarklassen kommit in på scenen alltför sent för att kunna spela en progressiv roll. Industrins utveckling hade skapat en mäktig arbetarklass med revolutionära traditioner. Varje försök att till exempel genomföra en grundlig jordreform, innebärande en öppen konfrontation med de stora jordägarfamiljerna, skulle med nödvändighet släppa lös en våldsam rörelse bland arbetare och bönder. Denna skulle inte stanna vid konfiskation av storgodsägarnas egendomar, utan ound­vikligen utvecklas vidare mot de socialistlska uppgifterna: expropriation av bankerna och industrierna.

I verkligheten fanns ingen "progressiv borgarklass" i Spanien, lika lite som i Ryssland 1917. Kapitalister, bankirer och godsägare bildade ett reaktionärt block som var fientligt inställt till varje förändring som kunde sätta de revolutionära massorna i rörelse. Historikern Hugh Thomas förklarar varför stalinisternas argument, om att jordproblemet kunde förminskas till frågan om feodala kvarlämningar, var falskt:

"Problemet med latifundias (storgods) verkade vara det värsta problemet i Spanien. Det är svårt att hitta tillförlitlig statistik om denna sak. Även om kyrkan sedan 1800-talet upphört att vara den stora jordägaren, fortsatte adeln att inneha stora egendomar; adeln ägde en fjärdedel av jorden i Toledo och en åttondel av jorden Cáceres. Totalt låg kanske sex procent av den odlade jorden i händerna på adliga familjer. Gamla familjer som hertigfamiljerna Medinaceli, Penaranda, Villa Hermosa eller Alba, ägde samtliga gods på mer än 30 000 hektar. De största egendomarna tillhörde emellertid borgarklassen snarare än adeln."

(Hugh Thomas, Spanska inbördeskriget)

Republikens "jordreform" var så full av kryphål och villkor att den aldrig egentligen var menad som ett sätt att angripa problemet. UGTs ledare Largo Caballero beskrev den som "en huvudvärkstablett för att kurera en blindtarmsinflammation".

Republiken hade väckt massornas förhoppningar. Men så länge socialistpartiets (PSOEs) ledare höll fast vid alliansen med de borgerliga republikanerna, så länge de stannade inom kapitalismens ramar, var det omöjligt för dem att börja lösa de mest brådskande samhällsproblemen.

Strejkvågen i juli och augusti 1931 kulminerade med en generalstrejk i Sevilla. Här visade den republikanska regeringen sina rätta färger. Armén sattes in mot arbetarna. Artilleriet användes mot arbetarnas stadsdelar, där 30 dödades och 200 skadades.

Den republikanska regeringen hade inte rört den gamla statsapparaten. Medan de högsta befälen inom armén och polisen offentligt svor på sin lojalitet mot demokratin och republiken, konspirerade de samtidigt med bankirer, godsägare och kapitalister. Syftet var att krossa arbetarna, störta republiken och upprätta en diktatur.   

Uppmuntrad av regeringens svaghet ledde general Sanjurjo i augusti 1932 ett militärt kuppförsök. Sevillas arbetare, som ett par månader tidigare beskjutits med granater på order av regeringen, utlyste en generalstrejk och angrep och brände konspiratörernas hus och klubbar. Under trycket från massorna dömdes Sanjurjo till döden, men beviljades sedan uppskov. Han skulle senare delta i det fascistiska upproret 1936 som ledde till döden för upp emot en miljon arbetare och bönder.

Efter Sanjurjos nederlag påbörjades en polarisering mellan vänstern och högern. Anarkisterna satte i gång en rad äventyrliga uppror i byarna. I byn Casas Viejas i provinsen Cadiz kuvades rörelsen brutalt av det republikanska civilgardet. 14 försvarslösa fångar mördades.

Kommunalvalen i april 1933 och de allmänna valen i november samma år avslöjade hur "mitten­partiernas" stöd kollapsat. Socialistpartiet minskade från 116 till 58 platser, medan högerpartierna fick 207 platser. Gil Robles CEDA blev största parti i det nya Cortes med 117 platser. CEDA var ett halvfascistiskt, katolskt högerparti, som försökte härma Hitlers, Mussolinis och Dollfuss metoder.

Hitlers seger i Tyskland, möjliggjord av de socialdemokratiska och stalinistiska ledarnas kriminella politik, hade en chockartad verkan på världens arbetare.

Efter valen i november försökte den högerrepublikanske premiärministern Lerroux sakta åstadkomma en reaktion på den parlamentariska nivån. Överallt sänkte under tiden arbetsgivarna lönerna, höjde hyrorna och vräkte hyresgäster. Till och med det patetiska surrogatet till jordreform övergavs och regeringens politik blev i stället skoningslösa kontrareformer. Det huvudsakliga målet med denna politik var uppenbart: att steg för steg driva regeringen åt höger och bereda marken för Gil Robles inträde i den.

