Kriget i Ukraina: Fakta och fiktion

Det nuvarande kriget i Ukraina har fullständigt överskuggats av ett informationskrig utan motstycke – inte för att visa den verkliga situationen, utan för att dölja den. På denna punkt måste man erkänna att det har lyckats.

[Source]

Låt oss betrakta den senaste utvecklingen. När ryssarna meddelade att de avlägsnat några av sina trupper från Kiev-området fanns det ingen hejd på de imperialistiska skurkarnas glädje.

Den ukrainska armén vinner mark! Ryssarna lider stora förluster och retirerar i oordning!

En munter Joe Biden berättade för hela världen att "Putin står med ryggen mot väggen". Den 28 mars skanderade förstasidan på The London Evening Standard att: PUTINS FÖRLUST 'ÄR EN TIDSFRÅGA'.

Liknande rubriker har setts i hela den västerländska pressen.

Men innan folk börjar förbereda sig på en ukrainsk segerparad i Kiev, vore det klokt att beakta några grundläggande militära koncept. Och kanske, för en gångs skull, kan en eller två hårda fakta komma till nytta.

Nederlag eller taktiskt tillbakadragande?

Den högljudda propagandan från väst syftar till att dölja det faktum att Ryssland inte flyr från framryckande ukrainska styrkor.

De hade redan meddelat att de skulle dra tillbaka några av sina trupper från norr – där de inte längre behövdes – så att de skulle kunna omgruppera och ansluta sig till den ryska armén i söder och öst. Detta som en förberedelse för en offensiv mot de mest effektiva och stridshärdade delarna av den ukrainska armén som finns i Donbass-regionen. Detta är nu tydligt Rysslands huvudsakliga mål.

Den ryska utrikesministern Sergej Lavrov hävdade att truppernas reträtt från Kiev-området var en försonande gest för att underlätta fredssamtalen. Det påståendet är också väldigt långt ifrån sanningen.

Sergej Markov, en man som tidigare stått Putin nära, var ovanligt uppriktig när han avfärdade Lavrovs påståenden. För BBC Radio Four News konstaterade han det uppenbara: "Beslutet att skala ner på den militära aktiviteten i Kiev och Tjernigov gjordes för att ryska trupper ska kunna fokusera på Donbass".

Har Putin räknat fel?

För att få en tydlig bild av de verkliga styrkeförhållandena på slagfältet är det nödvändigt att gå tillbaka till hur situationen såg ut i början av invasionen och bedöma hur det påverkade Putins ursprungliga beräkningar.

Med största sannolikhet räknade Putin inledningsvis med en snabb ukrainsk kapitulation inför den framryckande ryska armén.

Om Zelenskyj hade varit redo att lova att inte gå med i Nato och att förhandla om en säkerhetsöverenskommelse med Ryssland, så kanske invasionen aldrig hade skett. I början fanns det tecken på att han skulle kapitulera – han verkade vara panikslagen. Men under press från ultranationalister och fascister, och framförallt påtryckningar från Washington, vägrade han att förhandla. Detta gjorde invasionen oundviklig.

Det kan finnas en viss sanning i västs påståenden om att den ryska armen ursprungligen stötte på svårigheter. De ryska trupperna kan mycket väl ha haft logistiska problem. Leverans av mat, bränsle och ammunition i ett väldigt stort land innebar allvarliga utmaningar.

Misstag och snedsteg – som är en faktor i alla krig – måste ha spelat en roll. Men arméer lär sig, och misstag kan korrigeras snabbt.

Ett mycket allvarligare misstag var att Ryssland underskattade fiendens motståndskraft.

Innan Euromajdan-kuppen var den ukrainska armén en svag kraft, knappt värd att räkna med. Sedan dess har den dock omorganiserats och tränats med stöd från Nato. Dessutom har den fått värdefull krigserfarenhet under det åtta år långa inbördeskriget i Donbass. Denna faktor underskattades uppenbarligen av Putin och hans generaler i början av kriget.

Men det fanns även en annan faktor som är svårare att beräkna men som har stor betydelse i varje krig. Napoleon påpekade att i krig är moral tre gånger så viktig som de fysiska förutsättningarna. Ukrainarna fann sig själva i ett försvarskrig för att "rädda sitt fädernesland", och försvar är alltid ett mer säkert alternativ än anfall.

Trots råden från väst flydde Zelenskyj inte landet, utan stannade i Kiev och kallade till ett nationellt försvar vilket förstärkte motståndsandan hos armén och delar av den ukrainska befolkningen.

Eftersom Ryssland dessutom inte officiellt förklarat krig (invasionen kallas fortfarande för en 'specialoperation'), kan Putin inte genomföra en allmän mobilisering av värnpliktiga och andra reservtrupper. Det här innebär att trots Rysslands stora befolkning är de faktiska trupperna som nuvarande kan sättas in begränsade, men detta kan förändras.

Vad innebär allt detta? Ryssland har satt in ungefär 200 000 trupper som tillsammans med styrkorna i Donbass-republikerna innebär att dess totala stridsstyrka är nära 300 000 soldater.

Den ukrainska armén, tillsammans med lokala miliser, beräknas vara omkring 400 000 trupper. Dessa siffror kommer att öka med tanke på landets mobilisering av arbetsföra män – men hur pass användbara dessa oerfarna, otränade trupper kommer vara på slagfältet kan ifrågasättas.

På pappret verkar arméerna vara relativt jämlika. Men en sådan jämförelse är missvisande. I det långa loppet är de ryska stridskrafterna kraftigt överlägsna på grund av deras större och mer avancerade vapenarsenaler samt deras överlägsna generalstab, som visat färdighet och taktisk flexibilitet när de anpassat sig till ändrade förutsättningar på slagfältet.

Ryssland ändrar taktik

Det ursprungliga målet var att ta kontroll över huvudstaden Kiev. De ryska trupperna positionerade sig runt huvudstaden, och gick in i förorterna i vad som verkade vara sonderande attacker i förberedelse för ett direkt anfall. Som svar mobiliserade Ukraina ett försvar av huvudstaden, men anfallet kom aldrig.

Efter att de testat fiendens motståndskraft i den första offensiven mot Kiev bestämde ryssarna att ett direkt anfall mot huvudstaden, med närstrider i tätbefolkade områden med många civila, skulle kosta alldeles för många människoliv.

