Kamp mot kvinnoförtrycket, kamp mot kapitalismen

Världen över står kampen mot kvinnoförtryck på dagordningen. I dag – på internationella kvinnodagen – har strejk utropats i flera länder och i många fler äger demonstrationer, manifestationer och möten rum.

Under de senaste åren har vi sett enorma rörelser för kvinnors rättigheter, till exempel när Trump svors in, i Polen mot strängare abortlagar, rörelsen mot våld mot kvinnor i bland annat Argentina och Mexiko, och många andra. Vi har också sett hur den katolska kyrkans reaktionära idéer har besegrats på Irland i frågan om samkönade äktenskap. Allt detta är tecken på att det pågår en allmän radikalisering i samhället. Arbetare, och särskilt ungdomar, har börjat agera för att förändra sina liv och tar till kamp mot alla former av förtryck och diskriminering.

Kapitalismens kris har fått allvarliga konsekvenser för kvinnors levnadsvillkor. I alla länder har regeringar genomfört systematiska nedskärningar inom välfärden – i barnomsorgen, äldreomsorgen och så vidare – vilket ökar bördan för kvinnor, eftersom de traditionellt bär ansvaret för att ta hand om barn, gamla och svaga. Lönerna, som redan är lägre för kvinnor än för män, skärs ner ytterligare. Dessutom innebär uppsägningar och osäkra anställningar försämrade levnadsförhållanden och ökad osäkerhet för arbetarklassen, vilket slår oproportionerligt hårt mot kvinnliga arbetare. Detta gör det det i sin tur svårare för kvinnor att bli ekonomiskt oberoende av sina män och lämna våldsamma relationer.

Problemen kvinnor står inför har inte “bara” en materiell karaktär. Rättsväsendet genomsyras av förtryck. Kvinnor möts av diskriminerande lagar mot abort, och i likhet med andra förtryckta grupper behandlas man generellt sett inte som jämlikar.

Kvinnoförtrycket förstärks av den härskande klassen genom ideologi, genom massmedia, utbildningssystemet och så vidare.

Det är också en fråga om våld mot kvinnor och sexuella trakasserier. I Pakistan våldtas flickor och kvinnor dödas i hedersmord. I USA kommer 1 av 6 kvinnor att ha överlevt våldtäktsförsök eller fullbordad våldtäkt i sina liv, medan 99 procent av förövarna går fria.

Dessa problem står kvinnor inför och kämpar mot. Över hela världen har kvinnor – och män – gått ut på gatorna för att bekämpa förtryck, fördomar och sexism. Detta är väldigt positivt, och speglar ett uppvaknande och en radikalisering. Det ställer frågan: hur bekämpar vi förtryck och ojämlikhet på bästa sätt?

IMT stödjer alla krav på jämlikhet. Vi kämpar mot förtryck av kvinnor och andra grupper. För oss kan kampen för kvinnans frigörelse däremot inte skiljas från kampen mot kapitalismen, eftersom förtryck är en inneboende del av klassamhället och kan därför endast bekämpas som en del av klasskampen i stort.

Det var den socialistiska internationalen som år 1910 utropade den 8 mars som internationella kvinnodagen – en dag för arbetarkvinnornas krav. På den tiden var en av huvudfrågorna kvinnlig rösträtt. Överklassens och småborgerlighetens kvinnor, som ledde kvinnorörelsen på den tiden, såg kampen för kvinnlig rösträtt som ett självändamål, medan arbetarrörelsen såg det som ett sätt att kämpa för verklig jämlikhet och alla kvinnors frigörelse. Det var därför som initiativtagarna till 8 mars underströk att det var arbetarkvinnornas dag.

För överklasskvinnorna var kampen för jämlikhet en kamp för att ta del av överklassmännens privilegier: rätten att bli advokat, läkare, statsminister eller vd. Naturligtvis försvarar vi kvinnors rätt att bli alla dessa saker, men samtidigt vet vi att det inte förändrar någonting för de allra flesta kvinnor. Margaret Thatcher i Storbritannien och Angela Merkel i Tyskland har inte gjort det bättre för kvinnor – tvärtom. På samma sätt skulle inte Hillary Clinton, om hon hade blivit president, ha förändrat saker till det bättre för kvinnor i USA, eller för den delen för kvinnor i de länder som utsatts för USA-imperialismens interventioner.

