75 år efter Nakba står Israel inför en kris utan motstycke

Israel fyller 75 år i ett tillstånd av en aldrig tidigare skådad kris. Den 14 maj 1948 utropades Israel efter att en långvarig terrorkampanj av den sionistiska armén mot palestinierna hade dödat tusentals och fördrivit 750 000 från sina byar och hem. Denna dag markerar Nakba (katastrof) för palestinierna. Sedan dess har Israel utkämpat många krig och ständigt undertryckt det palestinska motståndet för att befästa sin makt.

[Source]

Under de senaste månaderna har Netanyahus regering – den mest högervridna regeringen i Israels historia – utlöst den största och mest polariserade vågen av protester på årtionden. Hundratusentals israeliska judar gick ut på gatorna under flera veckor i protest mot regeringens rättsreform. Vad som verkligen indikerar djupet av krisen är att rörelsen stöddes och främjades av stora delar av den härskande klassen, av armén, rättsväsendet, företag och så småningom anslöt sig den mäktiga sionistiska fackliga konfederationen Histadrut.

En generalstrejk den 27 mars, som ackompanjerades av en lockout från cheferna, tippade vågskålen och Netanyahu var tvungen att vika sig och retirera. Han tillkännagav att reformen ”upphävdes” och var också tvungen att ta det förödmjukande steget att upphäva avskedandet av försvarsministern Yoav Gallant. Gallant gav uttryck för den växande oron i det israeliska etablissemanget i nationell TV: ”Den växande klyftan i vårt samhälle penetrerar IDF och säkerhetstjänsten. Detta utgör ett tydligt, omedelbart och påtagligt hot mot statens säkerhet. Jag kommer inte att medverka till det.” Hans avskedande retade upp ett getingbo i hjärtat av både den sionistiska staten och Israels sionistiska anhängare i USA och internationellt.

Här ser vi hur en individ – Netanyahu – kan spela en roll i att rubba en instabil jämvikt och ge krisen en speciell vändning. Det vi ser i Israel har vissa paralleller med fenomenet Trumpism, och det är inte uteslutet att det kan nå en punkt där det kan kulminera i sin egen version av Capitol Hill-upploppen som ägde rum i januari 2021.

Benjamin Netanyahu är ingen ny figur i israelisk politik. Han har varit den israeliska premiärminister som suttit längst. I årtionden har han navigerat stormiga vatten och flera skandaler, men har – hittills – alltid lyckats komma ur dem helskinnad. Han är nu oupplösligt indragen i många korruptionsskandaler, och han är fast besluten att antingen överleva eller att dra med sig sina fiender ner i fallet.

Problemet för den israeliska härskande klassen är att de har tappat kontrollen över högersionismens traditionella parti, det Netanyahu-ledda Likud. Detta motsvarar en tickande bomb placerad i hjärtat av systemet, och av dessa skäl får den nuvarande konflikten komplexa konsekvenser och blir svår att lösa.

Den judiska extremhögern

Den snabba uppgången för Itamar Ben-Gvir och Bezalel Smotrich är långt ifrån obetydlig. Ben-Gvir är ledaren för den Judiska nationella fronten, efterträdaren till det judiska högerextrema partiet Kach som leds av Meir Kahane. Den 25 februari 1994 gick Baruch Goldstein, en amerikansk israelisk Kach-aktivist, bosatt i den judiska bosättningen Kiryat Arba (Hebron), in i Makpelagrottan som användes som moské under Ramadan. Han öppnade eld mot de 800 palestinska muslimerna som bad, dödade 29 och skadade 125. Han misshandlades till döds av överlevande. Kach förbjöds sedan som en terroristorganisation. Ben-Gvir, som ser Goldstein som en personlig hjälte, valde att bo i Kiryat Arba. Tills nyligen visade han stolt upp Goldsteins porträtt hemma. Hans extrema rasistiska åsikter ledde till och med till att IDF tog honom ur militärtjänst.

Innan Ben-Gvir vann en plats i Knesset 2021 hade han blivit Israels ledande advokat för misstänkta judiska terrorister, bosättare och extremhögern. I Sheikh Jarrah i östra Jerusalem har han regelbundet deltagit i bosättarmöten, viftat med sin pistol vid flera tillfällen, provocerat palestinier och sedan uppmanat de israeliska soldaterna att skjuta alla som kastade sten.

Hans rival, Bezalel Smotrich, leder det religiösa sionistpartiet (Tkuma). Smotrich är bosättare och har alltid uttryckt sina rasistiska åsikter offentligt. Han motsätter sig blandäktenskap och har sagt att arabiska och judiska kvinnor borde vara segregerade på förlossningsavdelningarna.

