De undangömda breven från Trotskij: en introduktion av Alan Woods

Det är välkänt att slumpen kan spela en betydande roll i både historien och individers liv. Under mitt liv har jag sett många exempel på slumpartade händelser och otroliga sammanträffanden. Men jag har aldrig varit med om en sådan unik och oförutsägbar kedja av händelser som den jag ska skildra här.

Lärdomar av Spanien – den sista varningen |

Berättelsen handlar om det öde som drabbat ett kort brev, skrivet av Leo Trotskij år 1938, skickat till Workers’ International League i Storbritannien, som var den direkta föregångaren till dagens Internationella Marxistiska Tendensen (IMT). Detta brev har inte sett dagens ljus på åttio år. Vi trodde alla att det hade gått förlorat, och till viss del stämde det.

Men genom en rad otroliga sammanträffanden har det försvunna brevet nu kommit tillbaka till sina rätta ägare. Hur detta gick till ska vi berätta här. Händelseförloppet liknar ett av de mer osannolika avsnitten i en deckarserie på tv. Precis som i alla bra detektivhistorier, slutar även denna med att peka ut de som är ansvariga för ett brott: brottet att försöka förfalska historien.

Hur allt började

Berättelsen har sin början måndag 21 maj 2018. Kamrat Ana Muñoz ansvarar för det dagliga arbetet med korrespondensen till vår hemsida In Defence of Marxism. Normalt sett sker detta på rutin. Men det händer att vi får ett intressant meddelande från ett land som vi inte har mycket kontakt med. Oftast leder dock de mottagna breven inte särskilt långt. Vissa av dem är rent av bara bluff.

Så när Ana fick ett brev från en person som frågade om vi var intresserade av några av Trotskijs brev – som hade hittats uppe på vinden hos samma persons mor som nyligen gått bort – blev Ana både intresserad och misstänksam. Texten i brevet var:

“Jag hittade några brev från Leo Trotskij på en vind. Vill ni ha dem eller ska jag slänga dem?”

Meddelandet var väldigt fåordigt, till och med lite underligt. Det var undertecknat MT, men det fanns inga tecken på vem avsändaren kunde vara, inte ens om det var en man eller en kvinna. Vem var denna mystiska person? Och vad fanns i dessa brev? Fanns de över huvud taget? Fylld av tvivel, bestämde hon sig för att svara att vi naturligtvis var intresserade av breven. Hon skrev tillbaka:

“Kära MT,

Stort tack för ditt erbjudande om några av Leo Trotskijs brev. Vi skulle helt klart vara intresserade av dem om inte du är det. Snart kommer faktiskt en av våra representanter att vara i New York. Skulle det vara möjligt för honom att kontakta dig för att göra en plan? Tacksam för svar.

Med vänliga hälsningar,

Ana Muñoz för IDOM“

Ana hade gjort lite efterforskningar och upptäckt att meddelandet skickats från en IP-adress i New York. Personen ifråga var en kvinna, som svarade att hon mycket riktigt befann sig i New York. Därefter följde ytterligare ett kryptiskt meddelande:

“Jag kommer att lämna New York. Finns det någon adress jag kan skicka dem till?

MT”

Ana skrev tillbaka och föreslog att hon skulle sättas i kontakt med kamraterna från vår amerikanska sektion, som har sitt huvudkontor i New York. Så småningom upprättade de kontakt. Hon skrev igen:

“Kära MT,

Jag skriver för att bekräfta att jag har skickat ditt mejl till våra representanter i New York. De borde ha skrivit till dig vid det här laget. Jag vill också tacka dig för donationen av dessa brev.

Med vänliga hälsningar,

Muñoz"

Kamrat Antonio Balmer kontaktade vår brevskrivare för internationalens räkning och hjälpte henne att skicka breven rätt.

Breven anländer

Sedan väntade vi. En vecka gick, och sedan en till och en till. Misstanken om att vi aldrig skulle få se breven växte sig starkare. Upptagna som vi var med allt annat arbete glömde vi nästan bort dem. Men så en vacker dag, fick vi ett telefonsamtal från en entusiastisk kamrat i New York: breven hade kommit fram!

Vi var naturligtvis glada över de goda nyheterna, men vi hade ännu inte insett hur viktig denna händelse skulle visa sig vara. Vi visste ingenting om brevens innehåll och antog att de skulle vara av sekundär betydelse – kanske av organisatorisk eller administrativ karaktär. Vi hade helt fel.

Innan vi mottog originalen hade vi fått ett e-postmeddelande med bifogade kopior av breven. Vid tidpunkten led jag av en svår ögoninflammation och hade svårt att läsa. Jag bad Ana läsa breven för mig. Hon svarade att det fanns tre brev, två längre och ett kortare. Jag bad henne läsa det kortare brevet för mig.

Hon började läsa, och plötsligt blev jag helt förbluffad. “Otroligt!”, sa jag, “Kan du läsa det där igen?” Hon gjorde det, och min förvåning bara växte. Jag utbrast “Gode Gud! Det här är otroligt. Du har en juvel i dina händer!”

Jag granskade brevet och såg att det verkligen var äkta. Det var helt klart Trotskijs egen signatur. Det här var det brev, som vi under de senaste åttio åren trodde hade gått förlorat!

Jag vågade fortfarande inte riktigt lita på att det var sant, så jag ringde Rob Sewell, som några år tidigare hade åkt till Harvard University för att leta efter det försvunna brevet i Trotskij-arkivet som finns där. Han hittade inte brevet, även om han genom en tillfällighet kom över lådor med opublicerat material från den biografi som Trotskij skrev om Stalin, som vi senare publicerade för första gången.

Jag sade: “Rob, du kommer inte att tro mig, men det verkar som om brevet du letade efter nu är i mina händer. Det bekräftar i vilket fall att brevet existerade, men jag tycker att det ser äkta ut.” Efter att jag läst upp brevet för honom sade han genast: “Det där är brevet!”

Men vad var det för brev?

Under sin livstid höll Ted Grant många föreläsningar om den trotskistiska rörelsen i Storbritannien på 1930-talet, som han var aktiv i. Han pratade ofta om en händelse, ett brev som Trotskij skickat till oss, gällande en introduktion till Trotskijs artikel ”Lärdomar av Spanien – den sista varningen”, som skrevs våren 1938.

Ted stod alltid fast vid att Trotskij hade fått en kopia på introduktionen, och att han hade svarat, välkomnat att de skrivit den och lovordat den. Ted Grant sade att Trotskij också varmt välkomnat kamraternas initiativ att starta ett eget tryckeri.

Problemet var att han aldrig själv hade haft brevet eller ens en kopia av det, och att det inte finns med i Trotskijs Writings (som innehåller hans skrifter från denna tid). Var fanns brevet? Det var en gåta utan svar, trodde vi. Men nu har den lösts. Låt oss bringa klarhet i det här mysteriet steg för steg.

Tre brev

Här är de tre breven i sin helhet:

"Avenida Londres 127

Coyoacan, D.F.

Mexiko.

21 maj 1937

Kära kamrat Sumner,

Jag är uppriktigt tacksam för ditt vänliga och mycket informativa brev. Jag förstår mycket väl de hinder ni måste övervinna, men det råder inget tvivel om att situationen för varje månad förändras allt mer till er fördel. Det enda problemet var att påbörja undersökningen; nu kommer sanningen att avslöja sig automatiskt, nästan som av en naturkraft. Alla dessa damer och herrar, inklusive gamla politiska fruar som Brailsford och Fenner Brockway, kommer snart att få det hett om öronen, och de kommer att försöka ansluta sig till sanningens läger för att undvika att bli komprometterade. Vi kan, öppet och med full säkerhet, förutse vår seger över sammansvärjningarnas mästare och deras agenter av första och andra rang. Det skifte som just nu pågår i USA kommer utan tvekan att påverka situationen i England till er fördel.

Vänligen framför mina vördnadsfulla hälsningar till din mor och mina lyckönskningar till alla våra vänner i England.

Bästa hälsningar,

Leo Trotskij

LT/BW”

“15 april 1938

Kära kamrat Sumner,

Jag har inte skrivit till dig på länge men du förstår varför. Vi fick ditt telegram och ditt brev, och både Natalja och jag uppskattar varmt dina vänliga känslor…

Jag vet inte om du har blivit informerad om kamrat Cannons resa till Europa och i första hand London. Det är möjligt att kamrat Shachtman också följer med Cannon. Jag tillskriver denna resa stor betydelse, särskilt för arbetet i England. Cannon och Shachtman är våra bästa kamrater i staterna, med ett brett perspektiv och verklig organisatorisk erfarenhet. En av deras uppgifter är att träffa alla engelska grupper som är med i, eller vill gå med i Fjärde internationalen, och försöka skapa goda relationer mellan dessa grupper för att stödja bildandet av en genuin brittisk sektion av Fjärde internationalen. Jag hoppas att du och din grupp kommer att samarbeta fullt ut med Cannon och Shachtman i deras uppgift.