Om denna politik hade Iyckats skulle den ha betytt en parlamentarisk kupp och seger för fascismen: inte 1939, utan redan 1933. Om det hade berott på de högersocialistiska ledarna och deras "demokratiska", republikanska vänner, så råder det inget tvivel om att så hade skett. Lyckligtvis berodde det inte på dem.

Valnederlaget ledde till en kris inom socialistpartiet. Largo Caballero, en byggnadsarbetare som blivit generalsekreterare för UGT, bröt med högerflygeln och gick långt åt vänster under trycket från basen inom fackförbundet och socialisternas ungdomsförbund. Caballeros vänster fick majoritet i PSOEs partistyrelse.

Till deras heder började Caballero och den socialistiska vänstern förbereda en generalstrejk och ett uppror. Besteiro och de andra högersocialisterna, som ville kräla i stoftet för den fascistiska faran, trängdes föraktfullt åt sidan.

Dollfuss krossande av den österrikiska arbetarklassen blev ytterligare en varning till de spanska arbetarna. I oktober 1934 reste sig slutligen arbetarna i Asturien med vapen i hand; detta var den ärorika episod som kallas Asturiska kommunen.

Inom tre dagar hade arbetarna tagit makten i Asturien. Knappt något blod spilldes och ordning och disciplin upprätthölls av arbetarnas revolutionära kommittéer. Ifall denna magnifika rörelse fått stöd i övriga Spanien, så skulle arbetarklassen ha tagit makten.

Även om socialistledarna försökte ge ledning, var tyvärr hela deras förflutna emot dem. De hade ingen aning om hur en sådan rörelse kunde organiseras.

Å andra sidan spelade de anarkistiska ledarna i CNT-FAI en skamlig roll. I Katalonien höll de sig borta från kampen och beskrev den som käbbel "mellan politiker".

Det var bara i själva Asturien som arbetarna I CNT kämpade vid sidan av sina socialistiska bröder. Under den efterföljande repressionen fraktades Francos trupper till Asturien i tåg körda av lokförare med CNTs medlemskort i fickan.

Upproret slogs ner genom en fruktansvärd slakt. Mellan 1 500 och 2 000 arbetare dödades och 3 000 sårades. 30 000 arbetare togs till fånga, torterades och sköts i många fall "under flyktförsök".

Genom sitt osjälviska hjältemod hade Asturiens arbetare förhindrat fascismens seger. Men rörelsen fick betala ett högt pris. De "två svarta åren" (El bienio negro) var år av reaktion. Ändå hade ingen av de grundläggande motsättningarna fått någon lösning. Regeringen under "bienio negro" var en krisregering med ständiga omvälvningar. Till sist hade reaktionen kört slut på sig. Zamoras regering bröt samman mitt under en finansskandal. Nyval utlystes till den 16 februari 1936.

Valresultatet visade att arbetarna återhämtat sig från nederlaget 1934. De hade lärt sig av reaktionens hårda skola, då lönerna sänktes kraftigt, arbetsdagen förlängdes och fackliga aktivister sparkades och svartlistades.

Nederlaget 1934 intensifierade jäsningen inom PSOE. Ungdomsförbundet, som representerade en organiserad styrka med 100 000 unga arbetare, rörde sig kraftigt åt vänster. Förbundet förklarade att det avvisade Andra och Tredje internationalernas politik (dvs socialdemokratin och stalinismen) och gick ut i stöd för en "ny international".

Ungdomsförbundets ledare erbjöd Andres Nin och hans anhängare att ansluta sig, eftersom de saknade teoretisk skolning och behövde hjälp med att "bli bolsjeviker". Olyckligtvis visade sig Nin vara fullkomligt förvirrad och en oförbätterlig sekterist. Han vägrade att gå med i en "refor­mistisk" organisation, och kastade därigenom bort en unik möjlighet att skapa en genuint revolutionär, marxistisk massorganisation. En sådan skulle ha förändrat hela situationen fullständigt.

Som en följd av Nins kriminella beteende lyckades stalinisterna ta över ungdomsförbundet. Så fick stalinisterna för första gången en massbas att stå på för att genomföra sina kontrarevolutionära aktioner i Spanien.

Efter Hitlers seger, för vilken stalinisternas teori om "socialfascism" spelade en ödesdiger roll, gjorde Moskva en 180-graders helomvändning. Efter att ha fördömt alla andra som "fascister", förde de nu fram den lika kriminella "folkfrontspolitiken". Den innebar att kommunistpartiet förespråkade att arbetarpartierna skulle underkasta sig de så kallade progressiva, borgerliga partierna och påstod att det skulle "stoppa fascismen".

