Krisen i Mellanöstern: blindgång mot avgrunden

“När ledarna talar om fred, vet vanligt folk att det blir krig.” (Berthold Brecht)

Det var en bit av ett samtal som man kan råka höra av en ren tillfällighet och sedan glömma bort. Det inträffade en morgon när vi promenerade längs en pittoresk strand i en spansk semesterort i Santander. Solen sken. Havet, som tidigare varit något upprört, var lugnt och allt var frid och fröjd.

”Ser du de mörka molnen vid horisonten?”
”Nej, jag ser dem inte, var är de?”
”Hör du åskan i fjärran?”
”Nej, allt jag hör är vågornas kluckande mot stranden.”

Samtalet tonade bort, och allt var åter tyst och fridfullt. Men denna till synes obetydliga konversation fick mig att minnas. För mitt inre öga kunde jag se andra stränder i en annan tid – mitt hemlands stränder. Platser för njutning och ro, barnfamiljer som bygger sandslott som inom kort skulle svepas bort av det inkommande tidvattnet.

Barnen skrattar, äter glass, spelar spel och allt verkar så naturligt, så självklart, så oundvikligt att scenen tycks vara frusen i tiden för all framtid, som om dessa stunder av förnöjsamhet och lycka skulle vara för evigt. Men så skulle det inte komma att bli. Inom några månader skulle denna eviga frid sopas undan och förstöras, liksom de omsorgsfullt konstruerade sandslotten.

Datumet för denna scen var sommaren 1939.

Det verkar finnas något i det mänskliga psyket som instinktivt vänder sig bort från alla tankar på våld och olycka. Strunta i politik! Strunta i morgondagen! Låt oss njuta av livet medan vi kan, för vi vet att vi inte kommer att leva för evigt.

Ja, sådana tankar är fullt förståeliga. Och ändå är det dumt att tro på falska paradis som kan svepas bort innan man vet ordet av, som ett barns sandslott.

Och de orosmoln som snabbt hopar sig i Mellanöstern är nu livshotande för miljontals människor, däribland många som bor långt från Gazas rykande ruiner och som felaktigt tror att stormen aldrig kommer att nå deras stränder.

Den annalkande stormen

När jag skriver dessa rader hörs krigstrummorna allt tydligare, om man bara bemödar sig om att lyssna efter dem. Det är ett avlägset åskmuller som till en början inte hörs, men som blir allt starkare ju mer stormen närmar sig.

Situationen i Mellanöstern är ett verkligt minfält, som bara väntar på den första impulsen för att explodera. Och aktörerna i dramat verkar spela sina roller med en slags blind fatalism, oförmögna att förutse sitt nästa steg. De fortsätter med den dödliga obevekligheten hos maskiner som är programmerade att bete sig på ett visst sätt utan förståelse, och utan kontroll.

Som i varje drama finns det hjältar och skurkar. Som i alla krig kämpar de onda krafterna mot de goda. Men båda dessa krafter, som till synes utesluter varandra och är fientliga mot varandra, konspirerar för att åstadkomma en katastrof av global betydelse.

Dramat är inte nytt. Det är nästan ett århundrade gammalt. Men den senaste och mest dödliga akten inleddes den ödesdigra dagen den 7 oktober 2023, då Hamas styrkor bröt igenom de säkerhetsbarriärer bakom vilka Israels folk felaktigt trodde att de var säkra från attacker.

I skrivande stund är det helt överflödigt att uppehålla sig vid barbariet i denna attack, som satte skräck i världsopinionen. Israel framstod då som offret, och om det finns någon roll som de styrande kretsarna i Israel är mycket skickliga på att spela, så är det just offerrollen.

Hela världen känner till de ohyggliga grymheter som nazisterna begick mot judarna. Detta ger den nuvarande staten Israel en färdig ursäkt för att begå alla slags fruktansvärda grymheter mot andra människor, samtidigt som man ständigt pekar på förintelsen, i syfte att den ska rättfärdiga vad som helst.

Den som vågar kritisera den israeliska statens agerande anklagas i dag automatiskt för brottet antisemitism. Det är en cynisk lögn. Att kritisera den israeliska statens och dess nuvarande regerings brott är inte liktydigt med att göra sig skyldig till den rasism som fördomar mot det judiska folket innebär.

Om det finns något som har bidragit till att svärta ned Israels namn och isolera landet i världsopinionens ögon, så är det just Netanyahus och hans regerings agerande efter den 7 oktober.

Bibeln säger: ”öga för öga, tand för tand, liv för liv”. Men när man granskar den israeliska statens agerande, är det aldrig fallet. Det är inte fråga om ”liv för liv”. En enda israelisk medborgares liv betalas med hundratals och tusentals oskyldiga palestiniers blod.

