Kriget i Ukraina: en internationalistisk klasståndpunkt – uttalande från IMT

Vi är emot Rysslands intervention i Ukraina, men av våra egna skäl som inte har något att göra med det hycklande ramaskriet i borgerlig media. Det borde vara uppenbart att vårt främsta ansvar är att avslöja USA- och väst-imperialismens vidriga lögner och hyckleri.

De fördömer högljutt Rysslands invasion av Ukraina för att den är ett brott mot "nationell suveränitet" och "internationell lag".

Dessa uttalanden stinker av hyckleri. Det är just USA-imperialismen och deras europeiska knähundar som har en lång och blodig historia av att bryta mot nationell suveränitet och så kallad internationell lag.

I jakten på sina imperialistiska mål, har de aldrig tvekat inför att bomba och invadera suveräna stater (Irak), slakta civila (Vietnam), organisera fascistiska militärkupper (Chile) och politiska mord (Allende, Lumumba). Inga människor på jorden har mindre rätt att stå och föreläsa om fredens, demokratins och humanismens dygder.

Allt prat om Ukrainas suveränitet motsägs av USA:s stadigt växande dominans av landet efter euromajdan-rörelsens seger 2014. Alla centrala delar av den politiska och ekonomiska makten ligger i händerna på en korrupt oligarki och dess regering, som i sin tur är knähundar till USA-imperialismen och en bricka i deras spel.

IMF dikterar Ukrainas ekonomiska politik och USA:s ambassad spelar en nyckelroll i bildandet av hennes regeringar. Faktum är att det nuvarande kriget till stor del är en konflikt mellan USA och Ryssland, som utspelar sig på Ukrainas territorium.

Natos aggression

Efter Sovjetunionens kollaps försvagades Ryssland kraftigt på den internationella arenan. Trots alla löften om motsatsen drog USA-imperialismen nytta av detta, rörde sig österut och utvidgade Nato ända till Rysslands gränser.

USA-imperialismen kände sig allsmäktig, och i Washington kungjorde man en "Ny världsordning". USA-imperialismen intervenerade i före detta sovjetiska intressesfärer som Jugoslavien och Irak. Ryssland tvingades förödmjukade se på medan Nato krigade mot Serbien. Detta följdes av en rad "färg"-revolutioner som installerade västvänliga regeringar, att man placerade ut soldater i Östeuropa, höll militärövningar längs Rysslands gränser och otaliga andra provokationer.

Men allt har sina gränser. Vid en viss punkt sa den ryska härskande klassen, vars intressen Putin representerar, att det räcker. Den punkten nådde man 2008 i och med kriget i Georgien, som planerade att gå med i Nato.

Ryssland drog nytta av det faktum att USA-imperialismen var fastkörd i Irak och lanserade ett kort skarpt krig mot Georgien, förstörde dess armé (som blivit tränade och utrustade av Nato) och drog sig därefter tillbaka. Vid det laget hade man säkrat stödpunkter i republikerna Abchazien och Nordossetien, som bröt sig loss från Georgien.

När euromajdan-rörelsen störtade Janukovytj regering i Ukraina innebar detta ännu ett steg framåt för USA:s och Natos intressen, denna gång i ett historiskt gränsområde för Ryssland. Detta var en provokation för mycket och Ryssland svarade med att annektera Krim, vars befolkning mestadels är rysktalande och som huserar den ryska svarta havs-flottan i Sevastopol. De gav också militärt stöd till rebellerna i inbördeskriget mellan Donbass rysktalande befolkning och den högernationalistiska regimen i Kiev. Väst protesterade och genomförde sanktioner, men för Ryssland innebar detta inga verkliga konsekvenser.

2015, när det var tydligt att USA inte skulle skicka några soldater till Syrien, intervenerade Ryssland på Assads sida och avgjorde utgången i inbördeskriget. Syrien var viktigt för Ryssland eftersom det hade landets enda flottbas i medelhavet. Resultatet var ett allvarligt bakslag för USA-imperialismen i en region som hade strategisk betydelse för den.

Nu har Putin sett en ny möjlighet att åter hävda Rysslands makt. USA har just lidit ett förödmjukande nederlag i Afghanistan. Ryssland kunde mäkla fred i kriget mellan Azerbajdzjan och Armenien 2020, intervenerade för att backa upp Lukasjenko i Belarus 2020–2021, och intervenerade sedan militärt i Kazakstan i början av 2022.