Jag tvivlar på att de kan stanna i London i mer än en vecka, kanske till och med mindre. Det är absolut nödvändigt att använda den här tiden så väl som möjligt. Enligt mig vore det bäst att redan nu ta kontakt med de andra grupperna och till och med upprätta en teknisk kommitté i syfte att anordna möten mellan de amerikanska vännerna och var och en av de brittiska grupperna separat, och sedan tillsammans. Du kommer säkert att i god tid få ett meddelande som anger de amerikanska vännernas ankomstdag i London. Jag skulle gärna vilja ha ett kort meddelande från dig om förberedelserna inför diskussionerna med C och S och senare om resultaten av dessa diskussioner.

Jag får dina publikationer. Tack. Men i dag skriver jag bara om “C-S”-resan.

Vänliga hälsningar från Natalja och mig till dig och alla vänner.

Bästa hälsningar,

Trotskij

Coyoacan, D.F.

LT: joe 61-18

P.S. – Jag har fått ett brev från Frank Maitland, som skriver som representant för ‘Revolutionary Socialist Party’. Han vill publicera min artikel om Spanien som en pamflett och är redo att göra det i samarbete med en av våra brittiska grupper. Hans parti, skriver han, utvecklas helt och hållet i Fjärde internationalens riktning. Är du i samtal med dem? Jag skriver till Maitland i dag.”

Frank Maitland var en skotsk trotskist, som jag tror senare gick med i Revolutionary Socialist League under en kort tid. Men den nämnda pamfletten med Trotskijs skrifter om Spanien har inte dykt upp. Förmodligen publicerades den aldrig. Däremot publicerade kamraterna i WIL en pamflett med Trotskijs artikel ”Lärdomar av Spanien – den sista varningen” med en introduktion skriven av Ted Grant i samarbete med Ralph Lee. Det är denna introduktion som Trotskij berömmer i nästa brev:

“ 29 juni, 1938

Kära kamrat Sumner,

Jag har mottagit er utgåva av min pamflett om Spanien med er utmärkta inledning. Det var verkligen en bra revolutionär idé att bygga ett eget tryckeri.

Vi fick Leons brev till er som visade sig bli hans sista brev. Jag minns inte om jag svarade er den gången. Natalja blev väldigt rörd av er uppmärksamhet.

Jag skrev till er om Cannons och Shachtmans resa till Europa och särskilt till England och planerna för denna resa. Fick ni detta brev? Ni svarade mig aldrig i den frågan.

Mina varmaste hälsningar till dig och dina vänner.

Leo Trotskij

Coyocan, D.F.

LT:joe 71-2”

Vem var Charles Sumner?

Charles Sumner (även känd som A. Boyd) var Hilary Sumner-Boyds pseudonym i partiet. Han var i själva verket amerikan, född i Boston, Massachusetts i januari 1913, och dog september 1976 i Istanbul, vid 63 års ålder. Han var son till de välbeställda makarna Matthew Frederick Boyd och Anne Porter Boyd och fick sin utbildning på privatskola.

Senare studerade han vidare på Christ Church, i Oxford. Men det verkar ha haft ett visst radikalt inflytande på familjen. Hans far hade känt John Reed, och Trotskij verkar ha varit bekant med hans mor. Han var en begåvad intellektuell som talade grekiska, tyska, franska, turkiska och de romanska språken.

Vid den tidpunkt som intresserar oss här var han sekreterare för brittiska Revolutionary Socialist League, och fungerade som administratör för tidningen The Red Flag. Hans lägenhet vid 238 Edgware Road fungerade som ett center för organisationens aktiviteter. Han spelade en aktiv roll i kampanjen för att avslöja de fingerade Moskvarättegångarna. Han deltog på Fjärde internationalens grundande konferens och var också medlem i Internationella sekretariatet.

Men konferensen i Storbritannien 1938, som kallades “Unity Conference”, var dömd att misslyckas, vilket kamraterna från WIL hade varnat för. Den konstgjorda “enigheten” som Cannon och Shachtman medlat fram började omedelbart bryta samman. [Anledningarna förklaras nedan]. Den nya organisationen splittrades snart. Detta måste ha haft en djupt negativ inverkan på hans moral.

Av någon anledning åkte Sumner senare från Storbritannien till Turkiet, lämnade sin politiska aktivitet bakom sig och drogs in i universitetsvärlden, där han etablerade sig som ett välkänt namn. Han blev författare till en välkänd turistbok: Strolling through Istanbul: a brief guide to the city. Hilary spelade också en viss roll i den moderna turkiska teaterns utveckling, genom ett antal av hans elever som blev framstående skådespelare, regissörer och dramatiker.

Men trots att han lämnade den trotskistiska rörelsen, verkar han aldrig helt ha övergett sina idéer. Den brittiske filosofen A.J. Ayer minns mötet med “…en amerikan vid namn Hilary Sumner-Boyd, som var sekreterare för – och såvitt jag vet den enda medlemmen av – Oxfords trotskistiska parti(!). Hans otroliga vänlighet dolde hans vildsinta idéer.”

Detta bekräftas i ett brev som skrevs av Sumners advokat efter hans död. Det har att göra med Trotskijs brev som han förvarat säkert under alla dessa år. Advokaten skriver:

”Taskonak

Meydan Mahallesi 18

Rumeli Hisarı

Istanbul

19 mars 1977

Till MW:

Som testamentsexekutor och förvaltare för den bortgångne professor Hilary Sumner-Boyds dödsbo, har jag nöjet att slutgiltigt och förbehållslöst överlåta breven som skrivits till Hilary av Leo Trotskij den 15 april, 29 juni 1938; och 21 maj 1937.

Dessa brev kan du använda eller förfoga över så som du vill.

Jag vet att Hilary skulle ha varit glad över vetskapen om att dessa brev var i din ägo. De är inte av något stort historiskt värde, men det betyder något att kunna röra vid en del av historien. Hilarys önskan var att hans ägodelar skulle ges till de som skulle använda och uppskatta dem för vad de var och inte för hans skull. Det är i enlighet med denna önskan som dessa brev anförtros åt dig.

Michael J.L. Austin”

Uppenbarligen var advokaten tillräckligt bekant med sin klient för att vara medveten om hans politiska sympatier och han betonar att det var hans uttryckliga vilja att dessa brev skulle ges till någon som skulle “använda och uppskatta dem för vad de var och inte för hans skull”.

Även om mannen som var känd som kamrat Sumner sedan länge hade upphört att spela en aktiv roll i den revolutionära trotskistiska rörelsen, står det klart att han behållit och värderat dessa brev hela sitt liv. Han var tillräckligt mån om deras framtid för att, som en sista önskan, insistera på att de skulle överlämnas till någon som skulle uppskatta deras värde och använda dem på ett lämpligt sätt.

Därför tog advokaten i Istanbul kontakt med någon som vid den tidpunkten var en aktiv medlem i det amerikanska SWP. Vi vet inte hur den kontakten etablerades. Vad vi däremot vet är att brevens mottagare, MW, senare gav dem till den person som nu har överlämnat dem till de personer som Trotskij ursprungligen avsett.

För att tacka MT för hennes generösa gåva förklarade vi också en del av brevens bakgrund och varför de betydde så mycket för oss. Som svar på vårt meddelande gav hon några fler detaljer kring hur breven kom fram:

“Hej,

Jag är glad över att breven har funnit sitt rätta hem.

Vad gäller deras ursprung, gick jag i skolan med MW för många år sedan. När MW tog examen gav han mig en mapp till The Tufts Student Coalition Against Racism som jag skulle leda under det följande året. Han gav breven till mig för att han tänkte att de skulle vara av intresse för mig. Jag hittade dem igen när jag städade min mammas vind efter hennes bortgång. De låg i en gammal låda med ‘värdefulla’ brev och uppsatser från gymnasietiden.

Jag kunde inte få tag på MW:s nuvarande kontaktinformation från Tufts alumni-kontor, och sökte därför runt online och hittade er organisation.

Det är tråkigt att höra att de varit borta så länge, men det glädjer mig att de har hittat fram till er och att de fyller i några luckor. Tack för att du förklarade deras vikt för mig! Utan sitt sammanhang tyckte jag att de var lite förvirrande, men nu uppskattar jag på nytt deras historia och betydelse.