De upprepade påståenden att ryssarna bombarderar allt i sikte, och medvetet siktar på bostadsområden utan hänsyn till civila offer, är en lögn och hörnsten i den massiva propagandakampanjen startad av Ukraina med stöd av amerikansk underrättelsetjänst. Men vi återkommer till den lögnen senare.

Här räcker det att säga att ryssarna bestämde att ett direkt anfall mot Kiev och andra storstäder inte var ett säkert alternativ.

När det blev uppenbart att det inte skulle gå att ta huvudstaden snabbt, bytte ryssarna taktik. Omedelbart ändrades karaktären på operationen gentemot Kiev. Vad som ursprungligen var menat som ett anfall mot Kiev förändrades till vad som i militära termer kallas för en skenmanöver.

Det är inte svårt att förstå vad en sådan manöver innebär. Man låter fienden se att man förbereder sig för att anfalla på en given plats, eller kanske till och med inleder en attack, i syfte att vilseleda motståndaren så att denne skickar dit trupper för att besvara det uppfattade hotet. Man kan likna det med en boxare som siktar på motståndarens huvud med höger näve, bara för att sedan leverera en vänsterkrok mot käken, som denna då inte varit beredd på.

Ryssarna lyckades med detta på ett briljant sätt. Genom att attackera på flera fronter samtidigt försvagade de sitt anfall, vilket kan tyckas motsägelsefullt. Men fördelen var att det tvingade de ukrainska trupperna att sprida ut sig i olika riktningar, i synnerhet för att försvara huvudstaden Kiev.

Men Kiev var inte längre ryssarnas huvudsakliga mål. Istället var det Donbass och kustremsan som förbinder Ukraina med Svarta havet och Krim med Ryssland.

För att förklara Rysslands ändrade taktik är det nödvändigt att upprepa några av krigföringens mest grundläggande regler, som de västerländska så kallade experterna verkar vara fullständigt okunniga om.

Clausewitz om krig

Sedan krigets början har den massiva propagandakampanjen som Ukraina bedrivit med hjälp av den amerikanska underrättelsetjänsten, regelbundet upprepat samma trötta klagovisa.

"Den ryska offensiven har avstannat. Hittills har de inte lyckats inta och belägra någon ukrainsk storstad."

Har det någonsin slagit dessa personer att detta inte var ryssarnas avsikt?

Låt oss nu kalla vårt huvudvittne, ingen mindre än Carl von Clausewitz, som förmodligen är den främsta militärstrategen genom tiderna.

Som en av Hegels lärjungar förstod den gamle Clausewitz krigets dialektik mycket väl. Han menade att arméer var nationernas tyngdpunkt, och inte städer. Clausewitz förklarade målet med krig mycket koncist i första volymen av sitt mästerverk Om Kriget. I fråga om att ockupera landområden och städer hade han detta att säga:

"Krigets målsättning bör vara att besegra fienden. Men vad innebär det att besegra fienden? Att erövra hela hans territorium är inte alltid nödvändigt, och en fullständig ockupation av hans territorium kan visa sig otillräcklig." (Om Kriget, Band 1, AW:s kursiv, vår översättning)

Clausewitz förklarar att målet med krig inte är att erövra territorium eller att belägra städer, utan att tillintetgöra fiendens styrkor. Han skriver:

"Strid är den huvudsakliga militära handlingen...sammandrabbning innebär strider. Syftet med strider är att förgöra eller besegra fienden"

"Vad menar vi med att besegra fienden? Att man tillintetgör hans styrkor helt enkelt, genom att döda, skada eller använda andra medel – antingen fullständigt, eller tillräckligt för att få honom att sluta slåss ... Att fullständigt eller delvis tillintetgöra fienden måste anses vara alla sammandrabbningars enda syfte ... Fullständig utplåning av fiendens styrkor måste alltid vara det främsta övervägandet."

Detta är exakt vad den ryska armén gör. Denna grundläggande princip i krig förstås väl av de mest intelligenta strategerna. De förstår att den verkliga situationen i Ukraina inte har något gemensamt med tidningarnas sensationella rubriker överhuvudtaget.

Följande analys av Sam Cranny-Evans och Dr Sidharth Kaushal från The Royal United Services Institute (RUSI) – en tankesmedja med fokus på försvar och säkerhet – förklarar situationen med beundransvärd klarhet. Det är värt att citera vad de har att säga i detalj:

"Kriget i Ukraina har dominerats av en effektiv och omfattande informationskampanj ledd av den ukrainska staten. Det ukrainska narrativet dominerar både nyheter och sociala medier, som nuförtiden är lika viktiga i att forma den allmänna opinionen. Narrativet består av förstörda ryska konvojer, bönder som triumfartat bogserar bort ryskt luftförsvar från dess gömställen, och skakande bilder av ryska pansarvagnar som förstörs. Men genom att analysera tre kartor som skildrar den operativa bilden, en släppt av Storbritanniens försvarsdepartement och två bearbetade av open source-baserade utredare – Twitter-kontot Jomini of the West och Konrad Muzykas Ukraine Conflict Monitor – är det tydligt att ryska styrkor gör framsteg.

"Men ett exklusivt fokus på städer – som är förståeligt – kan fördunkla mer än vad det avslöjar. Trots att det verkar säkert att den ursprungliga planen koncentrerades kring en snabb överraskningsattack mot Kiev samtidigt som den större delen av den ukrainska armén var fast i öst nära Donetsk och Luhansk, är det inte troligt att detta fortsatt kommer vara planen. Även om man utgår ifrån det bästa möjliga scenariot (från ett ryskt perspektiv) är det inte troligt att de lyckas överta Kiev inom någon snar framtid. Men det är värt att ta hänsyn till en annan viktig tyngdpunkt i Ukraina – som Vladimir Putin hänvisade till i sitt löfte om att "avmilitarisera" Ukraina – det vill säga den ukrainska armén som till största del fortfarande befinner sig nära Donetsk och Luhansk under ledning av Joint Forces Operation (JFO)." (AW:s kursiv, vår översättning)

Och precis det är hela poängen.