Zelenskyj-regeringens allt starkare provokationer spelade en ödesdiger roll. Efter att Janukovytj störtats 2014, pressade den ukrainska regeringen på för att få Nato- och EU-medlemskap. Detta skrevs sedan in i konstitutionen 2020. Zelenskyj – komikern som blivit president – sågs som en outsider när han valdes 2019, som någon som skulle rensa upp i politiken, ta itu med oligarkerna och samtidigt sluta fred med Ryssland.

Men under pressen från de högerextrema, och sporrad av USA-imperialismen, genomförde han rakt motsatt politik.

Frågan om ett Nato-medlemskap ställdes återigen högt upp på dagordningen och drevs med kraft. Ryssland ser helt korrekt detta som ett hot. Man skulle kunna argumentera för att detta inte är fallet eftersom andra länder som gränsar till Ryssland redan är med i Nato. Men då missar man helt poängen. Den nuvarande situationen är just precis resultatet av att imperialismen i väst i årtionden försökt omringa Ryssland, som nu slår tillbaka.

Var invasionen oundviklig?

Dialektiskt vänds kvantitet till kvalitet. Med fysikens språk, nåddes en kritisk punkt där ett utbrott av fientligheter helt klart stod på dagordningen.

Men det finns alltid olika uppfattningar, även om krig. Om Putin kunde nått sina målsättningar utan att invadera Ukraina, med alla risker och kostnader som det skulle innebära, så skulle han uppenbarligen ha valt att göra det. En sådan möjlighet existerade utan tvivel till en början, och det verkade för oss vara den mest sannolika hypotesen.

Det fanns vissa tecken på att USA skulle vara beredda att göra vissa eftergifter. Och varför inte? Biden sa trots allt offentligt att frågan om Ukrainas Nato-medlemskap inte stod på dagordningen inom överskådlig framtid. Men i slutändan tog händelserna en annan riktning.

Putin använde hotet om militärt ingripande (som han förnekade att han skulle göra) för att få USA-imperialismen till förhandlingsbordet. Hans krav var tydliga: inget Nato-medlemskap för Ukraina, ett slut på Natos expansion österut och säkerhetsgarantier i Europa.

Dessa krav svarade på ett precist sätt mot den ryska kapitalismens intressen och var således diametralt motsatta Washingtons. USA-imperialismen var därför inte beredda att göra en enda eftergift. Men den var inte heller beredd att skicka soldater för att försvara Ukraina. Hotet om sanktioner som inte backades upp med militär handling, var naturligtvis inte särskilt avskräckande för Putin.

Saker har sin egen dynamik. När Putin inte fick de eftergifter han väntat sig, hade han inget annat alternativ än att agera. Det fanns inte längre tid att spela några spel.

Vad var orsaken till USA-imperialismens envisa vägran att göra några eftergifter? Om de gett efter för hot, skulle det ytterligare underminerat USA-imperialismens auktoritet på världsskala. Men samma sak gäller naturligtvis Putin.

Västs envetna vägran att ens överväga Rysslands krav satte honom i en situation där han antingen behövde agera på sina hot eller dra sig tillbaka. Det avgjorde den följande händelseutvecklingen.

Som en schackspelare, hade Putin redan räknat in oviljan i väst att intervenera direkt med soldater i Ukraina, och han hade redan dragit av sanktionernas kostnader. Med en formidabel styrka på 190 000 man vid Ukrainas gränser, var hans nästa drag avgjort på förhand.

Alla aggressionskrig måste rättfärdigas på något sätt. För att tillfredsställa den allmänna opinionen i Ryssland använde Putin Ukrainas bombningar av Donetsk som ursäkt, ett "folkmord", som han kallade det. Detta är en överdrift, men det borde inte avvisas så lätt som imperialisterna gjort.

Den ukrainska armén har utövat ett fruktansvärt förtryck mot det rysktalande folket i Donetsk. Under de senaste åtta åren har runt 14 000 människor dödats i denna konflikt, varav den stora majoriteten varit civila från Donetsk-regionen. Man beräknar att 80 procent av bomberna fällts av den ukrainska armén.

Putin kastade stridshandsken genom att erkänna Donbass-republikerna och skicka in soldater för att backa upp sitt beslut. Det var signalen för lanseringen av den militära attacken mot Ukraina.