Vänliga hälsningar,

MT”

Genom sådana omvägar rör sig historien framåt!

Ytterligare förklaringar gavs av kamrat Steve Iverson, medlem i IMT:s amerikanska sektion i Boston, som under många år var aktiv medlem i SWP. Som kommentar på ett tal jag höll förra sommaren på IMT:s världskongress i Italien, där jag beskrev Trotskijs brev som “vår födelseattest”, skrev Steve följande:

“Delegaterna på IMT:s världskongress 2018 blev stormförtjusta över berättelsen om hur vi fick tag på ‘födelseattestet’ för vår tendens – Trotskijs brev till de brittiska kamraterna som lyckönskar dem för deras publikation av pamfletten om spanska revolutionen.

Allteftersom historien uppenbarades var deras ursprung fortfarande ett mysterium: hur kedjan av olika ägare hade blivit sådan att de slutgiltigt skulle ta sig till sitt rätta hem.

Ana rapporterade att den amerikanska kvinnan som kontaktade oss med erbjudandet om de tre Trotskij-breven senare berättade lite om de omständigheter som lett fram till att hon fick dem.

Det råkar vara så att jag också kan fylla i några luckor i den här historien.

Vår välgörare berättade att hon i mitten av 1970-talet varit student vid Tufts University i Somerville, Massachusetts. Under hennes tid som student gick hon med i universitetsgruppen National Student Coalition Against Racism, NSCAR. Jag var också medlem i denna organisation under dess kortvariga existens. Och även om jag nu bor två kvarter bort från det universitetet bodde jag på den tiden på andra sidan kontinenten, i Kalifornien.

NSCAR grundades på en konferens på Boston University i januari 1975, på initiativ av det amerikanska Socialist Workers Party och dess ungdomsorganisation, Young Socialist Alliance, som ett verktyg för att bredda och fördjupa mobiliseringen till stöd för Bostons svarta medborgare i deras kamp mot de rasistiska krafter som aktivt försökt stoppa avsegregeringen på Bostons skolor.

Kvinnan förklarade för oss att ordföranden för Tufts SCAR-grupp erbjöd henne de tre dokumenten när han förberedde sig för att lämna Boston och flytta till en annan stad. Han hade fått dem i ett arv från en professor som hade dött i början av 1970-talet.

Relationen mellan professorn och studenten förblir ett mysterium, men studenten MW, som ärvde, kände jag en gång i tiden.

Han är, så vitt jag vet, inte längre politiskt aktiv. Men under många år var MW medlem i Socialist Workers Party. Han var gruppledare i ett par olika städer, och ställde till och med upp som SWP:s borgmästarkandidat i Pittsburgh, Pennsylvania 1985.

En underlig sak om MW:s överlämnande av de tre dokumenten 1977 är varför han valde att göra det vid en tidpunkt då Trotskij-arkivet till slut öppnats för allmänheten på Harvard, och flera SWP-medlemmar hade börjat undersöka arkivet för att utöka innehållet i Pathfinder Press artikelserie med Trotskijs skrifter från hans sista tid i exil. Varför överlämnade han dem inte till partiet han tillhörde i stället?”

Det visade sig att kopior av två av de tre breven hade hittats i arkivet och tryckts. Men det tredje, det som vi var mest intresserade av, hade aldrig sett dagens ljus…

Varför brevet gömdes undan

De två första breven publicerades av SWP i Writings of Leon Trotsky. Det tredje blev det inte. Det försvann som om det aldrig existerat. Frågan som måste ställas är: varför undangömdes just detta brev i årtionden?

Om detta brev var av största vikt för vår tendens, var det avsiktliga undangömmandet av lika stor vikt för våra politiska fiender. Det råder ingen tvekan om att detta brev avsiktligt doldes av SWP:s ledare, mer specifikt av James Cannon.

Vad har vi för bevis för detta påstående? Vi har redan sagt att det rörde sig om tre brev. Två av dem publicerades i amerikanska SWP:s samling av Trotskijs skrifter. Endast ett utelämnades, det omtalade försvunna brevet. Skulle SWP inte ha haft en kopia av det? Det är otänkbart. Joseph Hansen, som var en av Trotskijs sekreterare, hade kopior av all Trotskijs brevväxling. Han hade utan tvekan en kopia av detta brev, vilket framgår av det faktum att det längst ned i brevet finns en arkiveringsreferens till: "Joe 71.2" (det vill säga, kopia till Joe Hansen).

Trots det finns det ingen kopia av brevet i Harvards arkiv. Som sagt reste kamrat Rob Sewell till Harvard i Boston 2003, för att leta efter det försvunna brevet i Trotskij-arkivet. Han fann inte ett spår av det. Men under processen hittade han däremot – som vi förklarat ovan – flera lådor med opublicerat material som hade utelämnats från Trotskijs biografi om Stalin. Detta blev starten på ett viktigt arbete av IMT, att publicera en ny och kompletterad version av detta viktiga verk. Men brevet var fortfarande spårlöst försvunnet.

För att klargöra orsakerna till detta mysterium skulle vi vara tvungna att gå tillbaka till vår tendens begynnelse, till perioden som ledde fram till Trotskijs försök att lansera Fjärde internationalen 1938, för 80 år sedan. Här kommer vi inte att i detalj gå igenom de omständigheter som rådde, eller den katastrofala utveckling som följde och ledde till Fjärde internationalens kollaps. Dessa frågor har behandlats i andra verk, i synnerhet Ted Grants History of British Trotskyism och Internationalens program.

Denna artikels innehåll och funktion är mycket mer begränsad än så, men visar ändå tydligt de falska metoder och organisatoriska knep som, tillsammans med felaktiga politiska ställningstaganden och analyser, var en viktig faktor i internationalens urartning och kollaps efter andra världskriget.

Även om vi inte kan behandla detta ämne i detalj är det nödvändigt att åtminstone ge en sammanfattning av vissa händelser så att läsaren kan få en uppfattning om vad som ligger bakom fallet med det försvunna brevet.

IMT:s ursprung

Vår tendens historia kan spåras direkt tillbaka till Leo Trotskijs och hans vänsteroppositions viktiga arbete på 1920-talet. I själva verket sträcker den sig ännu längre bak, till den Tredje international som leddes av Lenin och Trotskij. Den ryska revolutionens isolering, i fruktansvärt underutvecklade förhållanden, gav upphov till en stor byråkrati som var angelägna att njuta av segerns sötma.

Byråkratins motstånd mot världsrevolutionen hade en materiell grund. Ett växande lager konservativa tjänstemän ville ha ett liv i lugn och ro, utan stormiga revolutioner, och befrias från massornas kontroll. Vid varje bakslag som drabbade arbetarklassen skaffade sig denna privilegierade kast av miljontals tjänstemän – varav många tidigare varit tsarens byråkrater – större makt i sina händer, och sköt den utmattade arbetarklassen åt sidan.

Efter Lenins sista sjukdom fick Trotskij axla kampen mot Stalin och det växande byråkratiska hotet, till försvar för den leninistiska proletära internationalismen och arbetardemokratin. Han bildade vänsteroppositionen i slutet av 1923, efter den tyska revolutionens misslyckande, i ett försök att försvara Lenins grundläggande idéer som systematiskt reviderades och förkastades.

Denna kamp i Ryssland, mellan vänsteroppositionen och triumviratet med Stalin, Zinovjev och Kamenev, bedrevs framförallt inom kommunistpartiets ledning. Men kampen fick sin egen logik, och efter Lenins död ägde kampanjen för att misskreditera Trotskij som Lenins efterträdare snart också rum i Kommunistiska internationalens led.

På samma sätt som Stalin använde sin position i den ryska statsapparaten för att välja ut funktionärer som var lojala mot hans fraktion, valde Zinovjev ut ledare i de olika sektionerna som Moskva ansåg var mer medgörliga. Men i detta tidiga skede var den kommunistiska rörelsens ledning tvungna att ge sken av att tillåta demokratiska diskussioner om de frågor som oppositionen tagit upp i det ryska partiet.

Den efterföljande uteslutningen av vänsteroppositionen i november 1927 utgjorde ett nederlag för leninismens verkliga styrkor inom de kommunistiska partierna. Detta beredde vägen för det som skulle komma att bli Stalins ultravänsteristiska vändning och elimineringen av Bucharins högeropposition. Det utgjorde ytterligare ett steg i byråkratins konsolidering i Sovjetunionen och elimineringen av alla oppositionella element inom Kommunistiska internationalen. Efter uteslutningen av den ryska vänsteroppositionen utfördes liknande utrensningar i alla Kominterns sektioner.