"Denna styrkas situation ser alltmer osäker ut i och med de ryska styrkornas avancemang som gör att de snart omringar den från tre håll. De ryska styrkorna från 58:e kombinerade vapenarmén tillsammans med den 22:e armén som avancerar norrut från Krim har påbörjat ett anfall mot Berislav längst sjön Dnieper, och det verkar troligt att de kommer nå och sammanlänkas med ryska separatistiska styrkor och den 8:e kombinerade vapenarmén som avancerar från Donbass vid Polohy. Delar av 1:a stridsvagnsarmén och 6:e kombinerade vapenarmén som avancerar förbi Kharkiv verkar ha undvikit försök att överta staden och fokuserar istället på att bombardera staden med artilleri under förbifarten samtidigt som de avancerar söderut och västerut förbi Poltava, och därmed förhindrar JFO från att fly norrut. Slutligen, i sydväst, verkar det som att de ryska trupperna, från den 20:e motorburna divisionen, ämnar att förbipassera Mykolajiv, men anmärkningsvärt nog kanske inte för att avancera mot Odessa. Istället verkar de avancera norrut vilket kan innebära att de vill ta kontroll över viktiga övergångsställen vid Dniepers västra flodbank." (RUSI Rapport, Not Out of the Woods Yet: Assessing the Operational Situation in Ukraine 14 mars 2022, vår översättning)

Rysslands huvudsakliga mål är nu att decimera viktiga delar av den ukrainska armén – ungefär 60 000–100 000 trupper som befinner sig i Donbass. Ryssland utförde ett omfattande anfall i denna region för att dessa styrkor skulle vara upptagna med att försvara sig där och därmed oförmögna att skicka iväg trupper för att svara på andra ryska militära operationer. Samtidigt övertog styrkor från Krim Kherson och iscensatte ytterligare en skenmanöver mot Odessa.

Genom att hålla fast de ukrainska styrkorna i regionen kunde Ryssland fokusera på att omringa och tillintetgöra Mariupol, som nu mer eller mindre har fallit. Därmed har en strategiskt viktig landbrygga skapats mellan Ryssland och Krim som i sin tur innebär att hela Azovska sjön kontrolleras av Ryssland.

Samtidigt inledde Ryssland riktade robotattacker mot ukrainska anläggningar (oljedepåer och liknande) för att störa fiendens logistik, ledning och kontroll, dess flygvapen och långväga eldunderstöd. Konsekvensen av detta är att Ukraina har brist på både bränsle och ammunition. I nuläget kan de inte koordinera storskaliga manövrer och är oförmögna att använda sitt flygvapen på ett meningsfullt sätt.

I och med Mariupols fall är skenmanövern i norr inte längre nödvändig. Detta är orsaken till ryssarnas reträtt från norr. De tusentals frigjorda trupperna kommer att samlas i Donbass-regionen.

Målet med manövern söderut från Izjum nära Kharkiv och norrut från Zaporizjzja-regionen är att omringa och krossa de ukrainska styrkorna i Donbass, som omfattar tiotusentals av landets mest hängivna och erfarna soldater – varav en stor andel rekryterats från, och lyder under, fanatiska nationalister och nynazistiska element.

Därmed är sanningen att den ryska armén inte retirerar överhuvudtaget. Tvärtom avancerar de fortfarande långsamt, målmedvetet och metodiskt mot sitt riktiga mål, som inte längre är Kiev, utan kustremsan i sydost och Donbass-regionen.

Att mäta Rysslands framgång genom dess förmåga att belägra och överta städer var ett korkat misstag. Ryssland har framgångsrikt isolerat ukrainska styrkor i städer som Kharkiv samtidigt som de enkelt passerar förbi dem. Under tiden har de samlat sina trupper för ett avgörande anfall i öster.

Lögnerna i media

Den tionde mars publicerade Fortune Magazine en artikel av Marcus Ryder, som redan började ifrågasätta sanningshalten i den officiella propagandan.

"I ett krig där den överväldigande majoriteten av de västerländska regeringarna har stöttat Ukraina och motsatt sig Rysslands agerande, tycks många journalister i väst ha övergett sina journalistiska principer om opartiskhet och objektivitet i rapporteringen om detta krig.

Journalister kan, precis som sjukvårdare, inte ta en sida i ett krig. Det är vår plikt att rapportera faktan så objektivt som möjligt.

Om det är obestridligt att en sida är angriparen och objektivt har fel så bör det framgå tydligt i vår rapportering av faktan och vara upp till våra läsare att bedöma. Om journalisten utför den domen i läsarens ställe bryter det tilltron och kontraktet som finns mellan läsaren och nyhetsorganisationen om att journalisterna inte plockar russinen ur kakan när det gäller fakta för att främja den sida de förespråkar.

Som läsare måste jag kunna lita på att journalister rapporterar om kränkningar av mänskliga rättigheter oavsett om de utförs av ryska eller ukrainska styrkor. Detta gör mig inte till en 'Putin-sympatisör'. Objektiv, opartisk journalistik som rapporterar fakta får mig att tro att Putin har fel. Subjektiv, partisk rapportering får mig att ifrågasätta ifall jag får en rättvis och tillförlitlig bild av den verkliga situationen. Det gör mig mindre benägen att fördöma Putin eftersom att jag inte är säker på att jag får en helhetsbild."

Men människor i väst har aldrig fått den fullständiga bilden. Tvärtemot vad den korkade propagandan säger, har ryssarna, snarare än att bomba allt i sikte, visat återhållsamhet för att minska civila offer – därav de låga rapporterade siffrorna om civila offer.

Detta poängterades i en mycket intressant artikel publicerad av Newsweek den 22 mars, med titeln "Putin's Bombers Could Devastate Ukraine But He's Holding Back. Here's Why".

Artikeln börjar med att konstatera: "Hur destruktivt kriget i Ukraina än är, så orsakar Ryssland mindre skada och dödar färre civila än vad de skulle kunna, enligt amerikanska underrättelseexperter."

Den fortsätter med att citera högt uppsatta amerikanska officerare, som var tvungna att förbli anonyma eftersom de blivit beordrade av Pentagon att inte prata med pressen. En amerikansk officerare inom flygvapnet hade detta att säga:

"Jag blir frustrerad av det rådande narrativet – att Ryssland medvetet beskjuter på civila, att de förstör städer, och att Putin inte bryr sig. En sådan förvriden skildring förhindrar möjligheten att hitta en lösning innan en riktig katastrof inträffar eller att kriget sprider sig till övriga Europa."