Vilka är orsakerna till Putins handlingar?

I allt detta följer Putin naturligtvis sina egna intressen. Genom att piska fram en nationalistisk yra hoppas han kunna återvinna den popularitet han förlorat under den senaste tiden på grund av den ekonomiska krisen och attackerna på arbetare, pensioner, demokratiska rättigheter och så vidare.

Detta fungerade 2014 när han annekterade Krim, och han tror att han kan upprepa samma trick igen.

Han vill verka som Rysslands starke man, som står upp mot väst och försvarar ryssar var de än är. Han framställer sig som försvarare av Donbass rysktalande befolkning. Detta är falskt. Putin bryr sig inte ett dugg om Donbassfolkets lidande.

Han har använt Donetsk- och Luganskrepublikerna som spelbrickor för att nå sina mål i Ukraina. Det var Minskavtalets verkliga betydelse.

I verkligheten har han illusioner om kejserlig storslagenhet. Han ser sig själv som en slags tsar, i linje med det ryska imperiet före 1917 och med dess storryska chauvinism. Idén om att en sådan person kan spela någon slags progressiv roll i Ukraina är fullständigt löjlig.

Rysk imperialism

Ryssland är inte ett svagt land som står under imperialismens dominans. Tvärtom. Ryssland är en regional stormakt, vars politik bara kan beskrivas som imperialistisk. Orsaken till Rysslands krig i Ukraina är att man försöker säkra det ryska kapitalets intressesfärer och nationella säkerhetsintressen.

En hopplös formalist kanske skulle invända att Ryssland inte har alla drag som Lenin beskriver i sin viktiga bok Imperialismen som kapitalismens högsta stadium. Det må vara fallet, men det betyder inte att Ryssland inte är imperialistiskt. Svaret på den invändningen finns i Lenins bok.

Lenin beskriver Ryssland som "ett land, som i ekonomiskt hänseende är det mest efterblivna och där den moderna kapitalistiska imperialismen så att säga är omspunnen av ett synnerligen tätt nät av förkapitalistiska förhållanden". Men samtidigt räknar han tsarryssland som till en av de fem ledande imperialistiska nationerna. Detta är trots att tsarrysland var ekonomiskt underutvecklat och aldrig exporterade en kopek kapital.

Ryssland i dag är inte samma efterblivna och underutvecklade land som det var före 1917. Nu är det ett utvecklat industriellt land där det finns en hög kapitalkoncentration, där banksektorn (som i sig är mycket centraliserad) spelar en nyckelroll i ekonomin.

Detta ändras inte av det faktum att gas och olja spelar en nyckelroll i Rysslands ekonomi. Dessa resurser står inte under utländska multinationella företags kontroll, utan är i händerna på ryska oligarker. Rysslands utrikespolitik avgörs till stor del av landets behov av att garantera marknader åt sin energiexport (framförallt Europa) och sätt att leverera den på.

Men ingen vettig människa kan förneka att Ryssland är en regional imperialistmakt som har ambitioner i Centralasien, Kaukasus, Mellanöstern, Östeuropa och på Balkan.

Ryssland ärvde en kärnvapenarsenal från Sovjetunionen och har under de senaste åren investerat mycket i att modernisera sin armé. Det är ett av de fem länder som spenderar mest på sin militär i världen, med en militärbudget som vuxit med 30 procent under de senaste åren, och som andel av BNP lägger landet tredje mest pengar i världen på sin militär (4,3 procent).

Rysslands krig i Ukraina är ett reaktionärt imperialistiskt krig som vi inte kan stödja. Det kommer att ha verkligt negativa effekter i Ukraina, i Ryssland och internationellt. Det är därför som vi är emot Rysslands krig mot Ukraina.

Detta krig skapar nationellt hat mellan folk som länge varit förenade genom nära broderliga relationer, och ger bränsle åt å ena sidan reaktionär ukrainsk nationalism, å andra sidan storrysk chauvinism. Det leder till fruktansvärd splittring inom arbetarklassen längs nationella, etniska och språkliga linjer.

Den viktigaste garantin mot detta nationalistiska gift är att ryska arbetare vidhåller en oförsonlig proletärt internationalistisk hållning, och står upp mot det chauvinistiska giftet och Putins reaktionära politik, både inuti Ryssland och utomlands. Den hållning som IMT:s ryska sektion tagit är en modell i det avseendet.