En man mot världen

Trotskij vägrade att tystas trots Stalins och hans kraftfulla apparats alla ansträngningar för att krossa oppositionen. Från den lilla turkiska ön Prinkipo fortsatte Leo Trotskij sin outtröttliga kamp mot stalinismen. Han påbörjade den långa och mödosamma processen med att samla de kommunister som ville försvara bolsjevik-leninismens verkliga program och traditioner.

Men Trotskij försökte bilda en ny international under de svåraste förutsättningar man kan tänka sig. Den reaktionära våg som svepte över Europa återspeglades i en serie nederlag för arbetarklassen och fascismens uppkomst i Italien, Tyskland och Spanien. I Ryssland utgjorde de avskyvärda Moskvarättegångarna den stalinistiska byråkratins ensidiga krig mot bolsjevismen. Trotskij fortsatte sin kamp från sin avlägsna exil i Mexiko, i en modig men ensam kamp med omöjliga odds: en man mot hela världen.

Under dessa omständigheter återspeglade den nya internationalens kadrer av nödvändighet en miljö som präglades av nederlag och reaktion: demoraliserade element, huvudsakligen hämtade från småborgerligheten. Sanningen är att Trotskij hade väldigt begränsade resurser att arbeta med. Många som kom över till oppositionens sida gjorde det inte för att de var övertygade bolsjevik-leninister, utan som en reaktion på stalinismens våld. Vissa var utmattade och slutkörda, och många var politiskt förvirrade. Det fanns ultravänsterister, halvanarkister, syndikalister, Bordigister och andra avarter.

Trotskij var väl medveten om detta problem. Detta faktum uttrycks väl i Trotskijs bok The Crisis in the French Section, som behandlar perioden 1935–36. Mest uppenbart blir det dock i en intervju som han gjorde med Fred Zeller, som då var ledande inom vänstern i de franska ungsocialisterna. När Fred Zeller anmärkte på det dåliga beteendet hos Trotskijs franska anhängare, försökte Trotskij inte försvara dem. Allt han sade var:

“Vet du, sade han, det finns inga alternativ. Man måste arbeta med vad man har. Det är inte alltid så enkelt.” (Trotsky, ”On Organizational Problems”, November 1935, i The Crisis in the French Section, p. 67.)

Trotskismen i Storbritannien

Trotskijs omdöme om de franska trotskisterna skulle lika gärna kunna ha fällts om de som kallade sig trotskister i Storbritannien. Precis som fransmännen bestod de framförallt av småborgerliga element, bohemer som var organiskt oförmögna att bryta med småcirkelmentaliteten och hitta en väg till arbetarklassen. De hade drabbats av sekterismens sjukdom, som har plågat rörelsen från dess början och som Trotskij kritiserat många gånger.

I ett försök att bryta de brittiska trotskisternas isolering från arbetarklassen försökte Trotskij övertala dem att gå in i Independent Labour Party, som hade splittrats från Labourpartiet i början av 1930-talet med stöd från ett stort antal arbetare som rörde sig åt vänster. Typiskt nog motsatte de sig hans råd, och endast en liten grupp bestående av femton till tjugo personer gick till slut in i ILP. Tyvärr var de väldigt oerfarna och hade gått in i ILP väldigt sent, när det redan hade börjat tappa fart. De kallades Marxist Group.

Situationen började förändras i och med att ett par entusiastiska unga trotskister, varav en var Ted Grant, ankom från Sydafrika. De vann över några, men vid denna tidpunkt hade möjligheterna för arbete i ILP minskat avsevärt. Trotskij kunde se att mycket mer gynnsamma möjligheter hade öppnat sig inom Labour, särskilt i Labour League of Youth, partiets ungdomsförbund. Han skrev:

“Eftersom ungdomarna i ILP verkar vara få till antal och utspridda, medan Labours ungdomsförbund är en massorganisation för ungdomar, skulle jag säga: Bygg inte bara fraktioner – försök gå in. Den brittiska sektionen kommer att rekrytera sina första kadrer från de trettio tusen unga arbetarna i Labour League of Youth.” (Leo Trotskij, Writings, 1935-36 , s. 203.)

Ted Grant hjälpte till att utveckla den bolsjevik-leninistiska gruppen inom Labourpartiet, som blev allmänt känd som Militantgruppen, efter namnet på deras tidning. Vid det laget hade majoriteten av den sydafrikanska gruppen, inklusive Ralph Lee, anslutit sig till honom. Men Militantgruppens sammansättning var i huvudsak småborgerlig och dess interna regim återspeglade detta. En blandning av skvaller, intriger och svek skapade den typ av ohälsosamma miljö som småborgerliga element kunde växa och frodas i.

De gamla ledarna var avundsjuka och bittra mot de entusiastiska unga kamraterna, som de ansåg var ett hot mot deras ställning och auktoritet. Som alltid i sådana grupper ersatte skandalerna och de personliga attackerna den politiska debatten. Eftersom de saknade förmågan att argumentera för sin politiska position organiserade ledarna skandalösa förtalskampanjer mot Ralph Lee. Dessa anklagelser var ogrundade och avfärdades senare. Men den giftiga stämningen ledde oundvikligen till att relationerna bröt samman. Krisen slutade med att kamraterna uteslöts från Militant-gruppen.

De uteslutna kamraterna bestämde sig för att en nystart var nödvändig, och de grundade Workers’ International League (WIL), och den första utgåvan av Workers’ International News kom ut i januari 1938. De var få till antalet, men de kompenserade för sitt ringa antal och sina små resurser med ungdomlig energi och revolutionär entusiasm. De vann över medlemmar från ILP Guild of Youth, Labour League of Youth och Kommunistpartiet. Ted mindes senare:

“Vi hade åtta medlemmar. Vi var aktiva; vi sålde i Hyde Park, Piccadilly och Tottenham Court Road. Där det fanns strejker ingrep vi och vann över människor på det sättet, vi vann över arbetare. Vi var den enda arbetargruppen som ni vet. Vi ville ha arbetare; vi ville inte ha det skräp som fanns i de andra grupperna.”

Strax efter WIL:s bildande skrev Ralph Lee ett brev till Trotskij, den 12 februari 1938. (Leon Trotsky exile papers, Harvard, bms Russ 13.1.2625.) Han skickade också med två exemplar av Workers’ International News. Detta inkluderade den första utgåvan av WIN från januari, som innehöll en artikel av Trotskij. Trotskij läste brevet och strök under delar med röd och blå penna. Han har gjort ett frågetecken i kanten där Ralph skriver att kopior av WIN och en pamflett hade skickats separat. Det verkar tyda på att han inte hade fått dem eller att han behövde veta mer om gruppen, eller både och.

Strax före kriget köpte Workers’ International League sin första tryckpress: en gammal apparat som Lee, som var mycket skicklig, lyckades få att fungera. De publicerade en teoretisk tidskrift vid namn Workers' International News och även en tidning som hette Youth for Socialism. De tryckte en liten pamflett med Trotskijs artikel Lärdomar av Spanien, med en introduktion som Ted skrev i samarbete med Ralph Lee.

Ralph förklarade att gruppen hade kommit över en tryckpress som man tryckt den nya WIN med. “Hittills har vi publicerat två nummer av Workers’ International News och broschyren En sammanfattning av den slutgiltiga rapporten från den kommission som undersökte anklagelserna mot Leo Trotskij under Moskvarättegångarna. Kopior av dessa har skickats till dig separat.” Denna mening har strukits under i rött.

Ralph avslutar sitt brev med orden: “Hittills har vi varit beroende av de amerikanska kamraternas initiativ och energi, men det har bland annat inneburit omöjliga priser på våra publikationer, som förhindrat en bred distribution. I vårt försök att göra slut på detta beroende av en annan sektion av anhängare till Fjärde internationalen hoppas vi att vi har din välsignelse.” De sista orden har Trotskij återigen markerat med röd penna. Detta var något han behövde överväga eller undersöka närmare, möjligen genom Charles Sumner.

I Trotskij-arkivet finns ännu ett brev från Ralph Lee till Trotskij, skickat den 14 december 1938, med WIL:s uttalande från ett möte för alla medlemmar som hölls den 27 november 1938. (bms Russ 13.1, 1111-1115.)

I en diskussion med amerikanska SWP:s ledare den 23 juli 1938 läxade Trotskij upp dem för deras brist på revolutionär offervilja och deras misslyckande med att anskaffa en tryckpress. Han gav därefter WIL som exempel:

“Vi måste ha sådana tryckpressar även om vi inte har något annat.

