Det har nu gått snart två månader sedan militären grep makten i Niger. Ännu pågår den diplomatiska kraftmätningen mellan kuppledarna och Västafrikanska staters ekonomiska gemenskap (ECOWAS). ECOWAS ultimatum, som krävde att president Mohamed Bazoum skulle återinsättas senast den trettonde augusti, passerade utan den militära intervention som bland annat Nigeria hade utlovat.

[Source]

ECOWAS har hållit en rad möten sedan dess, men endast kommit överens om att upprätta en hemlighetsfull “beredskapsstyrka” – samtidigt som de betonat att en militär intervention endast kommer att övervägas som en sista utväg. De har inte presenterat några ytterligare detaljer om hur denna styrka skulle se ut, eller vilka handlingar den kunde tänkas utföra.

Motsättningar och splittringar

Den nigerianska presidenten, som också är ECOWAS nuvarande ordförande, förödmjukades när den nigerianska senaten vägrade att godkänna hans förslag om att mobilisera trupper för en intervention i Niger. Det är därför oklart i vilken grad Nigeria kan delta i den föreslagna “beredskapsstyrkan”, eftersom senaten har röstat emot militär utplacering.

Den här farsartade situationen visar tydligt på de djupa sprickor som finns inom den nigerianska härskande klassen. En del av dem inser att en militär intervention inte skulle vara det bästa alternativet i den nuvarande situationen.

Det var också intressant att ECOWAS publicerade ett eget uttalande, oberoende av Nigeria, där de förklarade att en militär intervention bara kommer att övervägas som en sista utväg. Även detta visar på sprickorna inom regionens härskande klass.

Möjligheten att sända trupper till Niger är inte särskilt populär i Nigeria, särskilt inte bland ungdomar. Bland annat har man i delstaten Kano demonstrerat mot hotet om en militär intervention. ”Nigerierna är våra bröder. Nigerierna är vår familj”, skanderade demonstranter, och “Niger är vårt, vi vill inte ha krig, krig med Niger är en orättvisa, en komplott av västerländska krafter”.

De här känslorna går särskilt djupt i de delstater som gränsar till Niger, där folk delar starka etniska band. Vad den nigerianska härskande klassen fruktar mest av allt är att själva Nigeria kommer att påverkas av resultatet från en militär intervention. Minnet från “EndSARS”-protesterna, som började år 2020, är fortfarande färskt hos många nigerianer. Det finns en möjlighet att dessa skulle kunna blossa upp igen, på en högre nivå, om man intervenerar militärt i ett grannland. Utöver detta finns också risken att utlösa en omedelbar humanitär flyktingkris.

En annan avskräckande faktor är att kuppen har folkligt stöd i Niger och i andra delar av regionen. Många personer, särskilt ungdomar, ser den som ett slag mot den franska imperialismen. Denna uppfattning är vida utspridd i den frankofona regionen, särskilt i Burkina Faso, Mali, Guinea och Senegal.

Ett tydligt exempel på detta är de dagliga demonstrationerna på Niameys gator, till stöd för kuppmakarna. Söndag den trettonde augusti samlades tiotusentals demonstranter på en arena i huvudstaden, när Tinubus deadline för att återinsätta president Bazoum var tänkt att gå ut.

Tidningen The Economist citerade Nassirou Mahamadou, en grönsakshandlare i Niamey som var upprörd över att ECOWAS ens överväger att sända trupper till Niger: “Om de kommer hit, kommer vi (de civila) att gå i krig sida vid sida med armén”. Den här uppfattningen är typisk och detta stöd från massorna utgör en viktig del i situationen.

Därför är det mest troliga scenariot, åtminstone på kort sikt, att man initierar någon form av dialog. Lördag den 19 augusti besökte en delegation från ECOWAS Niger och träffade representanter för både militärjuntan och den avsatte president Bazoum. Militärjuntan har sagt sig vara villiga att förhandla, och har erbjudit en så kallad “övergångsplan” med löften om allmänna val inom tre års tid. Dessa förhandlingar har dock inte gett några tydliga resultat.