Å sin sida måste de ukrainska arbetarna, medan de står upp mot den ryska aggressionen, förstå att deras land blivit skamligt förrått av de som påstod sig vara deras vänner och allierade. De imperialistiska hyenorna i väst pressade medvetet in dem i ett krig, och såg sedan på med armarna i kors medan Ukraina sjönk ned i ett blodigt träsk. I den mån de sedan utlovat vissa vapenleveranser, men inga soldater såklart, är det bara ett cyniskt försök att hålla konflikten vid liv för att kunna bromsa de ryska styrkorna och orsaka så många dödsfall på båda sidor som möjligt, för att kunna göra billiga propagandapoäng mot Ryssland.

Allt prat om sanktioner, den krigiska retoriken om att "kämpa till slutet" medan man vägrar att skicka en enda egen soldat till att slåss i Ukraina, krokodiltårarna om de stackars ukrainarnas lidande och så vidare – allt detta kan inte för en sekund dölja det uppenbara faktum att Ukraina hanterats som en bricka i ett cyniskt maktspel.

Ukrainare! Öppna era ögon och förstå att ert land offrats på imperialismens blodiga altare! Och förstå att era enda sanna vänner är världens arbetare!

Konsekvenser för relationerna mellan stormakterna

Kriget i Ukraina kommer ha enorma konsekvenser för hela världen. USA är den dominerande imperialistmakten och planetens mest kontrarevolutionära kraft. Men den nuvarande krisen har avslöjat den amerikanska imperialismens underliggande svagheter.

Dess makt har gradvis underminerats av världskapitalismens kris, vilket uttrycks i massiv instabilitet, krig och uppror. De enorma mängder blod och guld som hade krävts för att USA skulle bibehålla samma ställning som de haft tidigare är mer än vad ens den mäktigaste nationen i världen kan mäkta med.

Det katastrofala resultatet av den militära ockupationen av Irak och Afghanistan har avslöjat denna svaghet inför hela världen. Det var en av anledningarna till att Putin övertygades om att inleda ett krig i Ukraina. Han räknade med att amerikanerna inte kan intervenera militärt, vilket han hade rätt i.

Efter att ha lidit nederlag i en rad äventyr utomlands som var oerhört kostsamma och inte löste någonting, finns det inte längre något stöd inom den amerikanska befolkningen för militära äventyr. Bidens händer är bundna.

Detta kommer utan tvekan att noteras av Kina, som har blivit en mäktig konkurrent till den amerikanska imperialismen. De har hamnat i konflikt med USA i flera delar av världen, och ses i Washington som ett mycket större hot än Ryssland.

Kina är inte längre det svaga, ekonomiskt underutvecklade, dominerade landet som det var 1949. Det har en mäktig industriell bas och nu även en mäktig militär. De döljer inte sina planer för Taiwan som de säger sig vilja återförena med Kina genom fredlig förhandling, men om det inte är möjligt kan de göra det med militära medel.

Händelserna i Ukraina har visat Peking den amerikanska militärmaktens begränsningar. Även om de inte vill provocera sina handelspartners i väst genom att öppet backa Ryssland – vilket var anledningen till att de avstod från att rösta i FN:s säkerhetsråd – så har de gjort det tydligt att de anser att USA bär skulden för den nuvarande konflikten genom att ha pressat på för ett ukrainskt medlemskap i Nato.

Kina har uppenbarligen nått en överenskommelse med Ryssland om att mildra sanktionernas konsekvenser för den ryska ekonomin (vilket är ytterligare en anledning till att sanktionerna kommer misslyckas med sitt mål). Händelserna i Ukraina kommer utan tvekan leda till ett närmare samarbete mellan de ryska och de kinesiska imperialisterna under den kommande perioden – en utveckling som Washington måste frukta.

Splittring mellan USA och dess allierade i Europa

Konflikten i Ukraina mellan USA och Ryssland har också gjort att slitningarna mellan USA-imperialismen och dess europeiska allierade kommit upp till ytan, särskilt när det gäller Frankrike och Tyskland. Traditionellt har den franska borgarklassen alltid försökt upprätthålla någon slags självständighet. De har haft sina egna kärnvapen och de har försökt att försvara sina egna imperialistiska intressen i Afrika och på andra ställen. I denna konflikt försökte Macron att spela en självständig roll. Till viss del handlar detta om att visa sig stark inför det kommande presidentvalet i Frankrike. Men Paris och Berlins agerande grundar sig också i ekonomiska intressen.

