Irland röstade ja till aborträtt: ett hårt slag för den katolska kyrkan

Den 25 maj röstade Irland om att upphäva det åttonde tillägget i konstitutionen – som förvägrat kvinnor rätten till abort, om det gick att uppfatta hjärtslag hos det ofödda fostret. Dessa lagar förbjöd abort till och med vid fruktansvärda omständigheter som våldtäkt, incest eller missbildningar av fostret. Deras upphävande är ett hårt slag mot den katolska kyrkan och det irländska etablissemanget.

[Source]

Resultatet visar tydligt att enorma mängder människor mobiliserats för att rösta. Den irländska väljarkåren röstade med 1 429 981 röster mot 723 632 för att upphäva tillägget och därigenom införa rätten till abort. Valdeltagandet nådde enorma 64,1 procent, vilket är ännu högre än de 60,5 procent som röstade för samkönat äktenskap 2015. Tusentals människor flög hem bara för att rösta – vissa från över 14 000 kilometer bort! I en oerhörd kraftansträngning slängdes denna historiska rest på soptippen.

66,4 procent röstade ja, och tog hem segern i alla valdistrikt förutom Donegal, där även valdeltagandet var som lägst. I Dublin röstade hela 75 procent ja. Men även på landsbygden, där abortmotståndarna trodde sig kunna vinna stort stöd, vann ja-sidan med 63 procent. Bland ungdomar i åldrarna 18–24 år nådde stödet svindlande 87,6 procent. Ja-sidan vann inom alla åldersgrupper utom de över 65 år. Bland kvinnor röstade 72,1 procent ja.

Ännu ett revolutionärt ögonblick

För att få en bild av hur revolutionerande dessa förändringar är för det irländska samhället, räcker det att se tillbaka på hur nyligen det var som den katolska kyrkan höll Irland i ett järngrepp. Homosexualitet och skilsmässa var fortfarande olagligt så sent som på nittiotalet. Från att under åttiotalet ha varit en ö dominerad av landsbygden och styrd av prästerna under den katolska kyrkans dominans, har Irland omvandlats till ett urbant och progressivt samhälle med en stor, välutbildad och ung arbetarklass.

Det var bara 35 år sedan det åttonde tillägget infördes med stor majoritet genom en folkomröstning. Så sent som år 2002 var ett förslag om en ännu mer restriktiv abortlag en hårsmån från att vinna majoritet i en folkomröstning. Den katolska kyrkan har tidigare inte dragit sig för att predika och kampanja för "moralisk renhet". Under denna folkomröstning, likväl som under 2015 års omröstning för homoäktenskap, har den katolska kyrkan tvärtom lyst med sin frånvaro. Kyrkan är i dag fullkomligt misskrediterad, och en liknande kampanj hade bara stärkt ja-sidan.

De tusentals kvinnor som hade samlats vid Dublin Castle för att höra resultatet, skanderade "get your rosaries off our ovaries" (ung. bort med bibeln från våra livmodrar, övers. anm.).

Kyrkan och staten

Ända sedan den irländska fristaten etablerades på 1920-talet har kyrkan härskat över det irländska folket, och hållit det fast under ett närmast medeltida, teokratiskt styre. Allra hårdast drabbades kvinnor av detta förtryck. Samtidigt som de berövades rätten till abort, stämplades kvinnor med utomäktenskapliga barn som så kallade "fallna kvinnor". De löpte risk att barnen skulle tas ifrån dem och ges bort. Kvinnorna själva låstes ofta in i institutionella "magdalenahem".

I dessa helveteshålor var det inte tal om "livets okränkbarhet". Kvinnorna berövades alla sina tillhörigheter, sin värdighet och till och med sina namn, och tvingades att utföra slavarbete för de religiösa överhuvudena. Kyrkan tjänade miljoner på dessa kvinnors arbete. Kvinnorna utsattes för mental, fysisk och sexuell tortyr, och när en kvinna eller ett barn dog – vilket hände ofta – dumpades kropparna i massgravar eller avloppsbrunnar.

Det dröjde ända till nittiotalet innan denna systematiska tortyr av oskyldiga kvinnor och barn uppdagades, tillsammans med en uppsjö av andra trakasserier. Detta ledde till en våg av ilska mot kyrkans förtryck av kvinnor. Sedan 2008 och den irländska ekonomins kollaps, har auktoriteten hos etablissemangets alla delar raserats.

Kyrkan upprätthåller trots sin minskande auktoritet fortfarande starka band till den irländska borgarklassen och dess stat. Kyrkan driver än i dag 90 procent av alla grundskolor och 50 procent av alla sekundärutbildningar (motsvarande högstadium och gymnasium, ö.a.), liksom många sjukhus. I teorin har kyrkan och staten separerats i Irland, men i praktiken är denna separation obefintlig. Ironiskt nog har kyrkan, genom sin kontroll av sexualundervisningen, och den fattigdom som kapitalismen skapar, tveklöst ökat antalet oplanerade graviditeter.

De kvarvarande effekterna

Kampen mot det åttonde tillägget visar att arvet från kyrkan ännu inte hör till det förflutna. Detta synliggjordes chockartat 2012 genom det tragiska fallet med en ung kvinna från Indien, Savita Halappanavar.