Till exempel har våra engelska kamrater nu ett eget tryckeri, men om vi har ett sådant tryckeri med två eller tre hängivna kamrater, kan vi inte bara ge ut Socialist Appeal minst två gånger i veckan, utan även pamfletter, flygblad, och så vidare. Problemet är att partiarbetet är alldeles för baserat på småborgerliga uppfattningar.

Vi måste skola vår ungdom för att uppnå mer av en uppoffringsanda. Vi har redan så många unga byråkrater i vår rörelse.” (Trotskij, Writings, 1937-38, p.394.)

Denna kritik måste ha svidit för Cannon. Den var ett slag mot hans uppblåsta ego – och den levererades av Trotskij själv, vars auktoritet Cannon gömde sig bakom. Hans prestige underminerades, och för honom var det en oförlåtlig kränkning. Detta förklarar hans hätska och outtröttliga fientlighet mot WIL, som han drev en oavbruten offensiv mot, med metoder som Trotskij skulle ha fördömt i tydliga ordalag.

Intressant nog gavs andra omfattande kommentarer från Trotskij ut ordagrant i SWP:s interna rapporter, men den som innehöll denna skarpa kritik av SWP utelämnades.

Hur man inte skapar enhet

I och med den annalkande risken för ett nytt världskrig beslutade Trotskij att det var nödvändigt att påskynda förberedelserna inför grundandet av en ny international. I augusti 1938, en kort tid innan Fjärde internationalens grundande konferens, kom James P. Cannon från SWP till London i syfte att ena de olika brittiska trotskistiska grupperna till en enda organisation.

På grund av deras speciella relation till Trotskij trodde SWP:s ledare att de hade en särskild position inom den internationella trotskistiska rörelsen. Detta var särskilt fallet med Cannon, som tog för givet att de brittiska trotskisterna skulle följa hans råd i alla frågor.

Cannon försökte använda sin auktoritet för att pressa kamraterna till att ena sig med de andra grupperna. De sade till honom att de var för enhet, men bara på grundval av politisk enighet gällande strategi och taktik. Om Cannon pressade fram enhet på en principlös basis, skulle han förena tre grupper till tio, menade de. Men han bad dem komma till enhetskonferensen och de gick med på att delta och lägga fram sina åsikter.

WIL:s medlemmar var försiktiga, av förståeliga skäl. Efter deras dåliga erfarenheter av Militantgruppen var de osäkra på hur en meningsfull enhet skulle kunna uppnås. Men de deltog plikttroget på konferensen. De var självklart helt och hållet för Fjärde internationalen och respekterade Cannon, men vad de såg på konferensen var en fullständig skandal.

Hela historien finns i The History of British Trotskyism, där vi kan läsa följande:

“Som förberedelse inför fjärde internationalens grundande kongress i Paris, reste James Cannon som var ledare för de amerikanska trotskisterna och delegat på världskongressen, från Förenta staterna för att bereda grunden för en enhetlig trotskistisk organisation i Storbritannien. Han föreställde sig att han skulle sopa undan åsiktsskillnaderna och förena rörelsen i en handvändning. Vid den tidpunkten fanns det tre separata grupper i London som hävdade sig ha trotskistiska rötter och en i Skottland. Det fanns Militantgruppen, Revolutionary Socialist League, Revolutionary Socialist Party, och vi själva, WIL. RSP hade splittrats ut från Socialist Labour Party, en i huvudsak sekteristisk organisation i Skottland, med rester i Glasgow, Edinburgh och några få individer i Yorkshire som hade rört sig i riktning mot trotskismen.

Detta var situationen när Cannon anlände. Vi såg upp till Cannon, som hade en lång revolutionär historia i rörelsen. Han var ledare för SWP och hade regelbunden kontakt med Trotskij i Mexiko. Kamraterna hade stor respekt för honom. När vi träffade Cannon berättade han för oss att hans uppgift var att förena de brittiska grupperna inför Fjärde internationalens grundande kongress i september. Det var tidsfristen och vi kunde inte vänta på att alla var nöjda innan vi genomförde detta enande. För vår del förklarade vi att vi var för enhet, men att den måste ske på en korrekt principiell grund. Vid den tidpunkten, med tanke på de grundläggande skillnaderna mellan grupperna, skulle man omedelbart ställas inför problemet hur man ska arbeta: gå in eller inte gå in, självständigt arbete eller arbete i Labourpartiet. Vi förklarade för Cannon att vi behövde komma överens om en tydlig linje innan vi kunde uppnå enhet. En förenad organisation skulle behöva bestämma sig för att antingen gå in eller bedriva självständigt arbete. Däremot förespråkade vi självklart minoritetens rätt att uttrycka sin åsikt helt fritt och försöka övertyga majoriteten inom organisationens ramar.

Cannon sa: ‘Ja, men RSP-tendensen och James-tendensen skulle aldrig acceptera det.’ Vi svarade: ‘Om de inte är beredda att acceptera det så kommer det givetvis inte att finnas någon enhet ur vår synpunkt’.”

WIL-kamraternas värsta farhågor visade sig omedelbart stämma. Hela proceduren på ”Enhetskonferensen" var en fars. När Ralph Lee såg vad som hände, med dörrar som öppnades och stängdes, folk som gick fram och tillbaka, röstvärvningarna och lobbyverksamheten som de olika deltagarna höll på med, liknade han det vid en fransk komedi. De enda som ingen försökte vare sig påverka eller konsultera var medlemmarna i WIL.

I slutändan var problemet att det är omöjligt att ena grupper med helt olika politik, taktik och orientering. WIL-kamraterna försökte förklara detta för Cannon, men han var inte mottaglig för detta. Han krävde enhet och därmed basta. I slutändan vägrade WIL att gå med, och förklarade att överenskommelsen, som tillät de trotskister som motsatte sig entrism att delta i öppet arbete, oundvikligen skulle misslyckas.

Cannons svar var som man kunde förvänta sig. Han sade: “Vi krossar splittrare som skalbaggar.” Lee svarade lika skarpt och sade att enhet på den grundvalen var omöjlig. Henry Sara, som var ordförande, sade till Lee att “du kan inte prata med en gäst på det sättet“. Ted reste sig och protesterade: “även om kamrat Trotskij var närvarande skulle vi ha rätt att lägga fram vilken åsikt vi vill. Det är vår rörelses demokrati, oavsett vem som är här.”

Det som Lee hade varnat för blev verklighet inom en vecka. Maitland, som hade representerat RSP på mötet, avvisades av sin egen grupp, och de avvisade enandet. Andra splittringar följde snart. Redan efter sex veckor hade allt fallit samman. Cannon var inte nöjd. Han var van vid att få igenom sin vilja. Han skyllde sina problem på WIL. Den resulterande förbittringen som han kände mot den "besvärliga gruppen” av Lee, Jock Haston och Ted Grant varade i åratal. Detta är förklaringen till mysteriet med det försvunna brevet.

Anledningen till att Cannon inte tålde de brittiska trotskisterna är helt enkelt att de inte var beredda att acceptera hans ledarskap utan villkor och kritik. Han såg dem alltid som en olägenhet. Det är talande att han, när han kritiserade ledningen för den “officiella” brittiska sektionen (det gamla RSL), så anklagar han dem för att vara för “gentlemannamässiga” och inte nog “brutala” mot WIL. Det faktum att han kunde likställa bolsjevismen med brutalitet är ett tecken på hur långt från Lenins och Trotskijs idéer och metoder som Cannon stod.

Det är sant att hårdheten var ett viktigt inslag i bolsjevikernas inställning. När bolsjevikerna och mensjevikerna delades i två olika läger 1903 var det ingen slump att bolsjevikerna blev kända som de “hårda” och mensjevikerna som de “mjuka”. Men Trotskij påpekade att bolsjevikerna inte var de enda som var hårda. I mensjevikernas led fanns också många hårda män och kvinnor som var hängivna till sin sak och villiga att kämpa och offra sig för det, medan det i bolsjevikernas läger inte rådde någon brist på kompromissmakare, vilket blev tydligt i revolutionens avgörande stunder.

I slutändan måste dock hårdhet och mjukhet i revolutionära tendenser ha en politisk grund. Mensjevismens organisatoriska formlöshet var bara en återspegling av deras politiska opportunism – deras beredvillighet att kompromissa i principfrågor, att söka överenskommelser med främmande klasser och, i slutändan, att gå över till borgarklassens sida.