I oktober 2021 sade han till arabiska lagstiftare: ”Ni är här av misstag, det är ett misstag att Ben-Gurion inte avslutade jobbet och kastade ut er 1948.” Dessa ord avslöjar den judiska extremhögerns verkliga program: att provocera fram en ny Nakba och driva ut palestinierna från hela det historiska Palestina.

Både Ben-Gvir och Smotrich är fanatiker, och de är kapabla till alla sorters provokationer.

En farlig position

Fram till oktober skulle Netanyahu (så som alla moderata sionister) inte velat befatta sig med figurer som Ben-Gvir eller Smotrich. Nu stödjer sig Netanyahu på dem för att behålla makten. Ben-Gvir är minister för nationell säkerhet och Smotrich är finansminister och har anförtrotts administrationen Västbanken som ockuperats av Israel.

Netanyahu har av uppenbara skäl inte råd att avvisa extremhögerns stöd, som började ropa om förräderi när han gjorde en helomvändning i frågan om rättsreformen. I en av hans många teatraliska vändningar drog han fram en kanin ur hatten och inrättade nationalgardet, en sedan länge eftertraktad dröm från extremhögerns sida. Gardet kommer att få i uppdrag att hålla palestinierna inom den Gröna linjen (gränserna från 1948) och Ben-Gvir kräver att det ska ställas under hans befäl.

Netanyahus sätt att slingra sig ur en kris bereder endast vägen för ännu större kriser längre fram. Polischefen Kobi Shabtai har skrivit att ”ett nationalgarde skilt från polisen kommer att leda till att styrkor skjuter mot styrkor.” Nationalgardet erbjuder ett rättsligt skydd för extremhögern att utöva våld. Detta kan få mycket allvarliga konsekvenser, inte minst kan det provocera fram ett nytt palestinskt uppror.

Redan i början av april var ett sådant uppror nära, då ramadan, påsk och den judiska högtiden Pesach överlappade varandra, och provokationerna från de många fanatiska judiska grupper vid tempelberget intensifierades. Under två nätter bröt sig israelisk polis in i Al-Aqsa-moskén, kastade chockgranater, och använde batonger och gummikulor för att arrestera palestinier som de anklagade för att ha ”barrikaderat” sig bakom moskéns dörrar. Som vanligt anslöt sig internationella medier till den hycklande kören som uppmanade ”båda sidor” att sluta eskalera våldet. Videoklippen från händelsen visar en annan bild.

En sak är alldeles klar. Den israeliska härskande klassen är djupt splittrad och händelserna har fått ett sådant momentum att det nu är svårare för kapitalisterna att täcka över sprickorna.

Splittringarna ger ringar på vattnet och undergräver enigheten i det internationella nätverket av sionistiskt stöd, som är avgörande för Israel. Flera amerikanska moderata sionister har gått ut med skarp kritik mot regeringen och till och med bojkottat Smotrichs besök i USA.

Elefanten i rummet för den “liberala” sionismen

Friedrich Engels skrev 1874 att: ”Ett folk som förtrycker ett annat kan inte frigöra sig självt. Det våld som det behöver för att förtrycka andra vänds till syvende och sist mot det självt.” Dessa imponerande ord var sanna när de tillämpades på det ryska förtrycket av det polska folket för hundrafemtio år sedan, men de är ännu mer passande för Israel idag.

Elefanten i rummet för liberal sionism är naturligtvis ockupationen och förtrycket mot palestinierna. Det hade en märkbar påverkan även på en sådan omfattande massrörelse som den mot reformen av rättsväsendet. De israeliska palestinierna såg ingen mening med att försvara en ”demokrati” som systematiskt diskriminerar dem. Dessutom blev det lilla antal som försökte ansluta sig till demonstrationerna, samtidigt som de förde fram sina egna krav, bestämt avvisade och trängda åt sidan av de sionistiska organisatörerna.

Den israeliska statens rasistiska och förtryckande karaktär är officiellt sanktionerad av Netanyahus grundlagsändring från 2018 som anger att Israel är det judiska folkets nationalstat och överger alla anspråk om att Israel skulle vara sekulärt. Den borgerligt demokratiska principen om jämlikhet inför lagen kränks dagligen för att kunna utöva förtrycket av palestinierna. Faktum är att det blir allt svårare att försvara den israeliska staten och samtidigt upprätthålla skenet av att inte ha något att göra med den judiska extremhögern.

Den andra elefanten i rummet är att ockupationen inte bara påverkar palestinierna, utan även den israeliska arbetarklassens villkor. Under de senaste 30 åren har ojämlikheten ökat enormt i Israel.

Enligt World Factbook 1999 som sammanställts av CIA, fick den rikaste tiondelen 27 procent av nationalinkomsten i sina fickor 1992, medan den fattigaste tiondelen endast fick 2,8 procent. Sedan dess har ojämlikheten ökat dramatiskt. World Inequality Report 2022, publicerad av World Inequality Lab, avslöjar att den fattigaste hälften av befolkningen fick 13 procent av nationalinkomsten, medan den översta tiondelen fick svindlande 49 procent. Förtrycket av palestinierna har skapat de mest gynnsamma förutsättningarna för kapitalisterna att exploatera en splittrad arbetarklass.