Den 7 oktober dödades omkring 1 200 människor och 251 togs som gisslan. Men sedan dess har mer än 40 130 människor dödats i Gaza – den överväldigande majoriteten av dem oskyldiga män, kvinnor och barn.

Detta är inte rättvisa, det är inte ens hämnd, det är ett folks mordiska politik mot ett annat folk. Israelerna protesterar högljutt mot anklagelser om folkmord. Vi ska inte käbbla om ord. Men om detta inte är folkmord, så är det något som kommer mycket nära det – så nära att det praktiskt taget inte går att skilja från det.

Och vilken koppling kan det överhuvudtaget finnas mellan den mäktiga moderna staten Israel – en monstruös och aggressiv stat, beväpnad till tänderna med de mest moderna och djävulska förstörelsevapen och kraftigt subventionerad av USA-imperialismen – och de stackars försvarslösa judar i Östeuropa som SS drev in i gaskamrarna i Auschwitz och Belsen?

Nej! Faktum är att rollerna här har blivit helt ombytta. De stackars förtryckta människorna här är inte israelerna, utan palestinierna, som hänsynslöst har berövats sin egendom, drivits bort från sin mark, tvingats emigrera från en plats till en annan, drivna av en grym och aggressiv fiende. De tvingas nu ta sin tillflykt till en eländig landremsa, utan några som helst resurser, skoningslöst förtryckta och plågade, precis som judarna drevs in i getton och plågades av sina ”överlägsna” fiender.

Ja, ni kommer att protestera mot att denna jämförelse är orättvis. Protestera så mycket ni vill. Men fakta talar för sig själva. Och fakta är envisa saker.

Tragedin i Gaza

Det är inte nödvändigt att här räkna upp de fruktansvärda grymheter som har begåtts och dagligen begås av Israels styrkor mot befolkningen i Gaza. Fakta är alltför välkända för att behöva utvecklas ytterligare.

Låt oss begränsa oss till den senaste sorgliga statistiken. Sedan början av det barbariska angreppet på dess folk har mer än 40 000 palestinier dödats i Gaza, enligt områdets hälsoministerium. Men den verkliga siffran är mycket, mycket högre än så, eftersom ett oräkneligt antal offer fortfarande är begravda under spillrorna av sina hem.

Världen har naturligtvis sett många fruktansvärda exempel på imperialismens omänskliga krigshandlingar mot människor i fattiga länder. Fallet Jemen är bara det senaste exemplet, där den saudiska regimen, öppet uppbackad och beväpnad av regeringarna i de så kallade demokratiska och civiliserade väststaterna, medvetet förde en politik som gick ut på att bomba och svälta folket i detta olyckliga land till underkastelse. Och de västerländska medierna upprätthöll typiskt nog en hycklande tystnad om detta förfärliga barbari, en tystnad som gör dem till medbrottslingar.

Men det finns något särskilt motbjudande med den grymma behandlingen av Gazas befolkning. Vilken förebild kan det finnas för att en befolkning på cirka 2,23 miljoner människor (före kriget) med våld fängslas på en pytteliten landremsa, lika stor som Las Vegas, där de berövas alla livets nödvändigheter – mat, skydd, medicin, ja till och med vatten? Det jag kommer att tänka på är just Warszawas getto.

Tusentals hjälplösa människor utsätts för ett ständigt och skoningslöst bombardemang som inte gör någon skillnad mellan civila och militära mål utan fortsätter sin slakt dag och natt, obevekligt, utan att skona något eller någon. Även de som försöker hjälpa den traumatiserade och svältande befolkningen betraktas som legitima mål för de israeliska styrkorna.

Scenerna av död och förstörelse i Gaza är en ständig källa till provokation för massorna, inte bara i arabvärlden, där de tar över gatorna i protest, utan för människor i alla världens länder, inklusive självaste USA.

Den israeliska regimens uttalade mål påstås vara att förgöra Hamas. Det råder ingen tvekan om att Hamas har tillfogats avsevärd skada, även om det har skett till en fruktansvärd kostnad för civilbefolkningen. Och ändå, tio månader efter det att den inleddes, går Israels militära kampanj inte så bra som förväntat.

Gisslan har inte släppts och Hamas fortsätter att existera och göra motstånd. För varje stridande som dödas kan Hamas räkna mångdubbla tillskott av nya rekryter från Gazas förbittrade ungdomar, fulla av hat mot angriparna och fast beslutna att hämnas.

I stället för att göra Israel säkrare har Netanyahus krig mot Gazas befolkning gjort landet tusen gånger mer osäkert och sårbart. I Israel växer missnöjet med regeringen, som beskylls för att förlänga kriget och ha misslyckats med att befria gisslan.