Europa är djupt beroende av att importera rysk gas (40 procent av Europas gas kommer från Ryssland). Detta gäller särskilt Tyskland som importerar 60 procent av sin naturgas från Ryssland och som dessutom har viktiga investeringar där. Detta är den verkliga orsaken till Tysklands motvilja mot att göra något som skulle kunna förvärra konflikten, liksom landets motvilja mot att införa sanktioner mot Ryssland.

Så fort den nuvarande konflikten tar slut (vilket den på ett eller annat sätt måste göra), kommer dessa sanktioner, och många andra, att i tysthet släppas eftersom skadorna på den europeiska ekonomin, i första hand den tyska, är alltför smärtsamma att utstå i längden. Sanningen är att Tyskland inte kan hitta några lämpliga alternativ till olja och gas till rimliga priser.

Tyskland är en själv en stor imperialistmakt och deras utrikespolitik dikteras av det tyska kapitalets intressen som inte nödvändigtvis överensstämmer med den amerikanska kapitalismens intressen. Tyskt kapital kontrollerar Europa genom EU. I 30 år har den tyska kapitalismen utvidgat sitt inflytande över Östeuropa och Balkan (där Tyskland spelade en avgörande roll i det Jugoslaviens reaktionära sönderfall). Landets utrikeshandel har bundit samman det med Kina.

Efter att Tyskland förlorade andra världskriget sattes det gränser för hur mycket de tilläts att återuppbygga deras militär. Under lång tid försökte den tyska härskande klassen undvika att åtminstone öppet delta i utländska imperialistiska militära äventyr, även om Tyskland var medlem i Nato. Denna motvilja övergavs för ett bra tag sedan. Tyskland skickade trupper till Jugoslavien under 1990-talet (med en "grön" utrikesminister). Även om de motsatte sig invasionen av Irak 2003, skickade de trupper till Afghanistan.

Nu har den tyska kapitalismen använt kriget i Ukraina som ursäkt för att påbörja ett massivt återuppbyggande av militären. Det är inte förvånande, ett imperialistiskt land behöver en militärmakt som återspeglar dess ekonomiska makt.

Den amerikanska imperialismens främsta fiende är självfallet inte Ryssland, utan Kina. Och det är tydligt att ett skifte ägt rum i Washingtons fokus, bort från Mellanöstern och mot Asien. I den nuvarande konflikten har Kina ställt sig på Rysslands sida. Men samtidigt är Kinas intressen inte exakt desamma som Rysslands. Den kinesiska imperialismen försvarar de kinesiska kapitalisterna, däribland dess exportmarknader i väst. Av denna anledningen vill Kina inte öppet framstå som ansvariga för Rysslands agerande, även om de så klart stöttar dem.

Ett nytt världskrig mellan USA och Ryssland, eller mellan USA och Kina, finns inte på kartan, delvis på grund av hotet om ett kärnvapenkrig, men också på grund av massornas starka motstånd mot ett sådant krig. Kapitalisterna går inte ut i krig för patriotism, demokrati eller några andra högtravande principer. De krigar för profit, för att erövra utländska marknader, för att få kontroll över råvarukällor (som olja) och för att utöka sina intressesfärer.

Ett kärnvapenkrig skulle bara resultera i total förödelse på båda sidor. De har till och med myntat ett begrepp för att beskriva detta: MAD (Mutually Assured Destruction). Att ett sådant krig inte skulle ligga i bankirernas och kapitalisternas intressen säger sig självt.

Ekonomiska konsekvenser

En annan viktig aspekt av konflikten är de konsekvenser som kriget i Ukraina och västs sanktioner mot Ryssland kommer att få för världsekonomin.

Redan i slutet av 2019 var världsekonomin på väg mot en ny nedgång. När vi nu återgår till någon slags normalitet efter den chock som pandemin innebar, är ekonomin extremt sårbar. Alla länder har ännu inte återhämtat sig till den produktionsnivå de hade innan pandemin. Världsekonomin är full av alla möjliga motsättningar. Vad som helst kan orsaka en ny recession.