Lenin själv var alltid hård och oförsonlig (man skulle till och med kunna säga “brutal”) i teoretiska och principiella frågor. Det var den verkliga basen för hans centralism. Men det var bara den ena sidan av myntet. Den andra sidan var hans extremt flexibla inställning till frågor som rörde organisation och taktik. I sin behandling av kamrater visade han inte något tecken på “brutalitet”, tvärtom visade han alltid stor hänsyn, varsamhet och mänsklighet.

För Lenin liksom för Trotskij var det otänkbart att någonsin använda administrativa metoder för att lösa politiska tvister. Mobbning, hot, förolämpningar och förvrängningar var helt främmande för dem. De behandlade alltid politiska motståndare med respekt och besvarade deras argument punkt för punkt. Det är tillräckligt att studera den Kommunistiska internationalens första fem år för att visa detta. Cannon lärde sig i detta avseende inte från bolsjevismen, utan snarare från zinovjevismen, som i sin tur beredde vägen för stalinismen.

Den grundande konferensen

På “enhets”-konferensen bad Cannon om att få träffa Ted och Jock Haston. Han frågade om de skulle skicka en delegat till Fjärde internationalens grundande konferens och begära att få status som sympatiserande sektion. De svarade att de skulle ansöka om att få det, även om de kanske inte skulle kunna samla ihop nog med pengar för att ha råd att skicka en kamrat till den grundande konferensen. Cannon svarade: “Gör vad ni kan. Om inte, så skicka ett brev.”

De diskuterade det och skrev ett brev som uttryckte stöd för Fjärde internationalen och bad om att accepteras som en sympatiserande sektion. Den franska delegaten ansåg att WIL skulle accepteras som sympatisörer. Detta skulle med all sannolikhet ha accepterats om det inte vore för Cannons ingripande, där han tog ut sin hämnd på kamraterna på ett verkligt småaktigt och illvilligt sätt.

Brevet från WIL lästes aldrig upp. I stället levererade Cannon en hätsk attack mot WIL för att ha splittrat och påstod att det bara handlade om personkonflikter. Cannon gjorde ett hätskt och lögnaktigt utfall mot WIL, som han anklagade för “sekteristisk nationalism”. Detta var helt och hållet felaktigt, vilket Cannon visste mycket väl.

Avslutningsvis förespråkade Cannon att RSL skulle erkännas som den officiella brittiska sektionen. Detta förslag blev naturligtvis accepterat, och eftersom delegaterna hade fått höra en rad lögner avslogs WIL:s begäran om status som sympatiserande sektion. Som ett resultat av dessa manövrer blev WIL orättvist klandrade. “Alla rent nationella grupperingar”, kunde man läsa i det officiella uttalandet, “alla som avvisar internationell organisering, kontroll och disciplin, är till sin kärna reaktionära”.

När Cannon skrev en rapport till Trotskij om Fjärde internationalens grundande konferens, gav han en oärlig och förvrängd version av sitt besök i Storbritannien och den enande konferensen, och gjorde följande bedömning av WIL:

“Militant Group har under de senaste sex månaderna lidit av en olycklig splittring ledd av Lee, som resulterade i skapandet av en annan grupp utan några principiella grunder för splittringen (Workers’ International News). Detta kan bara skapa förvirring och demoralisering – särskilt som båda grupperna arbetar uteslutande i Labourpartiet. Samtidigt hade Liverpoolgruppen dragit sig tillbaka från Militant av opportunistiska anledningar. (...)

På Londonkonferensen en vecka senare, fick jag redan från början deras stöd [Edinburgh-gruppen] för ett allmänt enande. Detta satte utan tvekan stor press på [CLR] James-gruppen.

Den politiska resolution som accepterades som grundval för enandet sade att huvudfokus bör vara på arbetet i Labour utan att göra medlemskap i Labour obligatoriskt för de kamrater som inte har varit medlemmar hittills. Detta ger åtminstone en bestämd inriktning för den enade gruppen. Det var det bästa som kunde uppnås. Jag anser att det viktigaste, om vi åtminstone kunde få en korrekt inriktning, var att föra alla kamraterna tillsammans och ge dem en vana att fungera i en organisation som skulle vara fast ansluten till Fjärde internationalen. Vi bedrev ett korståg mot oansvariga splittringar och gjorde det tydligt att den internationella konferensen skulle undanröja möjligheten att ha flera grupper, och bara erkänna en sektion från varje land. (...)

Lee-gruppen består av ungefär trettio personer, mestadels ungdomar, som förgiftats av djupt personligt motstånd mot Militantgruppens ledarskap. De försökte hindra enandet men blev skoningslöst krossade vid enhetskonferensen, vilket kraftigt skakade om i deras led. Deras inställning fördömdes av den internationella konferensen.

Under sitt besök i England, hade även Schachtman ett möte med denna grupp. Hans åsikt är samma som min – att de måste underkasta sig det internationella beslutet och gå med i den förenade brittiska sektionen eller drabbas av en splittring. Det är bara nödvändigt för den brittiska sektionen att anta en fast och beslutsam ståndpunkt gentemot den här gruppen, och inte under några omständigheter erkänna dess legitimitet. Tyvärr är detta lättare sagt än gjort. De engelska kamraterna är, tyvärr, gentlemen. De är inte vana vid vår ‘brutala’ (det vill säga bolsjevikiska) behandling av grupper som leker med splittringar.” (James P. Cannon, Impressions of the Founding Conference, 12 oktober 1938, i Joseph Hansen, James P. Cannon – The Internationalist, juli 1980.)

Cannons zinovjevitiska metoder

Lenin förklarade att personlig illvilja kan spela en avskyvärd roll i politiken. Detta syftade på Stalin i hans Testamente – ett annat dokument som avsiktligt undangömdes under en fraktionsstrid. Men illvilja var också en del av Zinovjevs psykologi och metodik.

Det är inte allmänt känt att den brutala kampanj med lögner och förtal som riktades mot Trotskij efter Lenins död inte inleddes av Stalin, utan av Zinovjev, som helt och hållet drevs av personlig prestige. Han var övertygad om att han var Lenins rättmätiga arvtagare och var avundsjuk på Trotskij och förbittrad över den enorma prestige som Trotskij fått inom bolsjevikpartiets och arbetarklassens led, som ett resultat av hans avgörande roll i oktoberrevolutionen och det efterföljande inbördeskriget.

Senare bröt Zinovjev och Kamenev med Stalin och gick över till Trotskijs vänsteropposition. Men Zinovjev övergav aldrig sina principlösa metoder, där han ersatte den ärliga kampen om politiska idéer med organisatoriska intriger. Hans fullständiga principlöshet avslöjades till sist när han kapitulerade inför Stalin efter uteslutningen av vänsteroppositionen 1927.

James Cannon spelade en viktig roll i byggandet av vänsteroppositionen efter att han brutit med Stalin 1928. Han hade en lång historia inom arbetarrörelsen, var en begåvad agitator och en organisatör. Av alla Fjärde internationalens tidiga ledare var han förmodligen den mest dugliga. Men precis som Zinovjev och Stalin, var Cannon aldrig någon teoretiker.

Detta var inte bara någonting som han erkände, utan någonting som han faktiskt var stolt över. Han sa: “Jag svarade kraftfullt om det var någon som kallade mig för teoretiker. Jag kallade mig själv för agitator.” (Cannon, Writings, 1940–43, sida 360) Cannon förbiser den lilla detaljen att Lenin och Trotskij, bolsjevikpartiets ledare, först och främst var teoretiker.

Cannon tillhör en lång rad av självutnämnda “proletära” revolutionärer som döljer sin teoretiska okunnighet bakom en falsk “arbetaristisk” fasad. I stället för teori kommer de med dålig agitation. Bakom deras föraktfulla inställning till teori och intellektuella finns en djupgående känsla av underlägsenhet, som döljer en brinnande önskan att vara en mästare, inte bara i de organisatoriska intrigernas och manövrernas konst, utan också en teoretisk mästare – något som de, tyvärr, aldrig lyckas med. Det finns inget farligare i den revolutionära rörelsen än någon som inte är teoretiker, men som anser att han borde vara det.

Cannon var en zinovjevit, och i sina organisatoriska metoder förblev han zinovjevit hela livet. Han erkänner i själva verket detta i sin självbiografi:

“Trotskijs vänsteroppositions texter blev undertryckta. Vi fick bara tag på mycket små delar av dem här och där och jag, liksom alla andra ledare i det amerikanska partiet på den tiden, skulle kunna sägas vara zinovjevit. Vi blev förda bakom ljuset av trojkans kampanj [mot Trotskij].”