Protesterna i Israel växer, och tiotusentals kräver tidiga val där Netanyahu med all säkerhet skulle avsättas och eventuellt ställas inför rätta. Men istället för att få Netanyahu att ge vika har det precis motsatt effekt. Han är mer beslutsam än någonsin att fortsätta kriget, och till och med att utvidga det till en ännu mer destruktiv och farlig konflikt som riskerar att uppsluka hela regionen.

Netanyahus agenda

Ofta hörs argumentet att ”Netanyahu befinner sig i ett svårare läge, för om det blir en uppgörelse finns det risk att han förlorar sin koalition”. Det är helt sant att Netanyahus allierade på yttersta högerkanten har lovat att lämna regeringen om han till exempel går med på att släppa ett stort antal palestinska fångar från israeliska fängelser i utbyte mot gisslan.

Men detta är en förklaring som inte förklarar någonting. I själva verket behöver Netanyahu inte peka på sina koalitionspartners för att ursäkta sina handlingar. Det är inte den så kallade ”yttersta högern” som dikterar den israeliska regeringens politik, utan Netanyahu själv.

Hans maktbas eroderar på alla håll och kanter. Hans skrävel om att han ensam kunde garantera Israels säkerhet avslöjades som tomt skryt den 7 oktober. Kriget mot Gaza har inte gett önskat resultat, och det har framkallat ett massivt och växande missnöje i Israel.

Netanyahu är en cynisk och hårdnackad politiker med en historia av skrupelfria manövrer och korruption. Om kriget i Gaza tar slut, vet han mycket väl att han kommer att förlora makten och med stor sannolikhet hamna i fängelse. Utsikten att avsluta sin politiska karriär är naturligtvis inte särskilt lockande för honom. Risken för en långvarig vistelse i en israelisk fängelsecell är ett ännu mindre aptitligt perspektiv.

Hans förhoppning är att rädda något av sitt rykte genom att framstå som en stark ledare – en krigsledare. Men per definition måste en krigsledare ha ett krig att leda. Denna inte särskilt komplicerade ekvation har en enda möjliga slutsats.

De massiva demonstrationerna av folkligt missnöje i Israel är en ständig irritation, men det är inte tillräckligt för att få honom att ändra kurs. Demonstrationer på gatorna i London och New York må vara en källa till oro för politikerna i Storbritannien och USA, men det är helt och hållet deras problem och inte av intresse för Israels premiärminister.

Inga ord, vädjanden, smicker eller ens hot från amerikanerna (som han vet är tomma ord) kommer att göra den minsta skillnad. Netanyahu behöver krig lika mycket som han behöver luft att andas. Och han kommer inte att låta sig avledas från den ödesdigra kurs som han har valt.

Frågan uppstår: vilket krig? Kriget i Gaza är, som vi har sett, hopplöst fastlåst. Efter att ha jämnat hela territoriet med marken står den israeliska armén utan några gångbara mål. Till och med vissa generaler har uttryckt sitt missnöje med situationen.

Så Bibi måste tänka om. Han måste övertyga Israels folk om att de står inför ett existentiellt hot från mäktiga yttre fiender, och att dessa fiender måste konfronteras med våld, eftersom det är det enda språk som de förstår.

Vad han egentligen behöver är att den amerikanska militären direkt involveras i en bredare konfrontation i regionen – en konfrontation som skulle tvinga USA och alla dess allierade att öppet ställa sig på Israels sida. I detta syfte är Netanyahu fast besluten att provocera fram en regional konflikt.

Den fiende han har valt att konfrontera är ingen mindre än Iran.

Israel provocerar Iran

Israelerna inledde omgående ett program med systematiska provokationer, utformat för att driva Iran ut i krig. Den 1 april genomförde Israel ett angrepp mot den konsulära avdelningen av Irans ambassad i Damaskus, vilket dödade sju iranier, inklusive två erfarna befälhavare.

Omedelbart, som en väldrillad kör, utövade USA:s allierade påtryckningar på Iran för att få landet att visa ”återhållsamhet”. Är det inte märkligt att det alltid är Iran som uppmanas att visa återhållsamhet, aldrig Israel? Det är trots allt till Israel sådana råd rimligtvis borde riktas.

Faktum är att Iran har visat stor återhållsamhet inför en rad uppenbara provokationer från Israel. Det var därför som de i april noggrant kalibrerade sin reaktion på den israeliska attacken, som enbart syftat till att provocera.

När Iran den 13 april inledde en attack mot Israel med över 300 drönare och robotar såg de till att amerikanerna (och israelerna) varnades i förväg för attacken, som var begränsad till vissa mål.