Kvinnliga politikers, vd:ars och akademikers karriärer bygger på det lågavlönade arbete som görs åt dem av kvinnor som städar, lagar mat och uppfostrar deras barn. Kvinnorna i samhällets elit är helt för jämlikhet så länge man inte ställer krav på höjda löner och förbättrade villkor för de lågavlönade kvinnliga arbetare som gör deras karriärer möjliga.

Stora framsteg har gjorts sedan den första internationella kvinnodagen 1910. I många länder har kvinnor vunnit rösträtt, rätt till utbildning, lagstiftning som förbjuder våld mot kvinnor, och många länder har också lagar om lika lön för lika arbete. Och ändå har vi inte verklig jämlikhet. I de länder som har uppnått full jämställdhet i lagböckerna finns det fortfarande våld och förtryck, och över hela världen kvinnor tjänar fortfarande betydligt mindre i lön än män. Formell jämlikhet tar inte itu med de grundläggande orsakerna och kommer inte i sig att kunna lösa problemet. Förtryck har sina rötter i klassamhället, liksom våld, sexism och fördomar.

Kapitalismen är ett system som bygger på utsugning av arbetarklassen. Ett litet skikt i samhällets topp blir rikt genom arbetarnas obetalda arbete. De kan bara behålla makten genom att söndra och härska: de försöker splittra arbetarna genom att använda nationalitet, religion, sexuell läggning, kön och allt annat de kan hitta. Genom medierna gör de vad de kan för att sprida hat och chauvinism. Vi kan bara bekämpa detta genom arbetarklassens enhet och arbetarklassens kampmetoder, det vill säga demonstrationer, strejker och massmobilisering.

Kapitalismen befinner sig i en återvändsgränd. Den erbjuder ingen väg framåt för arbetarna och ungdomen. I dag är hälften av världens rikedom koncentrerad i händerna på bara åtta personer. Problemet är inte att dessa 8 superrika är män – problemet är ett system som koncentrerar rikedomen i färre och färre händer medan majoritetens liv försämras.

Detta dödläge i samhället skapar en utbredd ilska och frustration. I land efter land ser vi att arbetare och ungdomar går ut på gatorna för att protestera. Men dessa protester har antagit en annan karaktär än tidigare. Under efterkrigstidens högkonjunktur fanns det utrymme för reformer. I dag står inga förbättringar inom kapitalismens ramar på dagordningen.

Detta börjar gå upp för folk, inte på ett tydligt formulerat sätt, utan som en allmän känsla av att inte längre kunna leva inom det befintliga samhällets ramar. Protesterna ställer inte bara krav i konkreta frågor utan lyfter också rätten till värdighet och respekt – som vi såg under den arabiska våren, där kvinnor spelade en viktig roll i kampen för att störta Mubarak, och i denna kamp också förändrade förhållandet mellan män och kvinnor.

Det är ett säkert tecken på att saker håller på att förändras när de mest förtryckta skikten, såsom kvinnor, börjar röra sig och tar plats vid kampens frontlinjer. Den kapitalistiska krisen undergräver den gamla stabiliteten; samhället vittrar sönder och därmed förfaller också kulturen. Den härskande klassen försöker desperat hålla fast vid makten, och förlitar sig därför i allt högre grad på sexism, rasism och andra typer av splittrande gift. Men kapitalismen kommer inte att försvinna av sig själv. Den måste störtas genom en socialistisk revolution.

En socialistisk revolution skulle införa en demokratiskt planerad ekonomi som skulle lägga den materiella grunden för att göra slut på ojämlikhet och förtryck. I en planerad ekonomi skulle välståndet som skapas vara till nytta för majoriteten, inte för de få. Arbetstiden skulle omedelbart sänkas, för att ge alla människor tid att delta i samhällsbygget. De nödvändiga resurserna skulle ges till välfärden, och man skulle inrikta forskning och resurser på att eliminera hushållsarbetets börda, genom att till exempel tillhandahålla förskolor, sjukvård, utbildning, billiga och högkvalitativa samhälleliga restauranger, städning, tjänster med mera.

Detta skulle lägga den materiella grunden för kvinnor och män att på riktigt bli fria att fullfölja sin potential som människor utan några materiella hinder. När den materiella grunden för ojämlikhet och förtryck avlägsnas, kommer grunden för chauvinism, sexism, och så vidare att börja tyna bort och äntligen försvinna.

Kampen för kvinnors rättigheter, kampen för jämlikhet, är en kamp för hela mänsklighetens befrielse, en kamp för den socialistiska revolutionen!