Det korrekta namnet på denna politik är klassamarbete. Långt ifrån att skapa förutsättningar för verklig kamp mot fascismen, tjänar den bara till att bedra och föra arbetarna bakom ljuset.

Genom bittra erfarenheter hade arbetarna lärt sig att inte lita på de liberala politikerna. Men socialisterna och framför allt de "kommunistiska" ledarna uppbådade all kraft för att övertyga dem om att alliansen med de "goda", "demo­kratiska" kapitalisterna mot de onda fascistiska kapitalisterna bara var en listig, taktisk "manöver" för att erövra makten.

De spanska arbetsledarna snubblade faktiskt över varandra för att lämna över makten till de borgerliga, republikanska politikerna. Deras "kamp mot fascismen" begränsades till tårdrypande uppmaningar till republikanerna om att "handla", i stället för att stödja sig mot massornas självständiga rörelse.

Under tiden gjorde fascisterna i maskopi med kapitalisterna dödligt allvarliga förberedelser bakom scenen, i skydd av "folkfronten".

Endast arbetarklassensenade kamp, som drar med sig alla samhällets förtryckta och utsugna skikt, kan krossa fascismen. Endast detta kan också förstöra den sociala grundval som fascismen vilar på: det kapitalistiska systemet.

De spanska arbetarna hade precis som arbetare överallt i världen en djupt rotad önskan om enighet. Men Lenins politik, enhetsfront mellan arbetarorganisationerna (kommunister, socialister och anarkister), förvrängdes av stalinisterna till ett samarbete mellan arbetarna och deras borgerliga, republikanska fiender.

Valet 1936 visade att de spanska arbetarna återigen var på marsch. Folkfronten vann en förkrossande majoritet och fick 278 platser mot 134 för nationella fronten och 55 för mittenpartierna. Socialistpartiet blev än en gång största parti. Premiärminister blev ändå en republikan, Azana, som fortsatte med att utse en regering som enbart bestod av med­lemmar ur de borgerliga partierna!

Att förena sig med de "prog­res­siva" borgarna var dubbelt felaktigt när det gällde Spanien, för den avgörande delen av borgarklassen hade redan valt att ställa sig på fascismens sida. Precis som Trotskij förklarade, hade arbetarpartierna inte förenat sig med borgarklassen, "progressiv" eller ej, utan med borgarklassens skugga.

Azana företrädde inte borgarklassen, vilken gick över till Franco så snart inbördeskriget bröt ut. Azana företrädde dess "demokratiska B-lag" som borgarklassen inte längre hade någon användning för. Ändå gjorde Azana och hans anhang sitt bästa för att tjäna borgarklassens intressen genom att försöka blockera massornas rörelse.

Arbetar- och bondemassorna såg folkfrontens seger som en signal till att släppa loss en revolutionär kamp. Arbetarna iscensatte strejker. Bönderna tog över jorden. Arbetsgivarna tvingades återkalla lönesänkningar, förkorta arbetsdagen och återanställa avskedade arbetare. Massorna tågade mot fängelserna och befriade med våld fångarna från klasstriderna 1934. På detta sätt genomfördes folkfrontens program på några få dagar, underifrån genom massornas direkta aktioner, och utan att invänta regeringen.

Från det ögonblick folkfronten kom till makten satsade borgarklassen allt på reaktionens kort. Alla visste att generalerna förberedde ett uppror. Ändå vidtog Azana inga åtgärder förutom att omplacera konspiratörerna och flytta dem till andra provinser. Detta hjälpte snarare än hindrade dem i deras aktivitet. Franco skickades till Kanarieöarna, varifrån han fick bra kommunikationer med Främlingslegionen i Marocko. General Mola förflyttades till Pamplona vilket satte honom i direkt förbindelse med de reaktionära carlisterna i Navarra.

Hela tiden dolde de republikanska ministrarna vad konspiratörerna höll på med. Strax före upproret försäkrade Casares Quiroga inför en parlamentarisk kommission att general Mola "är en general som är lojal mot republiken. Att sprida rykten om något annat är att demoralisera regimen".

När militären slutligen skred till handling den 18 juli, dolde regeringen nyheten för folket. Arbetarorganisationernas tidningar kom ut med vita sidor. Mängder av arbetare demonstrerade i Madrid med krav på vapen. Det var enda sättet att besegra fascisterna. Men detta avvisades av regeringen som var mycket räddare för arbetarklassen än för de fascistiska officerarna.

Tack vare folkfrontsregeringens förräderi tilläts fascisterna att ockupera en tredjedel av Spanien på en vecka. Algeciras och Jerez föll utan strid. Trots en del heroiskt motstånd föll nästan hela Andalusien i händerna på mördarna.