Oavsett hur man ser på saken, måste detta vara det som kallas ”återhållsamhet”. Men vad blev resultatet? Irans återhållsamhet framställdes omedelbart i västerländsk press som ett tecken på svaghet. I stället för att avskräcka gav det israelerna mod att inleda nya, mer flagranta provokationer.

Och är det inte märkligt att Israels mord på Hamas politiska ledare i Teheran inte fördömdes? Mordet på Hamasledaren Ismail Haniyeh i ett främmande lands huvudstad den 31 juli var en krigshandling. Ändå möttes det av en öronbedövande tystnad i väst.

Inga FN-resolutioner, inget tal om sanktioner mot Israel, ingenting alls! Trots att det är israelerna, inte iranierna, som gör sig skyldiga till ständiga provokativa aggressionshandlingar, tydligt ämnade att förvärra situationen och skapa förutsättningar för ett fullskaligt krig. Detta faktum nämns aldrig i vår ”fria press”.

Tvärtom är det Iran som framställs som angriparen och Israel som offret. Slaktaren, vars kniv dryper av blod, framställs som offret, medan lammet framställs som en ondskefull angripare som med sitt ihärdiga och irriterande bräkande har orsakat att den egna halsen skurits av!

Nej, mitt herrskap! Iranierna är inte angriparna i detta drama. De har ingen önskan att tvingas in i ett krig med USA. Ett sådant krig skulle inte heller alls ligga i deras intresse.

USA:s roll

Netanyahu är fast besluten att dra in USA i sitt krig mot Iran, och amerikanernas agerande visar tydligt att hans beräkningar är helt rationella. Hur reagerade Washington på dessa händelser?

Joe Bidens reaktion på händelserna den 7 oktober var helt förutsägbar: han tog första bästa flyg till Israel, där han offentligt omfamnade Netanyahu och lovade honom obegränsat stöd mot Hamas. Detta var i praktiken att ge honom en blankocheck – en dåraktig politik som Washington fått betala dyrt för.

Biden nöjde sig inte med att göra en diplomatisk tabbe, utan skyndade sig att snabbt göra en andra när han hörde om konflikten med Iran. Han skyndade sig att få ut ett uttalande som sade: ”Vårt engagemang för Israels säkerhet mot hot från Iran och dess ombud är orubbligt.”

Ännu en blankocheck utfärdad till Netanyahu, som i försynt stoppade den i fickan med avsikten att lösa in den till fullo – vilket han också har gjort. Och Joe Biden har betalat.

Massakern på civila i Gaza hotade allvarligt Bidens chanser i valet och urholkade hans stöd hos viktiga väljargrupper. Hans absoluta stöd för Israel och envisa vägran att kräva ett permanent eldupphör i Gaza stötte bort unga och muslimska väljare.

Även Demokratiska partiet är djupt splittrat. Den amerikanska administrationen är delad mellan de som vill ”göra upp med Iran” och är beredda att gå till attack, och andra som inte helt låtit sitt förnuft ta tjänstledigt, och med rätta är rädda för konsekvenserna.

Krisen i Mellanöstern hotar nu på allvar att vända upp och ned på Kamala Harris valkampanj. Administrationen är ställd inför ett olösligt problem.

Å ena sidan fortsätter administrationen (inklusive Harris) att lova ett orubbligt stöd till Israel. Å andra sidan försöker de desperat förhindra att en ny konflikt blossar upp med risk för att USA blir direkt inblandat.

Ett storskaligt krig i Mellanöstern skulle få katastrofala följder för världsekonomin och USA:s ekonomi, som redan hotas av recession. Dessutom har USA militära baser i många länder i Mellanöstern som är potentiella mål. Även USA:s ekonomiska och kommersiella intressen är hotade.

Det är därför ett extremt högt spel för USA att låta sig dras in i en större regional konflikt i Mellanöstern. För Demokraterna skulle det vara en fullständig katastrof. Det skulle få den pågående kampanjen för att stärka Kamala Harris popularitet inför presidentvalet i november att fullständigt misslyckas.

Det är förklaringen till Washingtons panikartade reaktion på den nuvarande krisen.

”Förhandlingar”

I ett desperat försök att förhindra – eller åtminstone skjuta upp – en storbrand i Mellanöstern pressade Washington Israel, Egypten, Qatar och Hamas att delta i förhandlingar ämnade att utarbeta villkor för ett eldupphör i Gaza.

Det var främst ett initiativ av Joe Biden, som vid det här laget var skakad av utsikten att förlora mot Donald Trump i november. Om han kunde lyckas med en kupp i dessa förhandlingar skulle det förhoppningsvis tysta hans kritiker i Demokratiska partiet och på amerikanska universitet, och hjälpa honom att vinna.