En annan källa, en analytiker inom Defence Intelligence Agency (DIA), säger:

"Jag vet att nyheterna gång på gång hävdar att Putin skjuter mot civila, men det finns inga bevis att Ryssland gör det medvetet...Jag skulle faktiskt säga att Ryssland skulle kunna döda tusentals fler civila om de ville.

... Även om kriget lett till förödelse utan motstycke i syd och öst har den ryska militären visat återhållsamhet i sina långdistansattacker, menar analytikern."

Dessa upplysande kommentarer utvecklas i artikeln, som jag kommer att citera utförligt:

"Under de 24 dagar som gått sedan konflikten bröt ut, fram till den gångna helgen, har Ryssland genomfört omkring 1400 luftattacker och avfyrat nästan 1000 robotar (i jämförelse genomförde USA fler luftattacker och avfyrade fler vapen under första dagen av Irakkriget 2003). En överväldigande majoritet av flyganfallen sker över slagfälten, där ryska flygplan förser marktrupper med nära luftstöd. Resten – mindre än 20 procent, enligt amerikanska experter – har riktats mot militära flygfält, baracker och depåer.

[...]

'Jag vet att det är svårt att tänka sig att blodutgjutelsen och förödelsen skulle kunna vara mycket värre', säger analytikern på DIA. 'Men det är vad fakta visar. Detta tyder på, åtminstone enligt mig, att Putin inte medvetet beskjuter civila, att han kanske är medveten om att han måste begränsa skadan för att det fortsatt ska vara möjligt att förhandla.'

[...]

Ryssland bombarderade inte det stationära luftförsvar som skyddar städer. Amerikanska analytiker säger att Putins generaler var särskilt ovilliga att attackera urbana områden i Kiev.

Oavsett Kremls planer, om Ryssland faktiskt eftersträvade luftöverlägsenhet eller hade som avsikt att begränsa skada i Kiev – råder det ingen tvekan om att Putin blivit tvungen att ändra sin plan för långdistansattacker.

Analytikern på DIA motsätter sig detta: 'Av någon anledning har ryssarna varit ovilliga att anfalla de stora urbana områdena i Kiev.´

'De har signalerat', säger den pensionerade officeren. 'Flygfält västerut [i Lutsk, Lviv och Ivano-Frankivsk] attackerades för att de var de mest troliga landningsplatserna för donerade stridsflygplan från Polen och andra östeuropeiska länder.'

'När dessa mål förbereddes,' förklarar han, 'pågick det även diskussioner om en flygförbudszon i väst där de flygfälten [i väst] kunde varit väsentliga.'

'Och övningsfältet för så kallade fredsbevarande trupper [i Javoriv] blev attackerat för att det var platsen där den 'internationella legionen' skulle ha tränat,' förklarar officeren. 'Något som till och med kungjordes av Moskva.'

[...]

'Människor talar om Groznyj [i Tjetjenien] och Aleppo [i Syrien], och ödeläggande av ukrainska städer,' säger en annan pensionerad officer till Newsweek. 'Men även när det gäller städerna i söder, där bebodda områden är inom räckhåll för artilleri och raketer, verkar det som att anfallen riktar sig mot ukrainsk militär, som ofta av nödvändighet befinner sig i urbana områden.'"

Ukrainas användning av civila måltavlor

Det är ett väldokumenterat faktum att den ukrainska armén rutinmässigt placerar artilleri i bostadsområden, nära skolor och sjukhus, för att få Ryssland att attackera just dessa platser. Detta bekräftades av Washington Post i en artikel av Sudarsan Raghavan från den 28 mars, där vi får läsa följande intressanta påståenden:

"Ukrainas strategi, att placera tung militär utrustning och andra befästningar i civila områden, kan försvaga västerländska och ukrainska ansträngningar att hålla Ryssland juridiskt skyldiga för möjliga krigsförbrytelser, säger människorättsaktivister och experter på internationell humanitär rätt. Förra veckan anklagade Biden-administrationen formellt Moskva för att ha gjort sig skyldiga till brott mot mänskligheten.

'Om det finns militär utrustning där och [ryssarna] säger att de skjuter mot denna militära utrustning, underminerar det påståendet att de avsiktligt attackerar civila föremål och civila', säger Richard Weir, forskare för Human Rights Watch's Crisis and Conflict Division, som arbetar i Ukraina.

Den ukrainska militären har enligt internationell lag ett ansvar att avlägsna sina styrkor och utrustning från civilbefolkade områden, och om detta inte är möjligt, att evakuera civila från dessa områden, sade Weir.

Han lade även till att 'Om de väljer att inte göra detta så bryter de mot krigslagar. Deras handlingar sätter civila i fara, eftersom den militära utrustningen är legitima mål för angrepp.'

[...]

'Om en attack mot ett militärt mål kan resultera i civila offer, måste de civilas skador vägas mot den militära fördelen', säger Schabas, professor i internationell straffrätt. 'Om det inte finns någon militär fördel så är våldet inte motiverat, och det är då rimligt att prata om krigsbrott.

Men det blir mer otydligt och svårare att säga vad som är ett krigsbrott om bostadsområden militariseras och förvandlas till slagfält där civila dödsoffer är oundvikliga.'"

Så är fallet även i Kiev, där bostadsområden ofta träffas av ryska robotar, inte för att de var det avsedda målet, utan för att de slogs ur sin bana av ukrainska robotar och landade i befolkade områden. Artikeln förklarar:

"Säkerhetsexperter för västerländska medieorganisationer har noterat att ukrainskt luftförsvar har placerats så pass centralt i staden att när de träffar inkommande ryska raketer, robotar eller drönare, har spillror från dessa raketer ibland träffat eller fallit ned i bostadsområden.

Ukrainska soldater och volontärer varnar journalister för att inte ta bilder eller filma militära kontrollstationer, utrustning, befästningar eller improviserade militärbaser inne i staden för att inte avslöja för ryssarna var de finns. En ukrainsk bloggare laddade upp ett TikTok-inlägg om en ukrainsk stridsvagn och andra militärfordon som stod vid ett köpcentrum. Gallerian förstördes senare den 20 mars i ett ryskt angrepp som dödade åtta personer.

