Chavez: "Vad är problemet? Jag är också trotskist!"

Onsdag den tionde januari avlade Chavez presidenteden för sin nya presidentperiod. Han höll också ett tal där han meddelade vilka ministrar som ska ingå i hans kabinett och upprepade den regeringsförklaring som han redan presenterat i ett viktigt tal måndag den åttonde januari.

Efter den stora segern i presidentvalet i december (där Chavez fick 7,3 miljoner röster, 63 procent) har Chavez betonat att det inte var en röst på honom utan en röst för det socialistiska projekt som han försvarade. De uttalande som gjorts de senaste dagarna i Venezuela visar tydligt i vilken riktning politiken kommer att gå.

Sammansättningen av den nya regeringen kan ses som ett skifte till vänster. Till att börja med har vicepresident Jose Vicente Rangel tagits bort. Han var öppet emot att borgmästaren, Juan Barreto, exproprierade Caracas golfbana och har sagt att regeringen respekterar privat egendomsrätt. Han har ersatts av Jorge Rodriguez som enligt den allmänna uppfattningen står till vänster i den bolivariska rörelsen. Hans far, med samma namn, var en historisk ledare för socialistiska förbundet på 70-talet, och han torterades till döds av säkerhetspolisen när han var häktad.

Chavez betonade att "för första gången i historien, har vi en minister från Venezuelas kommunistiska parti". Han syftade på David Velasquez, den nya ministern för folkmakt - för deltagande och social utveckling. Kommunistpartiet (PCV - spansk förkortning) har inte spelat någon ledande roll i den bolivariska revolutionen. Innan Chavez började prata om behovet att gå bortom kapitalismen och att socialismen var enda svaret, så hävdade PCV att socialism inte var ett närliggande mål och att revolutionen enbart var en kamp mot imperialismen, en upprepning av de gamla förrädiska idéerna hos den stalinistiska tvåstegsteorin. Partiet var helt oförberett på Chavez uttalanden om behovet att kämpa för socialism, de gjorde en helomvändning och stödde presidentens uttalande.

Bland de nya statsråden som lyftes fram finns den nye arbetsmarknadsministern, José Ramón Rivero, som Chavez beskrev som en ung arbetarledare. "När jag tillfrågade honom" berättade Chavez ”så sa han: President jag vill berätta något innan du hör det från någon annan. Jag är trotskist.  Jag sa: men vad är problemet? Jag är också trotskist! Jag följer Trotskys linje, den permanenta revolutionens."

José Ramón Rivero var fackföreningsledare i det statliga aluminiumverket Venalum, i delstaten Bolivar, en industriell region. Han har blivit parlamentsledamot för den Bolivariska arbetarfronten, FBT. Under den senaste tiden har FBT dominerats av de mer moderata delarna som startat en kampanj mot vänstern i UNT. Det återstår att se vilken typ av politik Rivero kommer att stå för, i sin roll som arbetsmarknadsminister. Han kommer att bedömas för hur han ställer sig till arbetarkontroll, fabriksockupationer, nationalisering och försvar för arbetares rättigheter.

Chavez uttalande att han är trotskist visar på hans utveckling till vänster och hans personliga radikalisering. I början av den Venezuelanska revolutionen 1998, sa Chavez rätt öppet att han var för "den tredje vägen" och han inte planerade att utmana kapitalismen. Det var först i januari 2005, vid exproprieringen av Venepal som han sa "inom kapitalismen finns ingen lösning för Venezuelas massor" och att revolutionen måste gå mot "en socialism för 2000-talet". Den här förändringen av hans idéer är ett resultat av flera saker, vilket han själv sagt, erfarenheten av den bolivariska revolutionen, att försöka genomföra grundläggande reformer som gratis sjukvård och utbildning och bli angripen av ett väpnat uppror från borgarklassen) samt läsning och diskussioner.

Strax innan han förklara att han var socialist, hade han på ett möte i Madrid köpt en exemplar av Trotskys Den permanenta revolutionen. Han blev uppenbarligen väldigt intresserad av Trotskys idéer. De erbjuder ett socialistiskt ideal, som är ett alternativ till den stalinistiska karikatyren av socialism i Sovjetunionen. Ungefär vid samma tid förklarade Chavez i en intervju i Al Jazeera, att det som hade misslyckats i Sovjetunionen "inte var socialism, det som fanns hade rört sig långt bort från Lenin och Trotskys ursprungliga mål, speciellt efter Stalin".

Det här var en viktig vändpunkt i den bolivariska revolutionen. Det startade en debatt om socialism och vad det betyder vilket påverkade det venezuelanska samhället på ett sätt som inte hade gått att förutse. Chavez senaste uttalanden kan ses som en ytterligare vändpunkt i revolutionen.