Savita kom till sjukhuset under svåra smärtor, uppenbarligen orsakade av ett missfall. Det fanns ingen möjlighet att genomföra en lyckad födsel, och Savita bönföll doktorerna att genomföra en abort. Medan hon låg döende fick hon höra att "detta tyvärr är ett katolskt land".

Sedan dess har dussintals kvinnor delat med sig av liknande skräckhistorier. Det är tydligt att anti-abortlagarna inte minskat antalet aborter. I stället har kvinnor tvingats söka sig utomlands. Varje år söker sig en stadig ström av mer än 3000 kvinnor från Irland till Liverpool, Manchester eller London, för att få möjlighet att genomföra en abort. Sådana resor kostar tusentals kronor och många dagars sängliggande, vilket drabbar arbetarklassens kvinnor hårdast.

För kvinnor som inte har råd att bekosta resan finns det andra mer riskabla alternativ: exempelvis kan abortpiller beställas över nätet – med alla medföljande risker.

Den liberala eliten

Det överväldigande resultatet innebär att regeringen knappast kan undvika att genomföra rätt till abort under graviditetens tolv första veckor.

Värt att notera är att de ledare som nu förväntas genomföra folkets vilja väldigt sent hoppade på idén om att kvinnor ska få kontrollera sina egna kroppar. Fine Gales Simon Harris, Irlands socialminister, som nu förväntas delta i utformandet av de nya abortlagarna, skrev 2011 till "Pro-Life"-kampanjen för att söka stöd i sin valkampanj:

"Ni kan känna er säkra på mitt stöd. Jag behöver number-one röster på fredag, så att jag kan stödja förslagen i Dail Eireann [irländska parlamentets underhus, ö.a.]."

Nu hyllar han denna "tysta revolution" som har gjort Irland till en "snällare" plats! Det verkar som om Varadkar, likt alla liberala politiker, kan byta ut sina principer med samma lätthet som en annan byter tröja! Faktum är att hela etablissemanget sedan en tid tillbaka, i väntan på en ja-röst, långsamt distanserat sig från den katolska kyrkan.

Ingen av dem förväntade sig dock detta. Alla experter och mediakommentatorer räknade med en svag majoritet för ja-sidan, men detta var en jordbävning. Återigen har den liberala härskande klassen bevisat precis hur världsfrånvänd den är.

Vad händer nu?

Även fast det verkar otroligt att politikerna i Dáil skulle försöka förhindra en lagstiftning innefattande rätten till abort, så återstår fortfarande vissa hinder. Den reaktionära nej-kampanjen – med den katolska kyrkan i ryggen – kommer att kämpa med all sin kraft för att stoppa att rätten till abort blir verklighet.

En talesman för kampanjen för att "rädda det åttonde tillägget" uttryckte deras bitterhet tydligt genom att till synes hota de som ska vakta abortklinikerna:

"På grund av regeringens oförmåga att hålla löftet om att förlägga aborterna på vanliga vårdcentraler så kommer vi att, om och när abortklinikerna öppnar här på Irland, att motsätta oss också dem. Varje gång ett ofött barns liv tas, kommer vi att göra motstånd och göra våra röster hörda."

Den katolska kyrkan fortsätter att utgöra en oerhört mäktig del av den härskande klassen, med enorma rikedomar och stort inflytande över staten. Vi marxister menar att det är dags för en revolution som fullständigt rycker upp kyrkans inflytande med rötterna. Alla dess tillgångar måste nationaliseras utan kompensation, och likaså måste kyrkan sparkas ut ur utbildningsväsendet. Religionen ska vara en privatsak.

Kyrkan själv är dock inte det enda hindret. Ytterligare ett återstår: nedskärningarna som genomförs av Fine Gael och Fianna Fáil. Det är inte enbart för aborter som det irländska folket varje år tvingas resa utomlands. Sjukvården är just nu i ett så dåligt skick att mer än 2000 människor förra året tvingades resa utomlands, eftersom att sjukvårdsköerna på Irland var för långa! Även till synes enkla ingrepp, exempelvis att grå starroperationer, medför ibland en väntetid på fem till sex år.

Den härskande klassen kan ge befolkningen den teoretiska rätten till läkarvård. Under de förutsättningar som skapas av den nuvarande krisen så berövar de dock arbetarklassen den mest basala tillgång till den sjukvård som krävs för att leva ett drägligt liv.

Kampen för kvinnors fullständiga frigörelse måste därför kopplas samman med kampen för kapitalismens avskaffande.

Konsekvenserna av den jordbävning som omröstningen utlöste märks över hela världen. Omröstningen är ett uttryck för den revolutionära vrede som just nu, under ytan, växer fram på internationell skala. Och överallt följs detta av kampen för kvinnors rättigheter. I Latinamerika har kvinnor rest sig i protest mot könsrelaterat våld; i Polen för aborträtt; och i Spanien såg vi den makalösa kvinnostrejken på åttonde mars.

För att i slutändan lyckas, och för att åstadkomma fullständig jämlikhet och frigörelse för kvinnor, måste alla dessa kamper enas till en och samma. Endast arbetarklassens revolutionära kamp för en socialistisk samhällsomvälvning och kapitalismens avskaffande kan sätta stopp för kvinnoförtrycket en gång för alla.