Den 31 maj presenterade Biden ett utkast till plan för eldupphör i Gaza. Hamas accepterade. Men Netanyahu är mycket effektiv när det gäller att manipulera och förstöra förhandlingar. Hans taktik är alltid densamma. Först gör han vilseledande uttalanden som starkt antyder att en överenskommelse är nådd, men i allra sista stund sätter han käppar i hjulet och tar upp alla möjliga nya frågor som han vet kommer få förhandlingarna att krascha.

Medan Netanyahu satt och småpratade med Blinken på sitt kontor i Tel Aviv den 19 augusti, kommunicerade Israel att deras styrkor hade ”eliminerat dussintals terrorister” under den gångna dagen och förstört Hamas anläggningar inklusive ett tunnelnätverk där man hittat raketer och robotar.

Palestinska medier rapporterade att sex personer dödats i en israelisk flygattack, nära en anslutningspunkt till internet, i närheten av staden Khan Younis i söder på måndagen, samt att ytterligare fyra hade dödats i en attack mot en bil i Gaza City i norr. Och israelistka bosättares mordiska våld mot palestinier på Västbanken fortsätter med oförminskad styrka.

Blinkens lögner

Amerikanerna skickade sin chefsförhandlare, USA:s utrikesminister Anthony Blinken, för att försöka rädda de så kallade fredssamtalen, som enligt hans varnande ord var ”kanske den sista möjligheten” att få till stånd ett avtal om eldupphör.

Om amerikanerna verkligen ville tvinga Israel att acceptera ett eldupphör i Gaza, skulle det vara en enkel sak. USA finansierar nämligen Netanyahus folkmordskampanj på Gazaremsan. De subventionerar Israel med 20 miljarder dollar.

Utan detta stöd skulle Israel inte kunna fortsätta kriget en dag till. Om Washington ville få slut på kriget skulle man kunna göra det genom att utfärda en tydlig varning till Israel om att allt bistånd skulle avbrytas omedelbart om de inte accepterar vapenvilan.

Men någon varning har inte utfärdats, och kommer inte att utfärdas. Netanyahu vet detta mycket väl och har därför råd att skratta åt den diplomatiska komedi som spelas upp för honom.

Alla uttalanden från amerikaner och israeler är generöst smorda med den mest lugnande diplomatiska olja: ”tecknen är lovande”, “de båda sidorna närmar sig varandra”, “möjligheten till en överenskommelse har aldrig varit bättre”. Och så vidare och så vidare.

Naturligtvis var Blinkens första anhalt Tel Aviv, där han träffade Netanyahu, som han diskuterade med i tre timmar. Vad talade de om? Det går inte att veta säkert, eftersom hela affären var omgärdad av hemlighetsmakeri. Men vi kan våga oss på en ganska bra gissning.

Blinken förespråkade ett eldupphör. Netanyahu informerade honom utförligt om att han naturligtvis var beredd att lyssna på alla rimliga erbjudanden, men att han hade några egna användbara förslag som han hoppades skulle diskuteras i framtida förhandlingar tills full enighet hade uppnåtts i alla tvistefrågor.

Utrikesministern var väl medveten om att Hamas hade klargjort att man var beredd att skriva under på de ursprungliga förslag som president Biden lade fram i slutet av maj, men att inga nya förslag kunde läggas på bordet. Ändå lyssnade han tyst till Israels premiärminister, som en liten blyg skolpojke som lyssnar till en magisters stränga föreläsning.

I slutet av detta trevliga lilla samtal nåddes full enighet mellan USA:s företrädare och den israeliska regeringen. Det vill säga, den förre svalde allt som den senare lade fram, och den senare brydde sig inte ens om att lyssna på det som den förre sade.

Den 19 augusti meddelade Blinken att Netanyahu hade gått med på vad han kallade ett amerikanskt ”överbryggningsförslag” för ett avtal om eldupphör i Gaza. Det är nu upp till Hamas att gå med på detta, tillade Blinken och hoppades att de skulle acceptera det utan protester. Om de inte gjorde det var innebörden klar: Hamas, och ingen annan, var ansvariga om förhandlingarna misslyckades.

Märkligt nog avslöjade utrikesministern inte vid något tillfälle det faktiska innehållet i sitt ”överbryggningsförslag” med Netanyahu. Tydligen tillåter denna “brygga” bara trafik i en riktning! Netanyahu ska ha sagt till Blinken att han ”planerade att skicka en förhandlingsgrupp till Kairo senare i veckan för en ny samtalsrunda” med egyptiska, qatariska och amerikanska medlare.