30 år efter Oslo, vad finns kvar av den palestinska myndigheten?

Det är värt att notera att det här året också markerar trettioårsdagen av Osloöverenskommelsen 1993 mellan ledaren för Palestinska befrielseorganisationen (PLO), Yassir Arafat, och Israels premiärminister Yitzak Rabin. Deras handslag framför kamerorna i Vita huset, och Nobels fredspris som de delade, var grädden på moset för den ”nya världsordningen” av ”fred” och ”välstånd” som inleddes av USA-imperialismen efter Sovjetunionens kollaps.

Det är en rimlig gissning att firandet av det 30-åriga Osloavtalet, i den osannolika händelsen att någon skulle vilja fira det, inte kommer att bli särskilt muntert.

Detta avtal gav upphov till den palestinska myndigheten. I utbyte mot att skriva under avtalet garanterade PLO slutet på motståndet och åtog sig att bevaka sitt eget folk på Israels vägnar. Som marxisterna varnade för vid den tiden, var Osloavtalet en fälla som den palestinska ledningen villigt gick in i.

Den palestinska myndighetens territorium hänger inte samman. Det är uppdelat i 165 palestinska ”öar” under total eller partiell civil kontroll av myndigheten (zon A och zon B), och ett angränsande område (zon C, som representerar 60 procent av territoriet), som är under israelisk ockupation.

Israel kontrollerar tillgängligheten på vatten, elektricitet, läkemedel och medicinska förnödenheter, och stryper ständigt all möjlig utveckling. De undanhåller tullintäkter som de samlar in på uppdrag av den palestinska myndigheten och invänder mot hur intäkterna används.

Situationen i det belägrade Gaza är ännu värre: 53 procent av befolkningen befinner sig under fattigdomsgränsen, ekonomin har ruinerats av långa strömavbrott och allt som transporteras in i eller ut ur det som i praktiken är ett enormt utomhusfängelse kontrolleras av Israel och Egypten. Dessutom förstör israeliska bombningar periodvis den lilla infrastruktur som finns och förhindrar all reparation.

Den palestinska myndigheten är bankrutt, med arbetare som tvingas gå i strejk för att kräva sina obetalda löner. 20 000 lärare har strejkat sedan februari av denna anledning. Bristen förvärrar i sin tur korruptionen och maktmissbruket vad gäller fördelningen av resurserna.

Bosättarnas rörelse härjar fritt

Den palestinska myndigheten är reducerad till en döende kvarleva under den ständiga expansionen av de illegala judiska bosättningarna som kartan över Västbanken och östra Jerusalem är helt befläckad av.

I februari 2023 fanns det 144 officiella bosättningar på Västbanken, inklusive 12 i östra Jerusalem. Dessutom finns det över 100 israeliska ”illegala” utposter. Totalt bor det fler än 500 000 bosättare på Västbanken, plus 220 000 i östra Jerusalem.

Varje ny utpost för med sig fler utplacerade israeliska soldater för att skydda bosättarna. Hundratals checkpoints gör palestiniernas liv till ett helvete. Samtidigt erbjuds särskilda tjänster och man bygger särskilda vägar för bosättarna, som har tillgång till tjugo gånger mer vatten för sina simbassänger och spa, som man betalar mindre för, medan palestinierna har brist på vatten. Murar uppförs och intilliggande palestinska fastigheter jämnas med marken av ”säkerhetsskäl”.

Dessa siffror visar ”framgången” med Osloavtalet. På den tiden fanns det omkring 250 000 bosättare (inklusive östra Jerusalem). Nu har Frankensteins monster fått ett eget liv och byggt in dynamit i Israels grundvalar.

Bosättarna har trappat upp sina attacker nu när de känner sig stärkta av regeringen. Mitt i natten den 26 februari stormade hundratals den palestinska byn Huwara på Västbanken, dödade en palestinier, skadade 100 och lämnade staden i lågor. Smotrich, den de facto ”guvernören” på Västbanken, applåderade dem.

IDF trappar också upp sin kampanj av utomrättsliga mord på ungdomar som tar upp vapen mot ockupationen. Under de senaste 3 månaderna har flera räder mot flyktinglägren i Jenin och Nablus dödat dussintals, inklusive kvinnor, äldre och barn, och skadat fler än 100. Israelernas metoder inkluderar större räder, men även prickskytte, avrättningar utförda av civilklädda israeliska kommandosoldater och till och med bilbomber.