Det finns inga bevis som stödjer att TikTok-inlägget ledde till angreppet. På Facebook uppmanade en person som stödjer den ukrainska militären att mannen skulle eftersökas för att ha avslöjat ukrainska militära positioner "för likes" på sociala medier. 'Jag betalar 500 dollar för all information om denna person på TikTok. ID, adress eller kontaktuppgifter.' Den ukrainska säkerhetstjänsten påstod senare att de hade arresterat bloggaren."

Ryska krigsbrott – verkliga eller iscensatta?

Den ständiga vågen av lögnaktig propaganda har varit mycket framgångsrik när det gäller att lura allmänheten, särskilt i Storbritannien. Men nu börjar vi äntligen se sprickor i denna noggrant putsade fasad.

I Channel Four News uttryckte utrikeskorrespondenten Alex Thomson (i Poltava) nyligen för första gången tvivel kring hur den ukrainska militären har censurerat nyheterna:

"När man övervakar krig, måste man oundvikligen anpassa sig till militär censur: så att man inte avslöjar militära positioner eller antal trupper och liknande, som skulle kunna leda till att folk dör. Detta är något som alla godtar.

Här i Ukraina har det varit lite mer intressant. I Kiev, nära stadskärnan, bombades för ett par dagar sedan en viktig strategisk byggnad. Det är ungefär det jag kan säga om det. Men under de två dagar som följt har varken internationell eller nationell media som finns på plats här kunnat säga något om det eller visa några detaljerade bilder på det som har hänt.

Denna grad av kontroll har jag aldrig tidigare sett under de krig jag rapporterat ifrån, och det är mycket effektivt. Jag vill bara påminna folk om att ryssarna uppenbarligen har en mycket omständlig och otymplig censurregim som dirigeras från Moskva. Detta vet vi alla om, och vi har sett mycket av det. Men likaså finns det [här] en viss censur och vi arbetar under dessa restriktioner. Det är viktigt att ha detta i åtanke."

Det är i detta sammanhang vi måste se de senaste rapporterna om påstådda ryska grymheter i Butja, som är en av de byar som den ryska armén nyligen drog sig tillbaka från. Den ukrainska armén påstod sig ha bevis för ryska krigsförbrytelser: döda civila som lämnats liggande på gatan med händerna bundna bakom ryggen, några med tecken på tortyr och så vidare.

Men ingen tilläts kontrollera dessa rapporter. Regeringen i Kiev införde omedelbart ett medieförbud för alla journalister som besökte området under en 24-48 timmars period. Den officiella anledningen för att stänga ute alla externa observatörer var risken för att det skulle finnas fällor utplacerade i dessa områden.

Men Thomson påpekade att det inte fanns några bevis för detta. Han förmodade att det berodde på "möjligheten att utreda krigsbrott", och att "brottsplatserna" därför måste bevaras för det syftet.

Naturligtvis måste alla seriösa påståenden om krigsförbrytelser noggrant undersökas av kvalificerade experter vars ärlighet och opartiska åsikter inte kan ifrågasättas. Men kan den ukrainska armén sägas möta dessa kriterier? Thomson var noggrann med att uttrycka sig ytterst försiktigt på grund av den militära censuren.

"Vi måste vara väldigt noggranna med att dra några förhastade slutsatser. Om du har sett fotografiet i vårt nyhetsinslag ikväll, om hur dessa människor hamnade där de var, i det tillstånd de var i, de män som hade sina armar bundna bakom ryggen."

Såklart är detta sant, men vänta ett ögonblick! Hela poängen med en brottsplats är att den måste vara helt orörd för att kunna försäkra oss om att den inte har blivit manipulerad, ändrad eller kontaminerad på något sätt. I och med att man medvetet har nekat journalister eller någon annan utomstående observatörer tillträde har den ukrainska armén haft 48 timmar att göra vad de vill med platsen.

Detta är mer än tillräckligt med tid för att ändra brottsplatsen, för att plantera komprometterande bevis, och överlag presentera en förvrängd bild för världen. Efter det var de mer än villiga att föra in utvalda journalister och presentera de "bevis" de väljer att lägga fram för dem.

Skulle den ukrainska sidan vara kapabel till sådant bluffmakeri? Frågan är i sig mycket naiv. Det är väldigt tydligt att Ukraina redan från ett tidigt stadium bedrivit en omfattande, sofistikerad och mycket effektiv desinformationskampanj, som upprepas och utökas i västerländska medier. Eftersom information spelar en sådan avgörande roll i detta krig så hade det varit svårt att föreställa sig att de inte hade använt sig av dessa typer av metoder.

Den första frågan som måste ställas för att kunna identifiera den skyldige, oavsett brott, är: Cui bono? Vem tjänar på det?

Att begå massmord och sedan lämna offren liggandes på gatan för att bli hittade av fienden verkar inte vara den mest troliga taktiken för Ryssland, som inte gynnas av detta överhuvudtaget.

Men för ukrainarna, som trots all sin svulstighet nu finner sig själva i en allt mer desperat situation, är fördelarna med sådan propaganda av yttersta vikt. Det hade gett ökad tyngd åt de vädjanden om militär hjälp som Zelenskyj ännu en gång uttryckt inför FN:s säkerhetsråd. Detta är sannerligen värt en hel last med pansarskott för en man med kniven mot strupen.

I avsaknaden av konkreta bevis från helt opartiska och pålitliga källor, kan vi inte säga något säkert om dessa påståendens trovärdighet. Tiden får att utvisa vem som ljuger och vem som talar sanning.

Men vi måste vägra att låta oss påverkas av den propagandamaskin som ständigt har manipulerat fakta i den ukrainska härskande klassen och dess imperialistiska herrars intressen, vars händer är nedsolkade av oskyldigas blod.

Ett ukrainskt krigsbrott

Det är ett välkänt faktum att i alla krig begår båda sidor fruktansvärda handlingar. Det finns inget skäl att anta att kriget i Ukraina är annorlunda på denna punkt. Konstigt nog framkommer det aldrig några rapporter kring de hemskheter och krigsbrott som begås av den ukrainska sidan.