Dessa ord låter suspekta. Till att börja med är vi tvungna att lita på Blinkens ord för påståendet att Netanyahu gick med på något överhuvudtaget. Den israeliske premiärministern har varit tyst som graven frågan.

Netanyahus avsikter är tydliga. Genom att ständigt föra in nya element i förhandlingarna avser han förlänga dem på obestämd tid, eller ännu bättre, att provocera fram en kollaps och sedan skylla på Hamas oförsonlighet. Men faktum är att avtalet blockerades, inte av Hamas, utan av Israel.

Hamas har anklagat Israel för att komma med nya krav och sagt att tiden för förhandlingar är över. Man har sagt att man är redo att genomföra de villkor som man gick med på förra månaden. Så är verkligen fallet. Benjamin Netanyahu uppfinner ständigt nya ”röda linjer” – bland annat att ge Israel rätt att bryta mot vapenvilan.

Han insisterar på att israeliska styrkor måste stanna kvar vid Gazas gräns mot Egypten för att hindra beväpnade grupper från att smuggla in vapen. I själva verket skulle detta innebära en fortsättning på den israeliska ockupationen av Gaza – något som Hamas helt klart inte kan acceptera.

Netanyahu känner sig helt säker på att han kommer att få stöd av USA, eftersom han har varit med om det här förut. Han vet att den starka pro-israeliska lobbyn i USA alltid kommer att tvinga alla i ministerierna att stödja Israel, oavsett vilka konsekvenserna blir.

Om konsekvenserna inte hade varit så allvarliga hade det varit komiskt. Denna eländiga fars är vad som kallas diplomati nuförtiden! Och vi står inför mycket allvarliga konsekvenser.

Irans svar

Mordet på Ismail Haniyeh var en vändpunkt. Det avslöjade i ett slag den israeliska regeringens verkliga avsikter. Om man verkligen trodde på förhandlingarna, varför beordra mordet på Haniyeh? Dessutom var tidpunkten för mordet medvetet vald för att sammanfalla med installationen av Irans nye president Masoud Pezeshkian – en åtgärd som uppenbart planerades för att orsaka Iran maximal förödmjukelse.

Haniyeh var Hamas chefsförhandlare i samtalen om eldupphör. Han betraktades allmänt som moderat. Det är knappast seriöst att ena parten i en förhandling lugnt beordrar mordet på andra sidans ledande företrädare, och sedan fortsätter förhandla som om ingenting hade hänt.

Iranierna reagerade som väntat med raseri på mordet på Ismail Haniyeh. Och än en gång riktades alla västerländska diplomatiska ansträngningar på att sätta press på Iran att ”moderera sin hållning” – det vill säga att inte göra någonting alls inför ett allvarligt angrepp. Inte ett enda ord riktades till Israel, regissören bakom denna aggressionshandling.

USA:s ”allierade” (det vill säga dess lojala lakejer) ställde sig lydigt i givakt. Ledarna för Frankrike, Tyskland och Storbritannien gjorde ett gemensamt uttalande, inte riktat mot Israel utan mot Teheran, där de beordrade Iran att avstå från alla vedergällningsattacker ”som ytterligare skulle öka de regionala spänningarna”. Om de händelser som faktiskt orsakade dessa spänningar – dödandet av Haniyeh och en Hizbollahledare i Beirut – inte ett ord!

Detta uttalande var ägnat att göra iranierna än mer rasande. Storbritanniens premiärminister Keir Starmer från Labourpartiet och Tysklands förbundskansler Olaf Scholz ringde till president Pezeshkian och vädjade till honom att göra allt för att förhindra ytterligare militär upptrappning.

Starmer uppmanade Irans president att ”avstå från sina hot om en militär attack”. Den arroganta fräckheten hos dessa herrar är verkligen otrolig. Tänk om iranierna hade avfyrat en robot och mördat en besökande utländsk dignitär i London samma dag som kröningen!

Pezeshkian sade till Sir Keir att det var västländernas stöd till Israel som hade uppmuntrat landet att fortsätta med sina grymheter, och att det var detta som hotade fred och säkerhet i regionen.

”Pezeshkian sade att ur islamiska republiken Irans synvinkel ligger inte krig i någon del av världen i något lands intresse. Han påpekade helt riktigt att en bestraffande reaktion mot en angripare är en laglig rättighet för stater och ett sätt att stoppa brott och aggression”, och det stämmer.

Den israeliska attacken var varken mer eller mindre än en krigshandling, och den motiverade ett bestämt svar. Låt oss erinra oss den oanständiga brådska med vilken USA, Storbritannien, Tyskland och Frankrike omedelbart skyndade sig att proklamera Israels ”rätt att försvara sig” efter attacken den 7 oktober.