Hatet för den franska imperialismen kokar över

En av de underliggande faktorer som driver på utvecklingen i Västafrika och Sahelområdet är ett intensivt hat mot fransk imperialism. Därför är en direkt militär intervention från Frankrikes sida mycket osannolik. En sådan skulle faktiskt kunna sätta fyr på hela den afrikanska kontinenten. Frankrike föredrar att vädra stormen och försöka vinna tid.

Efter andra världskriget har Frankrike, genom politiska, säkerhetsmässiga och ekonomiska förbindelser, behållit ett stramt strypgrepp om det frankofona Afrika, för att tjäna sina egna intressen och upprätthålla ett glimmer av imperiets prestige.

I mars 2008 sa den tidigare franske presidenten Jaques Chircac: “Utan Afrika skulle Frankrike glida ner till nivån av en tredjerangsmakt.” Chircacs företrädare Francois Mitterand sa att: “Utan Afrika kommer Frankrike inte att ha någon historia i det tjugoförsta århundradet.”

För Afrika var konsekvenserna av denna politik ett slaviskt beroende av den franska ekonomin, ett beroende av den franska militären, men också den öppna-dörr politik som tillät franska företag att plundra regionen.

Under flera årtionden har den franska centralbanken haft kontroll över fjorton väst- och centralafrikanska länders valutareserver, under i grunden koloniala avtal. Dessa länder är Benin, Burkina Faso, Elfenbenskusten, Mali, Niger, Senegal, Kamerun, Centralafrikanska republiken, Guinea-Bissau, Ekvatorialguinea, Tchad, Kongo-Brazzaville och Gabon.

Den franska nationalförsamlingen antog en lag i maj 2020, som stadfäste slutet för ”CFA-francen” och med det kravet på att länder ska förvara sina reserver hos Banque de France, men i praktiken fortsätter en i grunden identisk relation, vilket har fått flera afrikanska kritiker att kalla reformerna för mer “symboliska” än verkliga.

Det uppskattas att Frankrike varje år håller nästan 500 miljarder dollar från afrikanska länder i sin statskassa. Dessutom har de afrikanska länderna inte ens tillgång till dessa pengar. Frankrike tvingade sina forna kolonier att placera upp till 65 procent av sina valutareserver i den franska centralbanken, plus ytterligare 20 procent som finansiell skuld, vilket alltså innebär att de endast har tillgång till 15 procent av sina egna pengar. Ifall de behöver mer behöver de låna tillbaka sina egna pengar från Frankrike, enligt marknadsräntor.

En kvävande parasit

Frankrike har haft förtur till att köpa alla naturresurser som hittas på de forna koloniernas territorium. Preferens gavs till franska företag och intressen i offentliga upphandlingar.

Frankrike behöll en exklusiv rätt till att förse den afrikanska armén med militär träning och utrustning, genom att sätta in trupper och intervenera i afrikanska länder för att skydda franska intressen. Dessa länder var också bundna att alliera sig med Frankrike – endast Frankrike – i krigs- eller krissituationer.

Under de senaste sjuttio åren har Frankrike försvarat sina intressen i Afrika genom ekonomiska medel, hemliga aktioner och dussintals militära interventioner. Frankrike har intervenerat i Afrika söder om Sahara ett flertal gånger under de senaste åren, samtidigt som man har genomfört underrättelse- och övervakningsoperationer och otaliga halvpermanenta militära kampanjer.

Fransoserna har varit i främsta ledet i förslavandet, koloniseringen och plundringen av det frankofona Afrika, genom att stjäla deras guld, diamanter och andra naturresurser. Kort sagt, så har Frankrike snott allt som finns att sno.

Landet har varit en parasitär, kvävande cancersvulst i regionen. Detta har, i hög grad, byggt upp en förbittring mot dess politiska inblandning och militära interventioner. Det kan också förklara varför den senaste tidens våg av kupper, som utförts av ett lager inom officerskåren, är så populär i regionen.

