Revolution grundar Revolutionära kommunistiska partiet

En ny generation unga håller på att kasta av sig illusionerna i kapitalismen och närma sig kommunismen. Men utan organisering kan vi inte göra någonting. Det är för att samla den verkliga kommunismens styrkor som vi bildar Revolutionära kommunistiska partiet (RKP).

[Source]

Det nya året har börjat som det gamla slutade, med oerhört lidande: ekonomisk kris, imperialistiska krig, fallande levnadsstandard, klimatkatastrof. Listan kan göras lång. Fasor utan slut – det är det enda kapitalismen har att erbjuda mänskligheten.

Sverige har varit ett av de länder i världen där reformismens idé om en bättre kapitalism varit särskilt utbredd. Men idag är den materiella grunden för idén borta. Välfärden har slaktats till oigenkännlighet: vården, skolan, omsorgen, trygghetssystemen, kulturen, fritidsgårdarna. I krisens spår breder ett nytt fattigsverige ut sig, parallellt med vinster utan motstycke för borgarklassen. De fem rikaste svenskarna äger lika mycket som de fem miljoner fattigaste svenskarna.

Lenin förklarade att två saker krävs för en socialistisk revolution: att den härskande klassen inte kan styra som förut, och att massorna inte kan leva som förut. Det är den situation som förbereds framför våra ögon. Men så länge det inte finns ett revolutionärt parti för att kanalisera kampen så kan arbetarklassen inte vinna.

Målet med att bilda Revolutionära kommunistiska partiet (RKP) är inget mindre än “störtandet av borgarklassens herravälde och proletariatets erövring av den politiska makten”, som Marx och Engels skriver i Kommunistiska manifestet. Det är inte ett parti som andra partier. Det är inte en val-apparat, utan ett verktyg för arbetarklassens kamp. Vårt program syftar till att förbereda en enda sak: världsrevolution.

Reform eller revolution

Vi bildar partiet i opposition till hela den svenska arbetarrörelsens politik.

Det är Socialdemokraterna som suttit i regeringsställning under merparten av de senaste trettio årens försämringar. Deras politik blir allt mer oskiljbar från högerns.

Vänsterpartiets ledning har följt Socialdemokraterna högerut, i jakt på regeringsposter och respekt från den borgerliga allmänna opinionen. Detta har inte mött någon intern opposition att tala om. De som faktiskt lyft någon verklig kritik har manövrerats bort, uteslutits eller bara gett upp och lämnat. Partiets hela aktiva medlemsbas har skolats in i att politiskt arbete handlar om vilka kompromisser man kan göra med S, MP – och numera även C. Ja till Nato, vapenexport och ökad militarism: det är i praktiken numera V-ledningens politik.

Många drömmer sig tillbaka till efterkrigstidens förbättringar, men detta var ett undantag i kapitalismens historia som inte kommer att upprepas. I själva verket är det just den periodens illusioner som ligger till grund för arbetarrörelsens tillstånd idag.

Hela generationer av aktivister skolades in i idén om klassamarbete – ett fredligt samarbete med borgarklassen, på grundval av en evigt växande kapitalism. Socialismen sköts på en obestämd framtid: man höll sig inom ramen för vad borgarklassen kunde tolerera. Sedan uppsvinget vänts till kris för kapitalismen, har det inneburit att man steg för steg godtagit och i många fall själva genomfört borgarklassens försämringar.

Fackföreningsledarna har samtidigt kommit att se bevarandet av kapitalismens stabilitet som sin huvuduppgift. Budskapet till arbetarna är alltid detsamma: det lönar sig inte att kämpa. När inflationen sköt i höjden argumenterade de därför aktivt mot löneökningar – för dem är det närmast en naturlag att arbetarna ska betala för kapitalismens kris.

Sanningen är att den föregående perioden satt spår i hela den svenska vänstern. Det räcker med att slå upp vilket nummer som helst av Proletären, Internationalen eller Offensiv för att se den totala avsaknaden av propaganda för behovet av revolution och kommunism. De för fram det enda de tror att arbetare förstår sig på: kamp för mindre förbättringar inom kapitalismens ramar. Kommunismens idéer förpassas (i bästa fall) till programdokument och studiecirklar. Medan Vänsterpartiet låter allt mer som Socialdemokraterna, låter organisationer som Kommunistiska partiet och Socialistiskt Alternativ allt mer som Vänsterpartiet. Priset för denna opportunism är att man inte har något att erbjuda den nya generationen kommunister.

Naturligtvis är det omöjligt att kämpa för en socialistisk revolution utan att ta upp kampen för reformer. Det är genom klasskampen som arbetarklassen får ett revolutionärt medvetande – den enighet, organisationsgrad och självförtroende som krävs för att krossa kapitalismen.

Men vi måste säga sanningen: att det kapitalisterna ger med ena handen kommer de ta tillbaka med den andra. I själva verket omintetgör kapitalismens kris gradvis alla förbättringar som arbetarklassen vunnit sedan andra världskriget. Det enda sättet att lösa arbetarklassens problem är att ta makten i samhället. Det är vad vi kämpar för.