Chavez betonade att de nya ministrarna var "ministrar för folkmakt" och de ska tillbringa måndag till torsdag på sina kontor och uppfylla sina plikter, men från torsdag till söndag ska "de vara ute på gatorna och förverkliga sin arbetsplan".

"Ingenting, ingen kommer att kunna avleda oss från vägen mot den bolivariska socialismen, den venezuelanska socialismen, vår socialism" betona han. När han svor presidenteden förklara han att målet är att bilda en Bolivarisk socialistisk Venezuelansk republik, och till och med presidenteden var socialistisk. "Jag svär för folket och fosterlandet att jag inte kommer att vila min kropp eller själ; att jag kommer att arbeta dag och natt och hela mitt liv för byggandet av den venezuelanska revolutionen, ett nytt politiskt system, ett nytt socialt system, ett nytt ekonomiskt system." Och han avsluta sitt tal med den nya parollen "fosterland, socialism eller döden!"

Som vid varje viktig steg framåt i den bolivariska revolutionen, reagerar Chavez på pressen underifrån, från de revolutionära massorna, men han tar samtidigt initiativ, lanserar djärva förslag och driver medvetet processen framåt. Reaktionen från de vanliga medlemmarna är entusiastisk. Speciellt gäller det uttalandet som gjordes måndag den åttonde januari och då särskilt beskedet om nationaliseringen av telebolaget CANTV och elektricitetsföretaget EDC. Aktivister i fackföreningen UNT har kontaktat ledningen för att kräva att de stödjer nationaliseringen. Fackföreningsalliansen vid SIDOR, stålverket i Bolivar som privatiserades på 90-talet, har redan uttalat sig och uppmanar presidenten att åternationalisera företaget. De har lagt till att en åternationalisering inte bara ska vrida klockan tillbaka, utan att arbetarkontroll skall introduceras likt den som håller på att utvecklas vid det närliggande aluminiumverket ALCASA.

Den nye arbetsmarknadsminister, Rivero, har redan haft möten med fackföreningsrepresentanter från de företag som skall nationaliseras, för att diskutera deras framtid. Han har meddelat att det finns en diskussion bland ministrarna om att "bilda arbetarråd" i företagen, och att man ska etablera ett i arbetsmarknadsministeriet.

Men också, som vid tidigare vändpunkter, försöker byråkratin och de reformistiska delarna av den bolivariska rörelsen (och speciellt i ledningen) att konspirera för att urvattna Chavez uttalanden och förslag och för att förhindra massornas revolutionära initiativ. Uttalandet om nationaliseringen av CANTV och EDC orsakade att aktievärdet sjönk på börsen i Caracas och att handeln stoppades. Snabbt förklarade den nye finansministern, Rodrigo Cabezas, att "nationaliseringsprocessen kommer att respektera konstitutionen vilken klart förbjuder expropiering". Det var inte vad Rivero, den nye arbetsmarknadsministern, sa till journalisterna. Hans budskap var att många arbetare och före detta anställda vid CANTV äger aktier som de fick vid privatiseringsprocessen och att de tillsammans med regeringen representerar 20% av alla aktier. Han förklara att regeringen vill hitta ett sätt för att skydda de små aktieägarnas intressen, men inte de "som köpte sina aktier på New York-börsen eller någon annanstans."

Kampen är långt ifrån över och det är nödvändigt för de revolutionära medlemmarna på gräsrotsnivå, och speciellt de revolutionära fackföreningsmedlemmarna, att ta initiativ på alla fronter och ge ett innehåll till de uttalandena om behovet av att nationalisera de centrala delarna av ekonomin, behovet av att avveckla den borgerliga staten och ersätta den med en revolutionär stat baserad på arbetare och folkets råd, och byggandet att ett förenat revolutionärt socialistiskt parti. Den revolutionära marxistiska rörelsen (CMR) i Venezuela betonar med all kraft behovet av en nationell arbetarkonferens för att diskutera dessa frågor och arbetarklassens roll i revolutionens nya stadium. En sådan konferens ska bli början på en kampanj för en nationell kampdag för fabriksockupationer. Det är nära kopplat till arbetarna vid Sanitarios Maracays kamp. Det är det första företaget i Venezuela som ockuperades av arbetare och där arbetskollektivet producerar och säljer produkter under arbetarkontroll. En uppmaning till en ny nationell demonstration för att stödja kravet från arbetarna vid Sanitarios Maracays på nationalisering under arbetarkontroll är fokus för arbetarklassens kamp i nästa steg för revolutionen, på en högre nivå än vad nationaliseringen av Venepal representerade 2005.

Det kommande månaderna kommer att bli avgörande för den bolivariska revolutionens framtid och arbetarklassen måste spela en avgörande roll.