Den amerikanska ekonomin på kollisionskurs med skuldtaket

[Artikeln publicerades på engelska den 22 maj. Den 27 maj nådde demokraterna och republikanerna en överenskommelse om höjt skuldtak, men det återstår att se om de får igenom den i kongressen. – red. anm.]

Deadlinen för att nå en överenskommelse om USA:s skuldtak är bara några dagar bort, och Capitol Hill befinner sig i ett dödläge. Runt den 1 juni kommer den federala regeringen inte kunna betala sina räkningar, en historisk betalningsinställelse (default) med katastrofala följder för världsekonomin.

Att ett så farligt chickenrace har tillåtits gå såhär långt är bevis på den amerikanska kapitalismens allvarliga kris, vars anseende redan har påverkats av den senaste utvecklingen.

Hasardspel med skuldtaket

Förhandlingarna om skuldtaket brukar vara tuffa. Demokraterna och republikanerna försöker tvinga fram eftergifter till sista stund. Men idag är läget i den amerikanska kapitalismen osäkrare än vanligt.

Den senaste perioden har den amerikanska borgarklassen tvingats spendera enorma summor pengar, särskilt under COVID-19-pandemin, där det statliga stödet var det enda som höll ekonomin vid liv. Som följd har skuldnivåerna ökat markant, både i relativ och absolut mening.

Enligt det amerikanska finansdepartementet uppgår den totala statsskulden till 31,42 biljoner dollar. I januari översteg man den gräns på 31,4 biljoner dollar som man enades om i december. Skulderna överstiger nu 100 procent av landets BNP, något som inte har inträffat sedan andra världskrigets slut.

Det statliga stödet har lett till en inflationskris som har förvärrats av Ukrainakriget. Detta tvingade Federal Reserve att höja räntorna i ett försök att kyla ner ekonomin, vilket bidrog till att två medelstora banker (SVB och Signature) kollapsade tidigare i år.

Fed har redan undergrävt sitt eget förtroende genom att 2021 påstå att inflationen skulle vara ”tillfällig”, bara för att sedan genomföra tio stycken räntehöjningar efter varandra. En elfte räntehöjning i juni är inte utesluten. Man var dessutom tvungen att ingripa för att hejda smittan från SVB:s och Signatures kollaps, som bara var ett förskalv jämfört med den jordbävning som en betalningsinställelse hade utlöst.

Borgarklassen är i en svår sits. Man behöver spendera mer (och dessutom täcka sina befintliga utgifter), men också begränsa utgifterna för att få ner inflationen.

Samtidigt överväger Fed en rad obehagliga alternativ, till exempel att köpa statsobligationer (en nödfallsmetod som Bank of England nyligen tvingades ta till) eller att låta bankerna pantsätta värdepapper med inställda betalningar som säkerhet för nya lån.

Skuldtaksdödläget kunde med andra ord knappast ha kommit vid en sämre tidpunkt. Som Austan Goolsbee, ordförande för Chicago Fed, sade i ett tal förra månaden:

”I finansiellt ansträngda tider är det särskilt dåligt att slå sig själv i ansiktet genom att vidta åtgärder som på egen hand kan utlösa en finanskris, som till exempel en betalningsinställelse på amerikanska statsobligationer som ett resultat av en strid om skuldgränsen.”

Dödläge

Företrädarna för borgarklassens två partier är fortfarande oense. President Joe Biden (vars popularitet ligger runt 40 procent) har meddelat att han inte kommer att acceptera en villkorad höjning av skuldtaket.

Talmannen Kevin McCarthy kräver däremot att Biden i utbyte mot republikanernas röster gör stora nedskärningar och slopar nya skatter, på företag och höginkomsttagare, tänkta att finansiera 2024-års budget.

Som svar har Biden hotat med att åberopa det 14:e tillägget till den amerikanska konstitutionen. Detta hade gjort det möjligt att i praktiken ignorera skuldtaket helt och hållet om republikanerna inte ger efter, men för ett högt juridiskt och konstitutionellt pris. Med ett sådant drag spelar Biden ett högt spel.

Vi har sett liknande utspel tidigare. Även om båda partiernas ledare gärna utnyttjar dramatiken runt debatten om skuldtaket för sina egna syften så har den amerikanska kapitalistklassen som helhet i inget att vinna på en betalningsinställelse.

I förlängningen har därför varken demokraterna eller republikanerna i Washington det heller. De har därför alltid nått en kompromiss, men på arbetarnas bekostnad. Att tvinga igenom impopulära nedskärningar är faktiskt en del av syftet med debatterna.

De regelbundna striderna om skuldtaket blir dock alltmer bittra och drar allt närmare tidsgränsen, vilket återspeglar de allt djupare splittringarna inom den amerikanska borgarklassen.

Frågan om skuldtaket har redan fått konsekvenser för den amerikanska kapitalismens rykte, vilket i sin tur har stora konsekvenser för hela världsekonomin. Dollarn är världens de facto reservvaluta, och amerikanska statsobligationer är en viktig tillgång för investerare, fondförvaltare och vanliga sparare i USA och resten av världen. Världsmarknadens värsta mardröm är att någon av dem skulle hotas.

Vad hade en betalningsinställelse inneburit?

I varje “chicken race” finns en risk för kollision. I det här fallet förvärras risken av den amerikanska kapitalismens och dess politiska företrädares senila kortsiktighet. Robert Hockett för New York Times skriver att det hade fått oöverskådliga konsekvenser att överskrida deadlinen utan en uppgörelse:

”[Det] hade omintetgjort det som Hamilton och hans efterföljare försökte garantera: en nationell kreditvärdighet bortom allt tvivel och kritik. Vi skulle sett en oerhörd instabilitet – om inte ännu värre – i det amerikanska bankväsendet, de amerikanska finansmarknaderna och världens kapitalmarknader.”