Och igen:

“Jag anser att man utan tvekan kan säga att jag vid den tidpunkten var zinovjevit på samma sätt som alla andra ledare för partiet, på det sättet att de köpte hela Moskvas linje och inte undersökte den särskilt kritiskt.” (Cannon, Writings 1945-47, s.187, min kursiv, AW.)

Zinovjevism är en primitiv karikatyr av bolsjevismen, som framhåller en sida av Lenins idéer (behovet av en stark, disciplinerad och centraliserad revolutionär organisation) samtidigt som man ignorerar eller förminskar teorins och idéernas betydelse. Zinovjevitiska tendenser finns tyvärr närvarande i många grupper som i dag låtsas stå under trotskismens fana. Dessa tendenser spelade en mycket skadlig roll under Fjärde internationalens urartning och slutligen dess fullständiga likvidering.

James Cannons zinovjevitiska metoder var tydliga redan från början – ett faktum som Trotskij kände väl till. Han uttryckte sitt ogillande över dem vid flera tillfällen. Cannons beteende gentemot de brittiska trotskisterna är ett klassiskt exempel på dessa metoder. Hans mål var att etablera fullständig dominans. Den som vågade säga emot honom behandlades som en fiende som skulle drivas ut ur rörelsen. Bara själva språket han använder präglas av illvilja. Detta är ett typexempel:

“Alla brott och misstag i den här genomruttna Haston-fraktionen kan man spåra tillbaka direkt till dess ursprung som en liten klick principlösa människor år 1938. När jag var i England inför första världskongressen lite senare samma år, brännmärkte jag Lee-Haston-fraktionen som fördärvad eftersom den föddes ur principlöshet. Jag har aldrig haft ens det minsta förtroende för dem under deras efterföljande utveckling, oavsett vilka teser de skrev eller röstade för vid ett givet tillfälle.” (Cannon, Speeches to the Party, s. 296-297, 6 april 1953.)

När han skrev om splittringen i Storbritannien, har han följande att säga:

“Splittringen i den engelska rörelsen [1938] kunde inte förklaras av politiska skäl. Den skadade otvetydigt rörelsen och lämnade den i en försvagad ställning även i dag, efter att enheten slutgiltigt drivits igenom tack vare den internationella rörelsens press och ingripande.“ (Cannon, Writings and Speeches 1945-47, s. 61.)

Detta är en skamlös lögn. Cannon var väl medveten om de politiska skillnaderna som skiljde WIL från de andra grupperna, som han drev till ett förhastat och principlöst enande. Som vi har sett varnade kamraterna från WIL honom för att en sådan “enhet” inte skulle hålla ens i fem minuter, och detta visade sig vara korrekt. Under andra världskriget, i en lika principlös manöver, drog Cannon godtyckligt tillbaka erkännandet av den “officiella” sektionen (RSL) och erkände WIL, eftersom den senare vuxit mycket mer under kriget.

Trots allt detta fortsatte SWP att i åratal hävda myten om att det “inte fanns några politiska skillnader” mellan RSL och WIL. I anteckningarna till Trotskijs Writings, 1938–39, kan vi på sidan 405, not 238 läsa följande: “Lee-gruppen bildades 1938 till följd av missnöje i rena personfrågor och hade inget urskiljbart politiskt program. Millie Lee var sydafrikan och tidigare medlem av Kommunistpartiet.”

Det är svårt att se vad det värsta i den här anteckningen är: den politiska snedvridningen eller den rena okunnigheten. Författaren till denna sorgliga not vet inte ens att WIL:s ledare inte var Millie Lee, utan hennes man, Ralph Lee, även om Millie utan tvekan hade en mycket aktiv roll i gruppen.

En not i Cannons Writings and Speeches lyder: “Cannon reste till England 1938 före Fjärde internationalens grundande konferens som representant för det internationella sekretariatet, med målet att verka för en sammanslagning av de fyra dåvarande trotskistiska grupperna. Han lyckades ena tre av dessa som bildade Revolutionary Socialist League (dessa var Revolutionary Socialist Party, Marxist Group ledd av C.L.R. James och Militantgruppen). RSL var representerat vid Fjärde internationalens grundande konferens och erkändes som den brittiska sektionen. Workers International League, under ledning av Ralph Lee och Jock Haston, vägrade ansluta sig till den enade rörelsen och bojkottade Fjärde internationalens grundande kongress. Under press från världsrörelsen enades RSL och WIL 1944 för att bilda Revolutionary Communist Party.” (Min kursiv, AW)

Detta är ännu en lögn. Som vi har sett bojkottade inte WIL Fjärde internationalens grundande konferens. Även om WIL formellt stod utanför Fjärde internationalen betraktade de sig som en del av den trotskistiska världsrörelsen. De var helt eniga med Fjärde internationalens program och principer sådana de utvecklats av Trotskij.

Trotskijs inställning till WIL

Trots Cannons systematiska förfalskningskampanj är det uppenbart att Trotskij hade en helt annan inställning. Han var beredd att ha tålamod och vänta för att se vilken grupp i Storbritannien som verkligen skulle komma att representera Fjärde internationalens framtid. För stunden väntade han med att föra fram någon bestämd uppfattning. Men i det fåtal referenser han gör till WIL undviker han noggrant att kritisera.

Om Trotskij hade varit övertygad om att de var “sekteristiska nationalister” skulle han utan tvekan ha angripit dem i starka ordalag. Tidigt under 1939 gav C.L.R. James en rapport till Trotskij om de brittiska trotskistiska grupperna. Efter att ha beskrivit problemen i den officiella gruppen fortsatte han med att kommentera de han kallar Lees grupp i Labourpartiet (det vill säga WIL):

“Det finns också en annan grupp – Lees grupp i Labourpartiet – som vägrade att ha något att göra med sammanslagningen, och sade att den var dömd att misslyckas. Lee-gruppen är väldigt aktiv.” (Trotsky, Writings, 1938-39, s. 250.)

Trotskij lyssnade noggrant men lämnade inga kommentarer. Han fördömde inte Lee-gruppen, utan hade inställningen att vänta och se. Trots allt hade han året innan entusiastiskt kommenterat deras ansträngningar med att publicera pamfletten om Spanien och att de införskaffat en tryckpress. I en intervju med Sam Bornstein påpekade Ted Grant att:

“Det viktiga att komma ihåg är att Trotskij aldrig, i någon av hans texter, attackerade WIL. Han väntade för att se vad som skulle hända. Han visste hur Cannon och de andra betedde sig. Han hade erfarenhet av dem, och därför attackerade Trotskij aldrig oss. (...) Han skrev och berömde oss, berömde att vi skaffat oss en tryckpress, berömde introduktionen som Lee och jag skrev till pamfletten Lessons of Spain.”

Ted mindes deras glädje när de läste ett brev från Trotskij – det brev som vi nu hittat – där han gratulerar dem till publikationen av pamfletten och betonar hur viktigt det är för en revolutionär organisation att ha sin egen tryckpress, oberoende av kapitalistiska organisationer. Detta gör det tydligt att Trotskij följde WIL:s arbete med intresse och regelbundet fick material från dem.

Även om de formellt befann sig utanför internationalen fortsatte Ted och de andra att se sig som en del av den. “Vi såg oss som internationalens oäkta barn”, förklarade han. De var övertygade om att de förr eller senare skulle erkännas som den rättmätiga brittiska sektionen. Historien skulle visa att de hade rätt. Som vi har sett började den “enade” gruppen bryta samman så fort konferensen var över.

Under tiden fortsatte WIL att göra stadiga framsteg och vinna över arbetare, medlemmar från ILP, Kommunistpartiet och Labourpartiet, och till och med från RSL, som reducerades till obetydlighet. I slutändan blev Cannon, som vi har sett, tvungen att överge det döende RSL och erkänna WIL som Fjärde internationalens officiella brittiska sektion. Men inte ens efter det upphörde han med sina destruktiva intriger och manövrer mot den brittiska sektionens ledning, vilket till sist ledde till en ny splittring och att sektionen förstördes efter andra världskriget.

Vi bör även tillägga att Cannon inte var den enda som bar ansvar för den Fjärde internationalens haveri. Han var inte värst av de så kallade ledare som trädde fram efter Trotskijs död. De andra var inte bättre, och de flesta var betydligt värre. Pablo, Mandel, Pierre Frank och Livio Maitan hade alla Cannons brister men inga av hans dygder. Inte en enda av dem levde upp till den nivå som historien krävde. Tillsammans reducerade de internationalen till intet.