Världsrevolutionens möjligheter

Den kanske mest uttryckliga bilden för kapitalismens barbari är den israeliska imperialismens pågående folkmord i Palestina. Bakom dem står alla imperialistmakter i väst: USA, Frankrike, Tyskland, Storbritannien – och såklart Sverige. Imperialismen har avslöjat sitt rätta ansikte.

Över hela världen har rörelsen till Palestinas stöd utvecklats till en politisk jordbävning. I London demonstrerade 300 000 den 11 november, i Paris 100 000 den 12 november, uppemot 300 000 i Washington den 4 november, och så vidare. I Sverige har tusentals demonstrerat vecka efter vecka, i den största rörelsen på 20 år. I Mellanöstern behöver regimerna posera som Palestinavänner för att inte störtas. Överallt sprider sig en rättmätig avsky mot imperialismen och alla dess agenter.

Precis som i alla andra frågor har den reformistiska urartningen av hela den svenska vänstern och arbetarrörelsen visat sig i deras inställning till Palestina. Socialdemokraterna slöt lojalt upp bakom den svenska imperialismen och utropade “Israels rätt att försvara sig”. Vänsterpartiet såg till att varva varenda fördömande av Israel med fördömanden av Hamas, allt för att undgå beskyllningar för antisemitism. Deras politik var meningslös liberalism: uppmaningar till Kristerssons pro-israeliska regering att förespråka en “humanitär vapenvila”.

Men även den så kallade “revolutionära” vänstern har visat sin politiska bankrutt när det gäller Palestina. Istället för att föra fram en revolutionär politik, klasskamp mot imperialismen och ansluta till parollen om intifada hänvisar de till FN-resolutioner, och uppmanar till vapenvila och bojkott. Men det som behövs är inte att appellera till imperialismens internationella organ eller att köpa färre apelsiner. En mäktig imperialiststat kan inte besegras med konsumentmakt eller med borgerlig diplomati. Det som behövs är global intifada – revolutionär masskamp mot imperialismen världen över. Det är en kommunistisk politik.

Hela världens framtid ligger i den internationella arbetarklassens händer. Detta syns inte minst i klimatkrisen: i de bränder, den torka och de översvämningar som rasar världen över. Det syns i den ekonomiska krisen, och det syns inte minst i upptrappningen av konflikterna mellan imperialistmakterna, i hur hela nationer jämnas med marken. Den tekniska utvecklingen borde lägga grunden för ett paradis på jorden – vilket skulle vara möjligt under socialismens planekonomi. Men i kapitalismens försorg marscherar mänskligheten istället mot barbariet.

Ur kapitalismens kris kämpar en ny värld för att födas. Sedan krisen 2008 har revolutioner och uppror skakat alla kontinenter: Från de arabiska revolutionerna till Sri Lanka, från gula västarna i Frankrike till Black Lives Matter i USA. Med levnadskostnadskrisen har en våg av facklig kamp svept över världen. Krutdurkar som väntar på att explodera ansamlas överallt.

Redan före coronapandemin rapporterade Edelman att en majoritet av jordens befolkning anser att kapitalismen gör mer skada än nytta. Sedan dess har mycket hänt. I länder som USA och Kanada anser 20 procent av ungdomen att kommunism är det ideala ekonomiska systemet. I Storbritannien är siffran 29 procent.

Allt fler arbetare och ungdomar drar slutsatsen att kapitalismen befinner sig i en återvändsgränd och vänder sig till kommunismen – världshistoriens mest revolutionära strömning. Dessa unga kommunister måste vi organisera i verkligt kommunistiska partier.

Våra uppgifter

Den globala arbetarklassen räknar numera långt över hälften av jordens befolkning i sina led. I Indien har hundratals miljoner gått ut samtidigt i generalstrejker. Black Lives Matter var den största rörelsen i USA:s historia. Aldrig i historien har de förtryckta varit så objektivt starka. Men just under kapitalismens djupaste kris, klamrar ledarskapet för arbetarklassens organisationer sig fast mer vid systemet än någonsin tidigare.

Hela kapitalismens historia visar att arbetarklassen inte kan ta makten utan ett revolutionärt parti på den vetenskapliga socialismens – marxismens – grund. Revolutionära kommunistiska partiets omedelbara uppgift kan därför sammanfattas enkelt: organisera och träna de som redan idag dragit kommunistiska slutsatser, för att kunna vinna de som gör det imorgon.

Möjligheterna syns inte minst i det arbete som vår kommunistiska international gjort under det senaste året. Med hjälp av en enkel paroll – “Är du kommunist? Organisera dig!” – har vi i land efter land snabbt fördubblat våra styrkor. I Sverige har vi vuxit med 50 procent bara sedan sommaren.

Nu tar vi nästa steg. I länder som Storbritannien och Kanada är förberedelserna i full gång för att bilda revolutionära kommunistiska partier. Vi höjer kommunismens fana så högt att varenda kommunist ska se den. Tillsammans lägger vi grunden för att återuppbygga en genuin revolutionär kommunistisk international, den socialistiska revolutionens världsparti.

Det vi tar oss an är inget mindre än byggandet av ett parti moget sin historiska uppgift: att leda arbetarklassens kamp till kommunismen.

Vi vänder oss direkt till dig: Är du kommunist? Du är inte ensam! Hjälp oss att bygga RKP och samla den nya generationen kommunister under marxismens fana. Aldrig har det funnits en viktigare uppgift.