Fram tills nu.

Igår slank information igenom sekretessen och censuren. Det rapporterades om en incident som skett på en plats norr om staden Dmytrivka, ungefär åtta kilometer från Butja. Den spelades in och spreds snabbt på sociala medier.

I denna video kan man se fyra kroppar liggandes på marken i en pöl av blod, klädda i ryska militäruniformer. Åtminstone en av dessa kroppar verkar ha sina händer bundna bakom ryggen.

Av dessa fyra soldater rör sig en, och väsande andetag hörs. En av de soldater som omringar kropparna hörs säga "Titta, han lever fortfarande".

En soldat skjuter sedan denne två gånger i huvudet. Han fortsätter röra på sig så soldaten skjuter ännu en gång, varpå han slutar röra på sig.

Filmen var från början delad på plattformen Telegram. New York Times sade att de hade verifierat videon och BBC sade sig bekräftat platsen samt hittat satellitbilder som visat kropparna liggandes på marken.

Enligt reportern från BBC stod de ukrainska soldaterna runt omkring sina offer och skämtade och skrattade. En av dem kan höras skrika "Ära åt Ukraina". En man svarar med frasen "Ära åt hjältarna".

Nu krävs det visserligen ingen stor hjälte att döda en sårad man som ligger på marken med sina händer bundna bakom ryggen. Detta var inte en krigshandling utfört under stridens hetta, utan ett kallblodigt mord.

FN definierar ett krigsbrott som en allvarlig kränkning av internationell lag, begått mot civila eller fientliga styrkor under en militär konflikt. Det faktum att offren bar uniform förändrar ingenting eftersom en obeväpnad krigsfånge inte längre är en aktiv soldat och därmed har exakt samma status under lagen som vilken annan civil person som helst.

Denna video ledde till en del pinsamheter för Ukraina, men blev snabbt sopad under mattan, med det vanliga löftet om att man kommer "undersöka det". Vi kan med självsäkerhet förutspå att inget mer kommer att höras om detta och att den ukrainska militärcensurens grepp kommer hårdna för att se till att inga mer bevis som visar på ukrainska brott kommer att dyka upp på sociala medier.

Vi kan göra två ytterligare förutsägelser med absolut säkerhet:

1) Inom en snar framtid kommer det komma många fler rapporter om påstådda ryska krigsbrott.

2) Ju större uppmärksamhet historierna får, med desto större säkerhet håller de ukrainska styrkorna på att förlora på slagfältet.

Joe Biden visar tänderna

Låt oss nu ta ett djupt andetag för att orka lyssna på den åldrande herren som regerar över det mäktigaste landet i världen. Så här talar han till media på temat ryska krigsbrott:

Presidenten: "Jag har en kommentar innan jag inleder dagen. Ni kanske minns att jag blev kritiserad för att ha kallat Putin en krigsförbrytare. Men sanningen är – ni såg vad som hände i Butja. Det här rättfärdigar att [kalla] honom – han är en krigsförbrytare."

Här talas det klarspråk!

Men vänta! Det kommer mer:

Presidenten: "Men vi måste samla information, vi måste fortsätta att utrusta Ukraina med de vapen som behövs för att de ska kunna fortsätta strida, och vi måste ta reda på alla detaljer så att vi kan ha en riktig – en krigsrättegång."

Vänta lite nu. Först heter det att Putin är en krigsförbrytare, sen att vi måste "samla information"?

Visst måste det vara nödvändigt att samla information för att kunna ta reda på om han är skyldig eller inte?

Farbror Joe har tagit på sig rollen som en (något gaggig) domare, jury och bödel. Det påminner om domarna i gamla cowboyfilmer: "vi kommer ge dig en rättvis rättegång, och sedan kommer vi att hänga dig".

Moskvas svar på Bidens kommentarer

Kreml skrädde inte sina ord i svaret till gamle Joe. Pressekreteraren Dmitrij Peskov sade till journalister att de "kategoriskt nekar till alla anklagelser".

Peskov hävdade att ryska "experter på försvarsministeriet har identifierat förfalskade videoklipp och andra förfalskningar".

"Vi kräver att många internationella ledare inte drar förhastade slutsatser och att de åtminstone lyssnar till våra argument", sade Peskov, enligt AFP.

Ryska utredare meddelade även att man gjort en undersökning kring bilderna från Butja, och förklarade att enligt Moskva "motsvarar de inte verkligheten och är provokativa till sin natur".

Peskov frågade också vilken rätt USA har att anklaga någon för krigsbrott när USA-imperialismen själv bär ansvaret för hundratusentals döda runt om i världen. Det är inte en dum fråga, och frågan är om Washington kan ge ett bra svar.

Ett verkligt folkmord

Ordet "folkmord" har använts upprepade gånger de senaste veckorna. Zelenskyj är särskilt förtjust i att använda det för att beskriva Rysslands handlingar i kriget, en förtjusning som inte verkar delas av Joe Biden. Men vad är egentligen ett folkmord?

Den vanligaste definitionen är ett avsiktligt massmord på en grupp människor från en specifik nationalitet eller etnicitet, med avsikten att utrota den folkgruppen. Som exempelvis förintelsen där nazisterna mördade sex miljoner judar, eller hutuernas massutrotning av tutsier i Rwanda. På vilket sätt kan detta jämföras med dödsfallen i Ukraina?

Civila blir dödade i alla krig, oftast i stora antal också. Men alla krig räknas inte som ett förintelsekrig. Vilka sorts siffror är det vi talar om i Ukraina? Fram till den tredje april uppskattade FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter (OHCHR) antalet civila offer till ungefär 3455: 1417 dödade och 2038 skadade.

Såklart är varje civilt dödsfall en tragedi, men jämfört med nästan alla andra krig så är dessa siffror låga. De kommer inte heller ens i närheten av vad som krävs för att definiera det som ett folkmord.

Låt oss ta ett samtida exempel: det blodiga kriget i Jemen där Saudiarabien och dess allierade under de senaste åtta åren har bedrivit en hänsynslös bombningskampanj mot den civila befolkningen. De har avsiktligt förstört bostadsområden, vetesilos, hamnar, och fartyg som försökt leverera mat till den svältande befolkningen.