Krisen i Ukraina har redan lett till kraftigt ökade energipriser, som kan förvärras ytterligare. Detta kommer bidra till att pressa upp inflationen och bidra till en mängd andra faktorer som redan tidigare riskerade att orsaka stagflation, det vill säga en situation med både ekonomisk stagnation och höga priser samtidigt. Vissa borgerliga ekonomer har beräknat att denna konflikt kan minska BNP-tillväxten med 0,5 procent i euroområdet och Storbritannien under 2023 och 2024, i ett läge när prognoserna för tillväxt redan ser dystra ut.

Situationen kan snabbt förvärras. Sanktionerna har redan slagit mot den ryska ekonomin. De senaste rapporterna tyder på ett brant fall i rubelns värde, vilket tvingat centralbanken att höja räntan. Inflationen har ökat markant och nervösa folksamlingar köar för att ta ut sina pengar från bankerna. Moskvabörsen tvingades stänga.

Detta har lett till en hänförd förtjusning bland västerländska kommentatorer, som ignorerar det faktum att deras egna börsmarknader också fallit markant, och att priserna även här har ökat kraftigt. Men de omedelbara effekterna på Ryssland kommer snart att avta och någon slags jämvikt kommer att återetableras. Det samma kan inte sägas för världsekonomin.

Men sanktioner är ett tveeggat svärd. Vi kan med säkerhet säga att Ryssland kommer att hämnas för sanktionerna som införts. De kommer att använda hotet om att stänga av gastillförseln till Europa och Medvedev har redan hotat med att expropriera västerländska tillgångar i Ryssland.

Arbetarrörelsens hållning

Krig sätter alla tendenser inom arbetarrörelsen på prov. Som väntat, skyndade sig reformisterna och socialdemokraterna att genast stödja sin egen härskande klass. De har varit de mest högljudda förespråkarna för sanktioner mot Ryssland. Vänsterreformisterna i väst är uppdelade mellan de som öppet stödjer sin egen härskande klass under parollen "Hands off Ukraina", och de som hänfallit till impotent pacifism, med prat om att upprätthålla "internationell lag" och förhoppningar om att "diplomati" ska förhindra krig.

I Ryssland har Kommunistpartiets ledning, till ingens förvåning, kapitulerat inför sin egen härskande klass och backar Putins imperialistiska intervention fullt ut. Andra på vänsterkanten har slutit upp bakom liberalerna, som representerar en annan del av den härskande klassen.

Revolutionära marxisters hållning i denna konflikt borde vara fullständigt uppenbar: en principiell klassbaserad hållning som bygger på att "arbetarklassens huvudfiende finns på hemmaplan". Inget som helst stöd kan ges till Nato eller de västerländska imperialistiska skurkarna, och detta gäller särskilt för arbetare och socialister i väst.

Det är de ryska arbetarnas uppgift att bekämpa det reaktionära gänget i Kreml. Uppgiften för arbetarna i väst är att kämpa mot sin egen härskande klass, mot Nato och mot den amerikanska imperialismen – den mest kontrarevolutionära makten på planeten.

Vi kan inte stötta någon sida i detta krig, eftersom det är ett reaktionärt krig på båda sidor. I slutändan är detta en konflikt mellan två imperialistiska grupperingar. Vi stöttar ingen av dem. Det fattiga och blödande Ukrainas folk är offren i denna konflikt, som de inte skapat och inte önskar.

Det enda alternativet till den reaktionära karneval vi nu bevittnar och det lidande som kriget innebär för ukrainska arbetare och ungdomar är en politik av klassenhet mot såväl de ukrainska oligarkerna som den amerikanska och ryska imperialismen. Den nationella frågan i Ukraina är extremt komplicerad och varje försök att styra landet på en nationalistisk grundval (oavsett om det är ukrainsk eller pro-rysk nationalism), leder oundvikligen till att landet splittras, till etnisk rensning och inbördeskrig, som vi redan sett.

I slutändan innebär kapitalismen krig och ekonomisk kris, under dess epok av senilt förfall. Det enda sättet att sätta stopp för dess elände är genom att arbetarklassen tar makten i varje land, och sopar undan detta ruttna system. För att det ska vara möjligt krävs ett revolutionärt ledarskap – ett ledarskap som baserar sig på den socialistiska internationalismens principer. Den mest brådskande uppgiften idag är därför att tålmodigt bygga marxismens styrkor, det vill säga att bygga den Internationella Marxistiska Tendensen.