Hade det inte varit för arbetarna i Katalonien är det troligt att mönstret från Andalusien upprepats över hela Spanien.

Men arbetarna i Barcelona, mestadels beväpnade med köksknivar, bordsben och konstiga gamla jaktgevär, tågade mot militärkasernen, stormade den och krossade rebellerna.

Makten låg i händerna på Kataloniens arbetare. Fabrikerna togs över av arbetarna som valde kommittéer för att styra dem. Den enda väpnade styrkan i Katalonien var arbetarmilisen. Transportmedel och förråd låg i arbetarorganisationernas händer. Den enda identitetshandling som gick att använda var medlems­kort i fackföreningarna.

Allt som hade behövts för att revolutionen skulle vara ett faktum var att arrestera den borgerliga, katalanska regeringen och prokla­mera att arbetarna tagit makten. Om fabriks­kommittéerna bundits samman till ett katalanskt arbetarråd som i sin tur inbjudit delegater från milisen, små butiksägare, hus­­­­mödrar, bönder och andra för­tryckta skikt i samhället, så kunde en verklig arbetarregering ha bildats. Denna kunde ha riktat en revolutionär appell till övriga Spaniens arbe­tare och bönder om att följa efter, ta makten i sina egna händer och gå ut i revolutionärt krig mot fascis­terna.

Att ett sådant krig kunde ha nått framgång bevisas av exemplet från Durrutis fälttåg i Aragonien. Buenaventura Durruti var en anarkistledare som under revolutionens gång rörde sig bort från anarkismens fördomar till en position mycket nära bolsjevismen.

Durruti var ledare för de arbetarmiliser som förde offensiven in i Aragonien. Han förde ett revolutionärt krig, där de militära uppgifterna kopplades till ett program för social frigörelse. I varje by delades jorden ut bland bönderna. På så sätt blev varje by en revolutionens fästning.

Om inte Durruti vägrats vapen och ammunition från Madrid kunde han ha erövrat Zaragoza, vilket skulle ha förändrat krigets utveckling. I stället kallades han till Madrid där han dog under mystiska omständigheter.

Revolutionen i Katalonien utgör ett av de mest enastående kapitlen i revolutionens historia. Arbetarnas alla ansträngningar underminerades emellertid av deras ledare, i detta fall anarkisterna. Dessa kreatur vägrade ta makten med motiveringen att anar­kister inte kan bilda regering. Men några månader senare gick dessa fina herrar och damer in i folk­frontsregeringen, och tog sålunda på sig fullt ansvar för förräderiet mot revolutionen.

Staten är i grunden, som Lenin förklarade, "förband av väpnade människor". Efter att reaktionen krossats i Katalonien bestod den enda "stat" som fanns av den beväp­nade arbetarklassen. En liknande situation fanns på andra håll i Spanien, där arbetarna följde exemplet från Barcelona, beslagtog vapen och gick över på offensiven.

Det enda sättet att besegra Franco hade varit att arbetarna tagit makten och fört ett revolutionärt krig. Men detta innebar nödvändigtvis att ge massorna något att slåss för; inte bara att "försvara republiken", d v s gå tillbaka till det sakernas tillstånd som fanns förut.

Exemplet från Aragonien visade hur jordfrågan kunde ha använts för att vinna över bondesoldater i Francos armé. På samma sätt hade ett erbjudande om självbestämmanderätt för Spanska Marocko ha lett till myterier i den moriska legionen. Nationalistledaren Abdel Krim gjorde ett närmande till folkfrontsregeringen och föreslog självstyre, men detta avvisades. Följaktligen såg inte Francos moriska trupper någon skillnad mellan de två sidorna, och fortsatte i stället tragiskt nog att slåss under reaktionens fana.

Francos seger var inte given på förhand. Det är ett faktum som i allmänhet inte förståtts att den spanska härskande klassen, efter att väl ha slagit in på kursen mot inbördeskrig, bara var millimetrar ifrån att förlora allt.

Utan tvivel kunde de spanska arbetarna ha krossat fascisterna, precis som de Iyckades göra i Katalonien. De kunde ha påbörjat uppgiften att omvandla samhället om ett villkor hade uppfyllts: att arbetarledarna hade haft en revolutionär politik.

Det var nödvändigt att rycka ledningen för kriget ur händerna på de förrädiska, borgerliga politikerna. Spaniens resurser - jorden, fabrikerna, bankerna - måste tas över av arbetare och bönder. Massorna måste beväpnas till försvar för deras sociala erövringar. Ledningen för kampen måste ligga i händerna på välkända och betrodda representanter för arbetarnas sak.