FN har uppskattade i slutet av 2021 att kriget i Jemen har dödat 377 000 människor. Mer än 150 000 av dessa har dött som ett direkt resultat av den militära konflikten, men ännu fler har dött av hunger och sjukdomar som kriget orsakat.

Saudiska luftangrepp riktar sig ofta mot civila måltavlor som exempelvis sjukhus, skolor, men också folksamlingar som bröllop och välbesökta marknadsplatser där det inte finns några militära måltavlor i närheten. Dessa angrepp är ofta så kallade "dubbla angrepp" då de ofta återvänder för att bomba räddningspersonal som skyndar sig till platsen för att hjälpa de som blivit attackerade.

Den saudiska koalitionen har dessutom avsiktligt bombat all infrastruktur, vägar, hamnar med mera. De har infört en blockad både till land och hav, vilket hindrat humanitär hjälp från att nå landet, även den som har godkänts och finansierats av FN.

Trots påståenden från den brittiska regeringen om att den utbildar koalitionen för att förhindra civila dödsfall så finns det inga tecken på att detta har lett till färre antal döda från dessa luftangrepp. Detta kan med all rätta beskrivas som ett folkmord, men Boris Johnson och Joe Biden har inget att säga om det.

Varför inte? Jo, för att Storbritannien och USA också bär ett ansvar för detta förintelsekrig gentemot Jemens befolkning. De stöttar den blodiga saudiska regimen med Mohammed bin Salman i spetsen. De förser honom med vapen som används för att döda oskyldiga män, kvinnor och barn. De godkänner i tysthet metoden att medvetet orsaka massvält för att krossa den civila befolkningen i ett fattigt land.

Om någon bör ställas inför rätta i den Internationella domstolen så är det dem, men ingen vågar säga något om det.

De är mycket mer intresserade av att prata om det icke-existerande folkmordet i Ukraina och att anklaga mannen i Kreml för att ligga bakom det, som behandlar deras dumma retorik som det impotenta pladder som det faktiskt är.

Ett kritiskt ögonblick

Detta är en kritisk punkt för kriget i Ukraina. Att en stor del av landets militära styrkor omringas och besegras kommer att ha förödande konsekvenser och kommer troligtvis leda till demoralisering bland de kvarstående trupperna och folket. Detta kommer göra erövringen av Kiev överflödigt, på samma sätt som den tyska armén inte behövde erövra Paris efter att ha omringat och besegrat den franska armén 1940.

Detta är en möjlig utgång. Om de trots allt fortsätter att göra motstånd kommer ödeläggelsen att vara outhärdlig, och till slut kommer de vara tvungna att kapitulera och acceptera alla Rysslands villkor.

Det är därför Zelenskyj är så ivrig att förhandla fram någon typ av överenskommelse så snart som möjligt. I alla hans senaste tal kan man höra en viss desperation dölja sig bakom den trotsiga framtoningen. Men alla är inte lika entusiastiska kring möjligheten att en överenskommelse avslutar kriget.

En särskilt vedervärdig roll spelas av britterna och amerikanerna. De förstår att möjligheten till en ukrainsk seger är nästan obefintlig, men trots det insisterar både Biden – och speciellt Johnson – på att den ukrainska sidan ska kämpa intill slutet. Istället för att uppmuntra någon sorts överenskommelse saboterar de systematiskt alla förhandlingsförsök.

De fanatiska högerdårar som styr Storbritannien har beslutat sig för att bli de mest högljudda och pådrivande krigshetsarna. Det betyder inte att de planerar att sända några brittiska soldater till Ukraina, än mindre att de själva kommer plocka upp ett vapen och åka dit.

Men de misstänker att deras allierade inom Nato, framförallt de förhatliga européerna, förbereder ett svek. De anar att de inte ens kan lita på deras amerikanska vänner till fullo. För några dagar sedan publicerade The Times i London en artikel med en mycket intressant rubrik.

"Ge er inte, uppmanar Storbritannien Ukraina; Regeringen fruktar att västerländska allierade kommer att uppmana Zelenskyj att ge efter för en tidig fredsöverenskommelse."

Det är svårt att föreställa sig en mer cynisk och motbjudande artikel. Artikeln säger så här:

"Storbritannien är oroliga för att USA, Frankrike och Tyskland kommer att uppmana Ukraina att 'nöja sig' och acceptera betydande eftergifter vid fredsförhandlingarna med Ryssland, enligt vad The Times erfar.

En högt uppsatt regeringskälla menar att det funnits farhågor om att de allierade varit 'för ivriga' att säkra en tidig fredsöverenskommelse, och lade till att man bara borde förhandla om en överenskommelse när Ukraina har starkast möjliga förhandlingsposition.

Under ett samtal i veckan varnade Boris Johnson president Zelenskyj för att president Putin är en 'lögnare och mobbare' som skulle använda sig av förhandlingar för att 'trötta ut dig och tvinga dig att göra eftergifter'.

'Vissa av våra allierade kanske är lite för ivriga att han [Zelenskyj] skall sätta sig vid förhandlingsbordet,' menade en källa inom regeringen, och syftade på Frankrike, Tyskland och USA. 'Vi menar att Ukraina behöver vara starkast möjligt militärt innan dessa samtal kan äga rum'.

Källan hävdade att detta kan leda till betydande eftergifter gällande landområden, sanktioner och möjligheten att stämpla Putin som en krigsförbrytare.

Ministar anser att Putin inte borde få komma undan så enkelt, medan Johnson har sagt att de allierade skall intensifiera sina sanktioner tills dess att alla ryska styrkor har lämnat Ukraina, inklusive Krim."

Det låter väl fint? Dessa välbeställda herrar, som sitter på sina bekväma kontor i Westminster och sippar på fin skotsk whiskey, uppmanar alltså Zelenskyj att slåss till den sista droppen blod – det vill säga den sista droppen ukrainskt blod.

Att käre Boris kallar Vladimir Putin en lögnare är lite lustigt, med tanke på att han själv är en person som inte överhuvudtaget kan öppna sin mun utan att ljuga.