En explosiv situation

Allt detta har över tid skapat en explosiv situation. Det är inte konstigt att fransoserna är så impopulära. Presidenter och ministrar möts av protester när de besöker forna franska kolonier i Afrika.

Radikaliseringsprocessen i Västafrika tog en kvalitativ vändning efter den arabiska revolutionen 2010-2015. I Nigeria såg vi “Occupy Nigeria”-rörelsen, som direkt inspirerades av den egyptiska revolutionen. Samtidigt skedde rörelsen för att avsätta Abdullah Wade i Senegal 2012. 2014 störtade en revolutionär rörelse president Blaise Compaorré i Burkina Faso. Förutom det blomstrade revolutionära rörelser upp i Togo och Gabon.

Ovanpå allt detta, var Frankrike pådrivande för NATO-interventionen i Libyen mot Muammar Khaddafi. Detta ledde till en annan vändning i situationen. Interventionens mål var att neutralisera och splittra den arabiska revolutionen, men den ledde också till en destabilisering av Västafrika och Sahelområdet.

Jihadisterna flyttade från Libyen till Sahel och Västafrika, och NATO och den franska imperialismen följde dem dit. Detta hällde mer eld på bränslet för den framväxande revolutionära stämningen.

I Burkina Faso, som har gått in i en revolutionär period, ledde det till en upprorisk stämning där massorna beväpnade sig för att kämpa tillbaka.

I september 2022 lanserades ett initiativ för att rekrytera 50 000 civila till frivilligstyrkor för att bekämpa jihadisterna. Situationen var på väg att bli farlig för den härskande klassen. De lägre officerarna, som i dessa länder fungerar som en känslig mätare för de allmänna stämningarna, bestämde sig för att agera.

Det står helt klart att den franska imperialismen förlorar sitt grepp om Västafrika. Kuppen i Niger är ett slag mot den västerländska imperialismen. Niger var en nyckelspelare i USA:s och Frankrikes strategi i Afrika.

Mohamed Bazoum var en viktig allierad till väst. Under honom framstod landet som en oas av stabilitet i en djupt instabil region. Frankrike har stationerat några 1 500 soldater i Niger, varav de flesta har flyttats dit efter sin förödmjukande utvisning från Mali. Denna öppna allians med väst föraktades djupt av de nigeriska massorna. Detta förklarar det stöd som massorna visar för kuppledarna.

Niger blev den senaste länken i en kedja kupper som har skakat om Sahelområdet. Bara några veckor senare störtades även Gabons fransklutande president, som hade fördömt kuppen i Niger. Även här syntes civila på gatorna, som hälsade soldaterna som “befriare” från den franska imperialismen och dess korrupta lakejer.

Den sextonde september skrev Mali, Niger och Burkina Faso, som alla genomgått militärkupper, under en säkerhetspakt där de lovade att komma till varandras hjälp vid uppror eller utländsk aggression. Detta är en tydlig markering mot ECOWAS, och ett tecken på att den geopolitiska kartan håller på att ritas om i regionen.

Alla dessa kupper går rakt emot den franska och västerländska imperialismens intressen. Burkina Faso krävde att alla franska trupper skulle dra sig ut 2022. Samma år utvisade Mali 2 400 franska soldater. Även Niger har nu begärt att fransoserna ska dra sig ur landet, något som Frankrike än så länge har vägrat att hörsamma. Det här utgör ett skifte i de globala relationerna, och för med sig en ny period av omgruppering och turbulens under kapitalismens kris.

Man ska minnas att mer än 60 procent av hela kontinentens befolkning är under 25 års ålder. Detta gör det till den yngsta kontinenten i världen. Alla världens yngsta länder, mätt efter medianåldern, finns i Afrika, med Niger på första plats, med en medianålder på 14,8 år. Det vi ser är en process av fördjupad radikalisering, en process som kommer att svepa över hela den afrikanska kontinenten.