Förfalskning är ett brott

Brev kan försvinna med posten, förstöras, förläggas eller till och med glömmas bort i en låda på vinden. Men i det här fallet var Trotskijs brevs försvinnande inte ett misstag utan en avsiktlig politisk förfalskning. Detta är förstås en mycket allvarlig anklagelse. Leo Trotskij bedrev en obeveklig kamp mot historieförfalskning, som är en stalinistisk och zinovjevitisk metod, helt främmande för bolsjevismen. Det är ett brott.

Vilka bevis har vi för detta påstående? När man utreder ett brott måste man fastställa ett motiv och ett tillfälle. Det som motiverade Cannon i denna affär kan uttryckas mycket enkelt. Han motiverades framför allt av en besatthet av sin egen personliga prestige. Han betraktade sig själv som den främsta ledaren för den trotskistiska världsrörelsen, endast överträffad av Trotskij själv. Han var känd för att vara arrogant och intolerant mot allt motstånd och kritik. Detta är mycket allvarliga brister hos någon som påstår sig vara en revolutionär ledare.

Även om Trotskij hyllade Cannons otvivelaktiga talanger, särskilt inom det organisatoriska området, accepterade han aldrig Cannons organisatoriska metoder. När SWP splittrades i frågan om hur man skulle ställa sig till Sovjetunionen, när Shachtman och andra gav vika för pressen från småborgerligheten och accepterade den felaktiga teorin om statskapitalism, försvarade Cannon Trotskijs position, vilket utan tvivel var korrekt. Men Trotskij avrådde Cannon från att använda administrativa åtgärder mot minoriteten, eller att försöka driva ut Shachtman ur organisationen. Men det var icke desto mindre precis vad han gjorde.

När det gäller tillfälle, hade Cannon alla möjligheter att undertrycka ett brev, ett dokument eller en artikel som ur hans synvinkel var obekväm. Det faktum att det försvunna brevet inte finns i Trotskijs arkiv på Harvard är ännu en indikation på hur långt Cannon och Hansen var beredda att gå i historieförfalskningen. Sam Bornstein och Al Richardson säger att det måste finnas många fler dokument av Trotskij som saknas av just denna anledning, och det finns all anledning att tro att de har rätt.

Det faktum att Bornstein och Richardson verkligen inte var vänligt inställda till Ted Grant och WIL gör att de kan anses vara tillförlitliga vittnen till att Cannon och hans anhängare avsiktligt, för att gynna sin egen fraktion, gömde undan det brev som Trotskij skrev där han hyllade WIL:s arbete. I deras bok War and the International. A History of the Trotskyist Movement in Britain 1937-1949, kan vi läsa följande:

“Särskilt iögonfallande är luckorna i Trotskijs skrifter, som visar att till och med den mest omfattande samlingen av hans verk om Storbritannien endast kan anses vara ett litet urval. I åtminstone ett fall är det förmodligen berättigat att hävda att ett dokument har undertryckts i syfte att gynna en fraktion över en annan.” (War and the International, s. xi, min kursiv, AW.)

Vilket brev menar de? De förklarar:

“Bland de brev Trotskij skrev till Sumner vid den här tidpunkten, fanns ett där han hyllar WIL för förordet till deras utgåva av Lärdomar av Spanien – den sista varningen. Det har ännu inte publicerats i Pioneers utgåva av de samlade verken från Trotskijs tid i exil, uppenbart av partiegoistiska skäl. C.f. J. Haston, Letter to Pablo (M. Raptis), 19th July, 1947, i Internal Bulletin of the RCP, p.1.” (Sam Bornstein och Al Richardson, War and the International. A History of the Trotskyist Movement in Britain, 1937-1949, s. 46, not 5, min kursiv, AW.)

Historiens trådar vävs samman

Jag förstår att det för många utanför vår rörelse kan tyckas konstigt att vi blir så exalterade över att ett kort brev, på bara några stycken, dyker upp. Men att publicera ett av Trotskijs brev är alltid en anledning till att fira, för oss som beslutsamt står för de idéer han stod för, och för den sak som han ägnade hela sitt liv åt.

Men för Internationella Marxistiska Tendensens medlemmar utgör detta brev mycket mer än det. Det är ett direkt bevis på det Ted Grant, vår rörelses grundare, beskrev som den obrutna tråd som förbinder oss med den internationella revolutionära marxismens verkliga ursprung. Det är, som jag sade vid IMT:s världskongress 2018, vår födelseattest. Det kopplar oss samman med Leo Trotskij och är en slående bekräftelse på att de idéer och metoder vi försvarar hade officiellt godkännande från denne store man.

Jag var nyligen i New York och deltog på en mycket lyckad studiehelg organiserad av IMT:s sektion i USA. Nyheten om brevet hade först nyligen förmedlats till de amerikanska kamraterna, och hade gjort ett djupt intryck på dem. En av sektionens veteraner sade till mig att “om jag vore religiöst lagd skulle jag betrakta detta brevs överlevnad som ett litet mirakel”.

Dessa ord är verkligen ingen överdrift. Man kan tänka sig många anledningar till att detta brev aldrig skulle ha sett dagens ljus. Det har rest från Coyoacan i Mexiko till London, från London till Istanbul, från den turkiska huvudstaden till New York, där det låg i många år, bortglömt i en låda på en vind, och slutligen, efter denna otroliga irrfärd, fann den vägen till rätt destination efter en fördröjning på exakt 80 år. I historien om världens postförmedling måste detta höra till de mest märkvärdiga leveranser som någonsin skett.

En gång berättade Ted Grant för mig att det före andra världskriget funnits en kamrat i våra led som varit medlem i Första, Andra, Tredje och Fjärde internationalen. Tyvärr fick jag aldrig träffa denna kamrat. Han dog långt innan jag gick med i denna tendens år 1960. Men vi är väldigt stolta över att vi kan spåra vårt politiska arv, genom Trotskij i Övergångsprogrammet, Internationella vänsteroppositionen, Lenin och bolsjevikpartiet, tillbaka till Marx och Engels, Första internationalen och Kommunistiska manifestets idéer, som i dag är det mest relevanta dokumentet i världen.

För oss som har haft privilegiet och äran att arbeta och kämpa för byggandet av en genuin trotskistisk international var det förlorade brevets upptäckt en mycket rörande och inspirerande upplevelse. Det var som att hitta den sista biten i ett enormt pussel, där alla bitar äntligen faller på plats. Men denna triumf präglades samtidigt av en tragisk insikt.

Ted Grant insisterade alltid, med rätta, på att vi måste förstå vilka vi är och var vi kommer ifrån. Han talade ofta om tendensens historia – även om tidsbrist gjorde att han aldrig hann längre än till 1949. Och varje gång Ted talade om detta ämne, glömde han aldrig att nämna detta brev. Om bara Ted hade fått leva och se det. Han skulle ha blivit överlycklig. Tyvärr blev det inte så.

Historiens hjul går långsamt, medan den biologiska klocka som styr över mäns och kvinnors liv är obarmhärtig. Vi föds, vi lever, och vi dör. Men arbetarklassens sak är odödlig, och den saken är större än något enskilt liv. Kampen fortsätter, och den kommer att fortsätta fram till den slutgiltiga segern. Det är till den saken som vi hänger oss, med fullständigt och totalt förtroende för att vi kommer att segra.

I dag, 80 år efter grundandet, finns inte längre Fjärde internationalen som organisation. Den myriad av käbblande sekter som gör anspråk på dess namn gör inget annat än att misskreditera trotskismens namn i ögonen på de mest avancerade arbetarna och ungdomarna, som försöker hitta en väg till den socialistiska revolutionen. Trotskij gav oss en ren fana. De småborgerliga zinovjeviterna har besudlat och misskrediterat den. Vi har bestämt vänt dem ryggen.

Men Internationalen finns än idag. Flamman brinner ljusare än någonsin tidigare, och den är än mer nödvändig i dag än någonsin tidigare. Den finns i de idéer, program och principer som Leo Trotskij fastställt, som i all väsentlighet är samma idéer som Marx och Engels tillkännagav i Kommunistiska manifestet, samma idéer som Lenins och bolsjevikpartiets, samma idéer som ledde de ryska arbetarna till seger 1917, samma idéer som skrevs in i dokumenten från Kommunistiska internationalens första fyra kongresser.

I dag försvaras dessa idéer av Internationella Marxistiska Tendensen, som stolt spårar sitt arv direkt tillbaka till Trotskij. Detta ger oss rätten att säga till hela världen: detta är vår fana, vårt arv och vår tradition. Och det fyller oss med det förtroende vi behöver för att leda kampen till sitt slut.

London, 17 december 2018

Översättning: Oscar Gunnarsson