Tydligen har Israel rätt att försvara sig med de mest brottsliga medel vid alla tidpunkter och under alla omständigheter. Men de stater som angrips av Israel har inga som helst rättigheter – utom rätten att lägga armarna i kors, le och inget göra, och därmed inbjuda till nästa israeliska angrepp.

Naturligtvis avvisade det iranska utrikesministeriet uppmaningen till återhållsamhet från London, Paris och Berlin med det förakt som den förtjänade. ”Sådana krav saknar politisk logik, står i fullständig motsättning till principerna och reglerna i internationell rätt och är överdrivna”, sade talesmannen Nasser Kaanani.

Det finns säkerligen olika åsikter i Teheran om det bästa sättet att besvara denna aggression. Trots de ständiga påståendena i västmedia om att Iran är det största hotet mot fred i Mellanöstern, har iranierna inget intresse av ett krig med Israel och ännu mindre med USA.

Tidigare har de hörsammat uppmaningarna till återhållsamhet, som vi har sett. Och vad har de fått ut av detta? Det har uppmuntrat israelerna att inleda ytterligare attacker. De har därför dragit den oundvikliga slutsatsen att måttfullhet och återhållsamhet inför ohämmade aggressioner inte bara är värdelösa utan kontraproduktiva.

Det enda som möjligen skulle kunna få iranierna att avstå från en attack mot Israel vore en framgångsrik förhandling om eldupphör i Gaza. Men eftersom en sådan utgång går stick i stäv med Netanyahus avsikter är det knappast troligt att det lyckas.

Vi upprepar: Netanyahu är inställd på ett krig med Iran som vidgas till ett utbrett krig i hela regionen och drar med sig andra makter, inklusive USA. Det är hans mål, och han kommer inte att låta sig avledas från det av någon eller något.

Iranierna kommer att göra sina egna beräkningar och förr eller senare kommer de att vidta åtgärder. Men den här gången kommer allt att vara tillåtet och det kommer inte komma någon förvarning.

Hur USA “de-eskalerar”

Medan USA och dess allierade predikar måttfullhet och återhållsamhet för Teheran, gör de ingenting för att hindra sina vänner i Jerusalem från deras aggressionshandlingar eller fortsatta massaker på befolkningen i Gaza.

Och samtidigt som de vädjar till iranierna att inte göra något som kan leda till ytterligare upptrappning, vilket oundvikligen skulle leda till väpnad konflikt, rustar de sig själva till tänderna och skickar stora mängder vapen till Mellanöstern. Detta är samma sak som att hälla bensin på lågorna, som redan flammade ganska fint utan deras hjälp.

USA har meddelat att man förbereder sig för ”betydande attacker” från Iran eller dess ombud redan i veckan, och har ökat sin militära närvaro i Mellanöstern för att ”hjälpa till att försvara Israel”. Vilken överraskning! Vid det här laget kan vi den här melodin. Och vi kan texten också.

USA meddelade att man hade kommenderat USS Georgia, en atomdriven ubåt med fjärrstyrda robotar, till Mellanöstern.

Den amerikanska militären har också instruerat hangarfartyget USS Abraham Lincoln att omgående ta sig till området, medan hangarfartyget USS Theodore Roosevelt redan befinner sig i Omanbukten. Ytterligare stridsflygplan av typen F-22 har flugit in i regionen, medan USS Wasp, ett stort attackfartyg med stridsflygplan av typen F-35, befinner sig i Medelhavet.

Och detta är vad Washington kallar att ”undvika eskalering”! Det är omöjligt att tänka sig en mer flagrant provokation mot iranierna, som förväntas sitta tysta med armarna i kors.

Dessutom meddelade israelerna nyligen att några av USA:s närmaste allierade (läs: marionetter) förväntas delta i striderna på Israels sida när kriget väl bryter ut. Detta uttalande raderades illa kvickt från nätet, men såvitt jag minns omfattades Storbritannien och Frankrike.

Allt detta kommer naturligtvis som fullständiga nyheter för folket i Storbritannien och Frankrike, som i likhet med resten av världen helt hålls i mörkret när det gäller krigshetsarnas planer.

Risken för utbrett krig

Libanon har goda skäl att inte ge sig in i krig. Ekonomin är bräcklig som den är. Landet har knappt återhämtat sig från kriget med Israel 2006 och en ny fullskalig konflikt skulle vara förödande för landets infrastruktur och dess befolkning.

Likväl är det omedelbara hotet är att krig bryter ut mellan Israel och Libanon. I själva verket befinner sig de två staterna redan i krig. Den dagliga eldväxlingen över gränsen* mellan Israels försvarsmakt (IDF) och den Iranstödda shiamilisen Hizbollah har redan resulterat i hundratals döda, de flesta i Libanon.