Men de liberala, borgerliga ministrarna skulle aldrig ha accepterat ett sådant program. För dem var det mycket bättre att lämna över Spanien till fascisterna, bundet till händer och fötter och belagt med munkavle, än att tillåta arbetare och bönder att ta över makten i samhället.

Republikanernas ovilja och totala oförmåga att bekämpa fascisterna avslöjades redan från första början. De republikanska ledarnas förrädiska och fega uppträdande inför kuppen, deras censur av nyheterna och vägran att beväpna arbetarna var ingen slump. Det var naturliga följder av deras klasståndpunkt.

De socialistiska och kommunistiska ledarna fortsatte ändå att hålla de republikanska ministrarna under armarna med hjälp av sin auktoritet. Först i september 1936 blev den vänstersocialistiske ledaren Largo Caballero premiärminister, på grund av trycket från massorna.

Den mest ondskefulla rollen i allt detta spelades av ledarna för "kommu­nistpartiet", som tog sina order från Moskva. Stalin var vettskrämd inför möjligheten av en seger­rik arbetarrevolution i Spanien.

Exemplet på en sund arbetardemokrati i Spanien skulle utöva kraftigt inflytande på de ryska arbetarna, som började göra motstånd mot den byråkratiska, totalitära regimens pålagor.        

Det är ingen tillfällighet att Stalin släppte loss de ökända utrensningsrättegångarna precis vid denna tidpunkt. Den blodiga förintelsen av alla dem som varit förknippade med Lenins och Oktoberrevolutionens demokratiska och internationalistiska traditioner var ett "ensidigt inbördeskrig", som stalinistbyråkratin förde mot bolsjevismen. Målet var att slå till i förebyggande syfte mot faran av ett återuppvaknande för den leninistiska oppositionen i Sovjet, inspirerad av de spanska arbetarnas rörelse.

Byråkratin i Sovjet hade övergett Lenins revolutionära, internationalistiska politik, som byggde försvaret av sovjetstaten framför allt på stöd från arbetarklassen i världen och socialismens internationella seger. Den rysk byråkratin försökte i stället få stod från de "goda", "demokratiska" kapitaliststaterna (Storbritannien och Frankrike) mot Hitler.

I ett skede stödde den till och med den "goda", italienska fascismen mot den "onda", tyska varianten! Att strypa den spanska revolutionen skulle sålunda ge den ytterligare fördelen att Stalins "anständighet" bevisades för London och Paris.

De brittiska och franska kapitalisternas politik dikterades i verkligheten inte av deras påstådda kärlek till "demokratin", utan av nakna klassintressen och framför allt fruktan för revolutionen i Spanien. De gömde sig bakom den avskyvärda "icke­interventionslinjen" och tittade hycklande bort när de tyska och italienska fascisterna hjälpte Franco.

Stalin skickade för sin del begränsade vapenleveranser till Spanien. De var inte tillräckliga för att uppnå avgörande militära nederlag för Franco, men mer än tillräckliga för att hjälpa republikanerna att i maskopi med de spanska stalinisterna återuppbygga den raserade, borgerliga statsapparaten.

Ledarna för Spaniens "kommunistparti" blev de mest glödande försvararna för borgerlig "lag och ordning". Under parollen "först vinna kriget, sedan göra revolution" saboterade de systematiskt alla arbetarnas och böndernas självständiga rörelser.

De spanska stalinisterna hade först gått emot tanken på att socialisterna skulle ta över regeringen, efter­som de föredrog att stödja republikanerna utifrån. Nu satte de press på Largo Caballero för att han skulle överge den socialistiska politik han tidigare försvarat, åtminstone i ord.

Anarkistledarna i CNT, som vägrat bilda en arbetarregering i Katalonien där makten låg i arbetarnas händer, fortsatte nu för sin del med att begrava alla sina tidigare idéer. De gjorde en 180-graders helomvändning genom att gå med i den borgerliga folkfrontsregeringen.

Som Trotskij en gång påpekade är anarkismens "teorier" som ett läckande paraply: värdelöst just när det regnar.

Alla det gamla samhällets styrkor konspirerade alltså för att besegra den spanska arbetarklassens heroiska rörelse. I sanningens minut gick ledarna för alla arbetarorganisationerna över till borgarklassens läger. De rättfärdigade klassamarbetspolitiken med motiveringen att den var nödvändig för att slåss mot fascismen, "för demokratin".

Arbetarna förstår behovet av att kämpa mot fascismen och att försvara de demokratiska rättigheter som vunnits i strid mot just dessa "repub­likanska" arbetsgivare, bankirer och kapitalister. Frågan var hur segern skulle uppnås. Trotskij svarade så här:

"Ni gör rätt i att slåss mot Franco. Vi måste förinta fascisterna, men inte för att få samma Spanien som före inbördeskriget, för Franco frambringades av detta Spanien. Vi måste förinta grundvalarna för Franco, hans sociala grundvalar, som är det kapitalistiska samhällssystemet".