Det är svårt att förutsäga exakt vilka effekter en betalningsinställelse hade fått, men vissa saker kan man säga säkert.

Dollarn hade störtdykt och lånekostnaderna hade skjutit i höjden. Statlig sjukvård och pensionsfonder hade hamnat i farozonen. Utbetalningarna av socialförsäkringar hade försenats. Importkostnaderna hade också skjutit i höjden och den resulterande inflationen hade fått den nuvarande prisökningen efter pandemin att framstå som en bagatell. Enligt Hockett kunde den “mer likna Argentinas eller Rysslands inflation för 20 år sedan, snarare än dagens eller till och med 1970-talets”.

Vi hade också sett en våg av konkurser och företagsnedläggningar, samtidigt som avgifterna på lån hade stigit, vilket hade ökat det statliga underskottet ytterligare. Moody’s Analytics uppskattar att en betalningsinställelse hade lett till att 7,8 miljoner arbetstillfällen gått förlorade och att hushållens tillgångar minskat med 10 biljoner dollar.

Dessutom hade USA (enligt Hockett) varit ”oförmögna att upprätthålla … militärbaser och andra anläggningar utomlands”. Detta hade hämmat världens främsta imperialistmakts handlingsutrymme, särskilt med tanke på den amerikanska ekonomins dystra tillväxt. På ett möte med tankesmedjan Council on Foreign Relations förra månaden konstaterade den tidigare finansministern Jacob Lew att ”om det blir en betalningsinställelse så är oddsen för en lågkonjunktur nästan säkra”.

Och som vi såg 2007-2008 hade en lågkonjunktur i den största kapitalistiska ekonomin upprepats världen över. Även om majoriteten av USA:s skulder är inhemska, ägs 24 procent, eller cirka 7 400 miljarder dollar, av andra länder. Stora delar av världsekonomin är beroende av dessa investeringar, som ska vara ovärderliga.

En betalningsinställelse hade gjort obligationerna till en förvärrande faktor för en global lågkonjunktur, vilket hade underminerat dollarns roll som ett pålitligt smörjmedel för världshandeln.

För att citera den amerikanska finansministern Janet Yellen: ”Om regeringen inte kan betala sina räkningar så skulle det orsaka obotliga skador på den amerikanska ekonomin, på alla amerikaners levebröd och på den globala finansiella stabiliteten.”

Blotta hotet om ett sådant scenario är ofattbart. Och även om man når en uppgörelse under de kommande dagarna har världens främsta imperialistmakts prestige redan skadats allvarligt. I praktiken riskerar dess vårdslösa representanter hela det kapitalistiska systemets framtid.

I samband med uppgörelsen om skuldtaket 2011 blev USA:s kreditvärdighet nedgraderat av S&P från AAA till AA+, trots att man faktiskt antog en höjning av skuldtaket i sista minuten. Detta eftersom hela hanteringen innebar att amerikanska statsobligationer sågs som en mer riskfylld investering, vilket omedelbart ledde till svängningar på de globala aktiemarknaderna.

Idag är den allmänna ekonomiska bilden mycket mer instabil än 2011, med en kraftig inflation, osäkra skulder som samlats på hög och protektionism på frammarsch. Även om en uppgörelse nås i elfte timmen kan en allvarlig nedgradering därför ändå detonera en bomb i kapitalismens bräckliga finanspolitiska grundvalar.

Inte vår skuld! Låt kapitalisterna betala!

Den existentiella risken som en betalningsinställelse innebär gör ett sådant scenario mycket osannolikt. Under de senaste dagarna har Biden och McCarthy tydligen haft ”produktiva” samtal – samtidigt som de har trappat upp retoriken och betonat att en överenskommelse inte har nåtts.

Den viktigaste konsekvensen av den här konflikten är trots allt att förtroendet för USA:s ekonomi, grundbulten i det globala kapitalistiska systemet, undergrävs ytterligare både i USA och runt om i världen. Detta vid en tidpunkt då världen redan är drabbad av djup instabilitet och osäkerhet.

De politiska företrädarna för den amerikanska kapitalismen kanar mot avgrunden med vidöppna ögon! Att denna ständigt återkommande lek med elden tillåtits gå så här långt är ett bevis på på den amerikanska imperialismens relativa försvagning som den viktigaste världsmakten och på en allt mer irrationell kapitalism.

Detta är symptom på ett socio-ekonomiskt system som har tillåtits leva långt utöver sin naturliga livslängd. Det måste ersättas med ett nytt rationellt system baserat på socialistisk planering och demokratisk arbetarkontroll.

Den internationella marxistiska tendensen kräver att alla statsskulder avskrivs och att miljardärernas enorma rikedomar exproprieras för att säkra arbetarklassens och de fattigas pensioner och besparingar. Vi ska inte tvingas betala kapitalisternas skulder, som har ackumulerats genom att finansiera krig, subventioner till storföretag och att hålla kapitalismen flytande.

En arbetarregering hade ställt ekonomins nyckelsektorer, storbankerna och storföretagen, under demokratisk arbetarkontroll som en del av en rationell, socialistisk produktionsplan.

På en sådan grund hade vi kunnat få slut på den förödelse som kapitalismens kriser orsakar och vansinnet med ständiga debatter om ”balanserade budgetar” och ”skuldtak”. Istället hade vi kunna garantera högkvalitativa bostäder, sjukvård och utbildning till alla helt gratis.

Resurserna som krävs för att åstadkomma detta finns. Men för att det ska bli verklighet behövs ett arbetarparti i USA som kämpar för ett socialistiskt program. Om du vill kämpa för ett sådant parti och för socialism i vår livstid, gå med i IMT!