Mer än 60 000 israeler har tvingats överge sina hem och arbeten i norr. På den libanesiska sidan är antalet människor ännu större. Det inhemska trycket ökar på den israeliska regeringen att ”hantera” Hizbollah genom att driva dess styrkor norr om Litanifloden i Libanon, varifrån deras raketer skulle ha svårare att nå in i Israel.

Hizbollah å sin sida skulle sannolikt svara på en större israelisk attack och invasion med en massiv och ihållande spärreld av robotar, drönare och raketer som potentiellt skulle kunna överväldiga Israels luftförsvar Iron Dome. Israelerna skulle inte vara säkra någonstans.

Vid denna tidpunkt kommer den amerikanska flottan, som är positionerad utanför kusten, nästan säkert att ansluta till den israeliska sidan. Och Iran skulle oundvikligen dras in i konflikten. Det är en kraft att räkna med. Landet har en ansenlig arsenal av ballistiska robotar samt ett nätverk av miliser i Irak, Jemen och Syrien som kan mobiliseras för att intensifiera attackerna mot Israel.

Ned med krigshetsarna!

Det finns ytterligare en dimension i denna komplicerade ekvation – en dimension som sällan eller aldrig kommenteras i västerländska medier. Under de senaste veckorna har ryska tjänstemän fört diskussioner med Iran.

Ryssland är en av få internationella leverantörer av avancerade vapen som fortfarande är villiga att göra affärer med Iran. Och ryssarna har använt sig av iransktillverkade, bombbärande drönare i kriget mot Ukraina.

Sekreteraren i Rysslands nationella säkerhetsråd, Sergei Shoigu, besökte nyligen Teheran. Utan tvekan var detta besök planerat sedan länge, men under rådande omständigheter var mordet på Haniyeh ”omöjligt att inte ta upp”.

Samtalen med Irans regering kom oundvikligen att handla om betydligt fler frågor, framför allt om militärt samarbete mellan Teheran och Moskva. Samarbetet mellan de två staterna har ökat markant under den senaste tiden. Detta har allvarlig inverkan på en eventuell kommande konflikt i regionen.

Även Kina har i det tysta ökat sitt inflytande i Mellanöstern. Förra året medlade Kina i en uppgörelse mellan Iran och Saudiarabien som ledde till en avspänning mellan länderna, vilket i praktiken förstörde Washingtons planer på att få till stånd ett närmande mellan Saudiarabien och Israel.

I juli var Kina, återigen till Washingtons stora missnöje, värd för undertecknandet av ett avtal mellan Hamas och Fatah, som är den största kraften i den USA-stödda palestinska myndigheten på den ockuperade Västbanken. Kina har också skärpt sin hållning gentemot Israel och öppet kritiserat landet för dess krigföring, i stället för att uppmana alla parter till återhållsamhet, vilket brukar vara Kinas linje.

Men tiden för återhållsamhet håller på att rinna ut. Och i potentiella framtida konflikter kommer Kina att spela en roll. Alla dessa ingredienser kombineras nu till en explosiv brygd och det är svårt att förutse hur det kommer att sluta.

Miljontals människor i Storbritannien, Frankrike, Tyskland, Italien och USA lever i ett tillstånd av lycklig okunskap, medan krigets mörka moln hopar sig över Mellanöstern. Effekterna av en utbredd konflikt kommer att märkas i många länder som ligger långt från den omedelbara skådeplatsen.

Det är den kriminella politik som imperialismen för – särskilt USA-imperialismen, den mest grymma och kontrarevolutionära kraften på planeten – som drar med hela världen längs en väg som bara kan leda till massiv förstörelse, lidande och död för miljontals människor.

En kriminell roll spelas av den så kallade ”fria pressen”, som systematiskt ljuger, manipulerar fakta och döljer viktiga händelser för allmänheten. Kampen mot krig och militarism försvagas genom detta tjocka moln av okunnighet och desinformation.

Men värst av alla är den så kallade ”vänstern”, som har förlorat varje spår av klassmedvetande och kämparanda och som har spelat en sorglig roll genom att ständigt svansa efter högerreformistiska ledare som Starmer, som för länge sedan har sålt sin själ till djävulen och hoppat på de imperialistiska krigshetsarnas tåg.

Det är hög tid att slå larm!

Inga fler utländska militära äventyr!

Ta kamp mot krigshetsarna!

Ned med Nato och USA-imperialismen!

Inga fler vapen, inget mer stöd till Netanyahu eller Zelensky!

Den verkliga fienden finns på hemmaplan!

Arbetare i alla länder, förena er!

*Not. Artikeln skrevs 21 augusti, alltså före den senaste upptrappningen mellan Israel och Hizbollah.