(The Spanish Revolution)

Som vi har sett förenade sig socialisterna och "kommunisterna" inte med de inbillade, "progressiva borgarna, utan med ett spöke. Huvuddelen av de verkliga kapitalisterna, bankirerna och godsägarna hade flytt till Francos sida i början av inbördeskriget.

Den enda samhällskraft som fanns kvar för att slåss mot fascismen var arbetare och bönder. Vad skulle de slåss för? För "republiken"? Den kapitalistiska republiken hade ju misslyckats med att lösa ett enda av arbetarnas och böndernas grundläggande problem.

Det var inte för inte som fascisterna demagogiskt använde parollen "Que te da a comer la República?" (Vad ger republiken dig att äta?).

Medlet för att besegra Franco var inte att klamra sig fast vid en allians med de "liberala" kapitalisterna, utan i stället att koppla samman den militära kampen mot fascismen med den revolutionära kampen för verklig demo­krati, för arbetardemokrati!

POUM, arbetarpartiet för marxistisk enhet, var ett parti som i ord stod för en socialistisk politik. Men inkonsekvensen och bristen på teoretisk klarhet hos Nin, Andrade och de andra före detta trotskistiska ledarna för POUM visade sig bli ödesdiger för arbetarnas sak.

POUM tillät sig att snärjas in i folkfrontens regeringsgarn, och gick med i den katalanska regeringen, La Generalitat. Andres Nin blev justitieminister, ironiskt nog med tanke på hans slutliga öde.

Ledarna för POUM var naiva nog att inom regeringen försöka övertala den katalanska folkfronten att välja revolutionens väg. De förminskade sig själva till rollen som obetalda rådgivare åt borgerliga och reformistiska politiker, i stället för att föra en självständig klasspolitik.

POUMs politik förvirrade de arbetare som rörde sig åt vänster och som vände sig till partiet för att söka ledning. Stora delar av det anarkistiska CNT, speciellt ungdomen, kände avsky inför sina ledares förräderi och sökte efter ett alternativ. Genom att gå med i folkfronten kastade POUM-ledningen bort sin chans att utgöra det alternativet.

Under trycket från stalinisterna gick Largo Caballero med på att ersätta arbetarmilisen med en "reguljär armé". Stalinisterna utnyttjade detta som ursäkt när de satte i gång med att likvidera revolutionens framgångar. De hade inga skrupler mot att använda blodiga avrättningar där arbetarna försökte försvara sig mot kontrarevolutionen.

Kontrarevolutionens viktigaste fronttrupp utgjordes av "kommunistpartiet", speciellt i Katalonien:

(Hugh Thomas, Spanska inbördeskriget).

Den gamla, borgerliga statsapparaten i Katalonien hade raserats av arbetarna i juli 1936. Stalinisterna i PSUC hjälpte nu de katalanska borgerliga nationalisterna att bygga upp sin styrkebas igen. För att kunna göra det måste de anarkistiska och POUMs arbetare krossas. Stalinisterna tog på sig det huvudsakliga ansvaret för bödelns uppgift.

Mot slutet av 1936 började de agitera för att upplösa arbetarkommittén med parollen "All makt till La Generalitat" (den katalanska, borgerliga regeringen). Den stalinistiske livsmedelsministern Comorera avskaffade de av anarkisterna styrda brödkommittéerna, vilka hade kontrollerat en viktig del av Iivsmedelsdistributionen. Inslagen av arbetarkontroll beskars undan för undan.

Liksom vid varje revolution som börjar ebba ut började arbetarna förstå att makten gled dem ur händerna. Anar­kistledarna i CNT gjorde ingenting för att toppa det stalinistiska anloppet.

Interna motsättningar började komma i dagen bland de anarkistiska arbetarna på basplanet. "Durrutis vänner" representerade en genuint revolutionär tendens som höll på att utvecklas mot att bryta med anarkismen och röra sig mot marxismen. Hade ledarna för POUM försvarat en verkligt revolutionär politik, skulle de nu ha kunnat vinna över majoriteten av CNTs aktivister.

Men POUMs brist på självständig klasspolitik, skamliga illusioner om folkfronten och upprepade centristiska vacklanden och tvetydigheter, innebar att partiet i det avgörande ögonblicket spelade en ödesdiger roll. Ända in i det sista klängde sig POUMs ledare fast vid samarbetet med samma personer som ledde den kontrarevolutionära komplotten, det vill säga PSUC.