Vad spelar det för roll för "Ukrainas vänner" i London och Washington om kriget fortsätter och tusentals människor dör? Det är, förstås, väldigt sorgligt. Men det har fördelen att kunna förse "försvararna av den fria världen" med makalösa rubriker, som ju är ovärderliga i syfte att distrahera det alltmer missnöjda folket från det faktum att priserna ökar och levnadsstandarden sjunker snabbt. Detta är väl, om något, värt att slåss och dö för?

Det ligger i deras intressen att denna slakt fortsätter så länge som möjligt, så att de kan avleda folkets uppmärksamhet från den misär de genomlever på grund av den sjunkande levnadsstandard som deras regering bär ansvaret för. Allt detta, påstår de, i det ukrainska folkets intresse.

Men Zelenskyj förstår bättre än någon annan att kriget måste sluta vid förhandlingsbordet. Han måste också förstå att genom att förlänga hans folks lidande, kommer den slutgiltiga överenskommelsen bli mycket sämre för hans del än om de kommer överens tidigare.

Landet kommer att förstöras, och Washington kommer inte kunna släta över vad som kommer vara ett förödmjukande nederlag med propaganda.

Och det är de stackars ukrainarna som är de som kommer få betala priset.

Ett varningens ord

Alla perspektiv är av nödvändighet villkorliga. Detta är ännu mer sant när man ska försöka förutsäga utgången av ett krig, vilket, som Napoleon påpekade en gång, är den mest komplicerade av ekvationer.

Jag har baserat min analys på den fakta som finns att tillgå. Men i krig kan saker och ting förändras snabbt på ett sätt som är svårt att förutsäga. Vi kommer se många upp- och nedgångar innan kriget är slut. Men i den mån det går att göra en prognos så pekar all fakta åt ett och samma håll.

Det är sant att ryssarna har lidit förluster, säkerligen större än vad de vågar att erkänna. Men Ukrainas framgångar har överdrivits av media.

Här och där har ryssarnas frammarsch saktats ner på grund av små ukrainska förband som, genom gerillataktik, förstört pansarvagnar och andra fordon med raketkastare, som de fått av Boris Johnson. Även om detta varit framgångsrikt i vissa fall kommer denna taktik inte påverka krigets allmänna riktning, än mindre dess slutgiltiga utgång.

De ukrainska förlusterna däremot, som media inte pratar om överhuvudtaget, måste vara betydligt större än de ryska. Ryssland har också större möjligheter att ersätta vad de förlorat än Ukraina, och kan därmed fortsätta offensiven under en längre tid.

Men det är möjligt att detta inte kommer att gå så snabbt och enkelt som det kan tyckas av min beskrivning. För det första är omringningen av de ukrainska styrkorna i Donbass en stor och komplicerad manöver som kan ta veckor, eller till och med längre, att fullborda.

Även då är det inte uteslutet att Zelenskyj, pressad av ultranationalister och fascistiska element i regeringen samt hans "allierade" i Washington och London, bestämmer sig för att fortsätta strida, även om han nog måste inse att detta skulle vara ett ödesdigert beslut.

Joe Biden och Boris Johnson hjälper Zelenskyj, som står vid klippkanten, att ta ytterligare steg framåt. Vem behöver fiender när man har vänner som dessa? Hursomhelst är det slutgiltiga resultatet inte svårt att förutse.

Konsekvenser

Allt detta kommer att få omfattande konsekvenser, som knappast kommer att falla krigshetsarna i Washington och Londons i smaken. All västerländsk propaganda om den kommande ryska kollapsen, samt tokiga påståenden om att Putin har ryggen mot väggen, har redan avslöjats som tomma ord.

Sanktionerna har såklart påverkat Ryssland, men de har inte alls fått de katastrofala effekterna som väst hoppats på. Istället har det förargat befolkningen och vänt dem mot väst utan någon som helst påverkan på Putins agerande eller kriget i Ukraina.

Biden och hans gäng hoppades att de, genom att slå mot ryska oligarkers plånböcker, skulle vända dem mot Putin. Men det har haft motsatt effekt. Mina källor i Ryssland har berättat för mig att stödet för Putin bland den ryska eliten faktiskt ökat efter sanktionerna.

För två månader sedan var majoriteten av de ryska oligarkerna vänligt sinnade mot väst. Men inte nu längre. De västvänliga har redan emigrerat och de som stannat kvar har slutit upp bakom Putin.

Bland den breda massan har stödet för kriget ökat inom alla samhällsgrupper. Men till skillnad från 2014 så är stödet ganska passivt. I framtiden kan detta snabbt förändras, men det lär dröja. Försöken att få befolkningen att resa sig mot Putin har bara spelat honom i händerna. Även om befolkningen inte gillar Putin, finns det ett djupt rotat förakt mot Nato och USA-imperialismen, vilka de med rätta ser som sina svurna fiender.

Vi har tyvärr inte möjlighet att redogöra för de ekonomiska konsekvenserna här, det får bli i en annan artikel. Men massorna lider redan av sanktionerna, som haft en förödande effekt på den sköra världshandeln, stört leveranskedjor samt orsakat brist på varor och skyhög inflation. Det är massorna som kommer att bli tvungna att betala för kapitalismens och imperialismens brott: stigande priser och kraftigt försämrad levnadsstandard. Detta kommer bara att späda på klasskampen.

Historien visar att krig ofta får revolutionära konsekvenser när krigshetsen och krigsfebern lagt sig. De grekiska arbetarna visar redan vägen genom en generalstrejk, samt massdemonstrationer mot krig och attacker mot deras levnadsstandard. Arbetare i andra länder kommer att följa deras exempel.

Händelserna i Ukraina är banar vägen för en ny och turbulent period i världshistorien. I land efter land kommer massorna att dra revolutionära slutsatser. Marxister måste förbereda sig för detta!

Det viktigaste är att inte låta sig luras av den officiella propagandan, hålla huvudet kallt och bibehålla ett principfast internationalistiskt, revolutionärt klassperspektiv.

Och detta förutsätter i sin tur att man förstår de verkliga processerna, vilket bara är möjligt genom en vetenskaplig marxistisk analys. Låt de briljanta orden från en av dialektikens stora tänkare, Spinoza, vägleda våra handlingar:

Varken gråta eller skratta, utan förstå.

London, 8 April 2022