Till och med när POUM kastades ut ur folkfrontsregeringen, som en följd av trycket från stalinisterna, krävde de återinträde. Hilferding hade vid tiden för den tyska revolutionen 1918 förespråkat ett "äkten­skap" mellan sovjeterna och den borgerliga parlamentarismen. På samma sätt förde POUMs ledare fram det naiva förslaget om en särskild konferens, sammankallad av den borgerliga Generalitat, med uppgift att bilda sovjeter!

Förslaget förbisåg den lilla detaljen att Generalitat var centrum för kontrarevolutionen och fast besluten att rasera embryona till sovjeter, arbetarråden, som redan existerade.

Efter att han berett vägen för reaktionen under sex månader, slog stalinisterna till i maj 1937. De anarkistiska arbetarna hade erövrat Barcelonas telefonväxel under upproret 1936. Nu skickade stalinisterna trupper och stridsvagnar för att ta över växeln.

De anarkistiska arbetarna gjorde motstånd. De utlyste en generalstrejk och satte upp barrikader över hela Katalonien. Försöket att använda Internationella brigaderna mot arbetarna i Barcelona omintetgjordes när dessa vägrade delta. Makten låg än en gång säkert i händerna på Kataloniens arbetarklass.

Detta var sista chansen att genomföra revolutionen i Spanien. Med en korrekt ledning kunde majdagarna ha slutat med seger för arbetarna. Efter händelserna slog den anarkistiska tidningen Solidaridad Obrera fast:

"Om vi hade velat ta makten, skulle vi absolut ha kunnat göra det i maj. Men vi är emot diktatur."

Det är ett skändligt faktum att ledarna för CNT och POUM kom till den borgerliga statens räddning varje gång den verkade löpa risk att störtas. Anarkisternas ledare, Garcia Oliver och Federica Montseny, uppmanade arbetarna att lägga ner vapnen och återvända till arbetet. Anarkisternas högkvarter, Casa CNT, beordrade arbetarna att lämna barrikaderna.

Under fyra dagar kontrollerade arbetarna i praktiken hela Barcelona.

(Ted Grant, The Spanish Revolution 1931-37)

Nederlaget för Barcelonas arbetarklass släppte loss en kontrarevolutionär orgie. Stalinisterna började samla ihop anarkister och POUM-medlemmar och avväpna arbetarna. Arbetarkommittéerna och -kollek­tiven upplöstes. POUM förbjöds med den lögnaktiga förevändningen att det hade konspirerat med Franco. Nin och andra ledare torterades brutalt och mördades av Stalins agenter i Spanien.

Till Largo Caballeros heder försökte han protestera mot stalinisternas aktioner i Katalonien. Det beseglade hans öde. Stalinisterna slog sig ihop med högersocialisterna ledda av Prieto, för att provocera fram en regeringskris som fällde Caballero.

Caballero efterträddes av högersocialisten Juan Negrin, som av Hugh Thomas beskrevs som "en man för högborgerligheten, en försvarsadvokat för privategendom och till och med kapitalism" (Spanska inbördeskriget). Under Negrins styre rensades vänstersocialister och anarkister systematiskt ut från alla ansvarsposter.

Med entusiastiskt bistånd från "kommunisterna" byggde Negrin åter upp den gamla borgerliga statsapparaten och satte de väpnade styrkorna under "lojala" arméofficerares (dvs prokapitalistiska reaktionärer) kontroll. Bland dem fanns general Miaja som hade medlemskort i "kommunistpartiet"; faktiskt verkar han ha haft medlemskort i samtliga politiska partier!

Den gamla tidens domare, polischefer, fängelsedirektörer och statstjänstemän kom fram ur sina gömställen igen. Radikala advokater, som ansågs alltför sympatiskt inställda till arbetarnas sak, avskedades. Bondekollektiven upplöstes och deras ledare arresterades.

Så tidigt som i april 1937 varnade Leo Trotskij för att den borgerliga demokratin var dödsdömd i Spanien oavsett vem som vann kriget. Vad Negrin hade i tankarna avslöjades redan före hans makttillträde. Han hävdade att Spanien "behövde en diktatur under demokratiska former (!) som skulle förbereda folket för framtiden". Trotskijs förutsägelse bekräftades av den senare händelseutvecklingen.

Negrins regering, som av "kommunistpartiet" cyniskt utnämndes till "segerregeringen" skötte spakarna under en serie förkrossande, militära nederlag. Arbetarnas moral hade brutits ner genom likvideringen av revolutionens framgångar.

I verkligheten var republikens regering inte ute efter någon militär seger, utan efter en uppgörelse med Franco. Högersocialisten Prieto erbjöd i hemlighet fascisterna en koalition med Gil Robles och... sig själv! Men Franco hade inte tänkt sig att göra några eftergifter.

Den högtidligen förkunnade offensiven vid floden Ebro slutade i nederlag, vilket lämnade Katalonien i Francos våld. Krossandet av arbetarna i Barcelona raserade huvudstadens kämpaglöd. Madrid föll snart i fascisternas händer, vilka släppte loss en mardröm av repression.

Liksom Trotskij hade förutspått, skulle arbetarklassens nederlag oundvikligen förebåda kontrarevolutionens seger, även om republiken vann kriget. Stalinisterna hade hjälpt till med att återuppbygga den kapitalistiska staten och lämna över armén i den gamla officerskastens kontroll. Den senare gick nu över till att knuffa "kommunisterna" åt sidan och genomföra en statskupp bakom frontlinjerna.

Generalerna Casado och Miaja (som fortfarande hade sitt medlemskort i "kommunistpartiet" i fickan) konspirerade med Negrin för att förbjuda "kommunistpartiet" och försöka få en uppgörelse med Franco. Casado erbjöd sig att arrestera många ledare i "kommunistpartiet" och andra organisationer och lämna över dem till Franco.

Högersocialistiska ledare som Besteiro var upp över öronen inblandade i konspirationen. Besteiro erbjöd sig till och med att träffa Franco och kapitulera personligen.

När La Pasionaria och andra stalinistiska ledare fick nys om komplotten, flydde de till Frankrike och lämnade de vanliga medlemmarna i partiet åt sina öden.

"Kommunistpartiet" fick betala för sitt förräderi genom att det krossades; inte av Franco utan av samma "demokratiska", "progressiva" republikanska generaler och politiker som de hade placerat vid makten.

Med stalinisterna sålunda eliminerade, försökte general Casado förhandla med Franco. Men nu fanns det inte längre något att förhandla om. Mitt på dagen den 27 mars 1939 ockuperade Francos trupper Madrid, i stort sett utan att möta motstånd. Negrin, Prieto och de andra högersocialistiska ledarna tog flyget till Mexico tillsammans med enorma mängder guld och ädelstenar. De åkte för att leva ett bekvämt liv i exil. Socialisternas basmedlemmar lämnades kvar för att be om nåd hos Francos bödlar.

Besteiro stannade kvar, eftersom han idiotiskt nog inbillade sig att fascisterna skulle skona honom, och dog i fängelse. Largo Caballero och tusentals andra spanska flyktingar tillfångatogs när Tyskland ockuperade Frankrike och skickades till nazistiska koncentrationsläger.

Den spanska arbetarklassen betalade ett ohyggligt pris för sina ledares felaktiga politik, feghet och öppna förräderi. Fascisterna utkrävde en fruktansvärd hämnd på arbetarna. Upp emot en miljon människor dödades i själva inbördeskriget. Tusentals fler mördades under tiden omedelbart efter nederlaget.

I varje by finns det en enslig stig som leder ut på landet. Än i dag kan äldre människor beskriva hur nacionales kom och tog med den och den på en paseito (en liten "promenad") längs den stigen. Ingen såg dem någonsin igen. Så gav godsägarna och kapitalisterna igen för gammal ost .

Fängelserna i Spanien fylldes till bristningsgränsen. Tre år efter krigsslutet, 1942, beräknades två miljoner människor ha passerat genom fängel­serna och fånglägren. Många dömdes till döden. Andra hade "turen" att få dödsstraffet förvandlat till 30 års fängelse.

Arbetarnas mest elementära rättigheter avskaffades. Deras politiska och fackliga organisationer förbjöds. Barbariets mörker lade sig över Spanien och natten skulle vara nästan 40 år.

De spanska arbetarnas nederlag avgjorde också Europas öde. Trotskij hade förutspått att ett sådant nederlag skulle göra andra världskriget oundvikligt. Den härskande klassen i Storbritannien och Frankrike som gett sitt tysta medgivande till Francos seger (den brittiske premiärministern Chamberlain skrev i sin dagbok: "Jag tror att vi borde Iyckas upprätta utmärkta förbindelser med Franco, som verkar vara vänligt sinnad gentemot oss.") beredde vägen för Hitlers angrepp mot Polen och Frankrike inom ett år efter Madrids fall.

Stalin höll för sin del redan på med att i hemlighet förhandla fram ett avtal med Hitler, till och med när kriget ännu pågick. Andra världskriget med dess tiotals miljoner döda, som förde mänskligheten till barbariets rand, var det direkta resultatet av den spanska arbetarklassens misslyckande med att ta makten under 1936-37.

"Den som inte lär av historien är dömd att upprepa den." Dagens kapitalistiska världskris kommer återigen att ställa den socialistiska omvandlingen av samhället på dagordningen.

Det är alla medvetna arbetares plikt att studera lärdomarna från den spanska revolutionen för att föra striden till ett segerrikt slut.

Alan Woods, augusti 1986