I maj 2022 sköts en framstående amerikansk-palestinsk reporter för Al Jazeera, Shireen Abu Akleh, i huvudet av israeliska krypskyttar i flyktinglägret i Jenin. Vid begravningen, där tusentals palestinier deltog, attackerade israeliska poliser processionen från Saint Joseph-sjukhuset i östra Jerusalem. Själva sjukhuset stormades av israelisk polis som slog och trampade på patienter och kastade chockgranater som skadade vårdpersonal.

Detta är bara några exempel på den brutalitet som Israel visar när de har att göra med palestinierna. Men vi har inte ens skrapat på ytan av de dagliga förödmjukelser som ockupationen för med sig: olaglig konfiskering av ID-kort vid checkpoints (utan vilka det är omöjligt att röra sig); godtyckliga, kränkande stopp och visiteringar; mord på vänner, grannar och syskon till palestinska frihetskämpar; tusentals ungdomar som hållits häktade i månader eller till och med år utan rättegång; frihetsberövande av familjemedlemmar och hårdare villkor för att pressa fångar till att erkänna.

Men det enda resultatet av allt detta är en allt starkare beslutsamhet hos ungdomarna att kämpa mot en ändlös ockupation.

Ett uppsving av palestinskt motstånd

De fanatiska bosättarna är fast beslutna att tum för tum erövra, vad de ser som land som Gud har givit dem rätt till. Å andra sidan har de palestinska ungdomarna inget kvar att förlora och är fast beslutna att göra motstånd. Vissa är beredda att betala med sina liv, vilket ofta sker. Tragiskt nog har de inte något alternativ: ledningen för den palestinska myndigheten ställer sig på ockupanternas sida.

Föga förvånande deltog tjänstemän från den palestinska myndigheten, under detta spända läge, vid toppmöten i Aqaba och Sharm el-Sheik för att öka övervakningssamarbetet med Israel och utbilda ytterligare 5 000 palestinska säkerhetspoliser i Jordanien. Den palestinska myndigheten ökar repressionen, och attackerar till och med begravningar av offer för israeliska räder, eller utför riktade mord.

Som ett resultat har cynismen gentemot den palestinska myndigheten blivit så utbredd att i en nyligen genomförd undersökning av Khalil Shikaki uppgav för första gången 52 procent av palestinierna att den palestinska myndighetens kollaps eller upplösning skulle ligga i deras intresse.

PLO:s och Fatahs misslyckanden avslöjades av den massiva rörelsen mot bombningen av Gaza 2021, som ledde till den palestinska generalstrejken den 18 maj. Enhetsupproret såg en enad kamp över Gaza, Västbanken, östra Jerusalem, inklusive de israeliska palestinierna. PLO spelade ingen roll i allt detta. Rörelsen leddes av ungdomar, som drabbades hårt av Israels förtryck: bara under 2022 arresterades 7 000 personer. I Jenin har 136 palestinier dödats under det senaste decenniet, av dessa har 106 dödats under de senaste 27 månaderna.

Med utgångspunkt i flyktinglägren i Jenin och Nablus har ungdomar bildat förenade, väpnade försvarsgrupper för att motstå ockupationen. Det är av stor betydelse att dessa grupper, som förenar kämpar oavsett deras politiska tillhörighet, har tagit över försvaret av lägren.

Detta är bara början på en mycket större kris, den allvarligaste krisen för Israel på årtionden. Djupa splittringar öppnar sig i den sionistiska härskande klassen, vilket undergräver deras internationella stöd. USA-imperialismens prioriteringar håller på att förändras på grund av kriget i Ukraina och den växande friktionen med Kina. Kinas roll i att medla fram ett avtal mellan ärkefienderna Saudiarabien och Iran har en inverkan på styrkeförhållandena i regionen, vilket tvingar Israel till handling. Ökande ojämlikhet och inflation urholkar levnadsstandarden och avslöjar avgrunden mellan de israeliska arbetarna och kapitalisterna. I hela Mellanöstern är det troligt att kriser och revolutionära rörelser bryter ut, som oundvikligen kommer att påverka utvecklingen, medan en ny intifada kommer att skaka om ockupationen i grunden.

Den israeliska staten är en av pelarna för den imperialistiska reaktionen i Mellanöstern, och USA:s mest pålitliga allierade. Denna relation undergrävs dock av Netanyahus provocerande politik. Israel är en mäktig kapitalistisk stat, där den sionistiska bourgeoisins styre är baserat på förtrycket av palestinierna. De är i sin tur uppbackade av de småborgerliga tjänstemännen i den sönderfallande palestinska myndigheten. Det är denna förtryckskedja som måste brytas och detta kan bara ske som en del av en allmän rörelse för att störta kapitalismen i regionen.

Endast upprättandet av en socialistisk federation i Mellanöstern som ett första steg mot en socialistisk världsfederation kan övervinna palestiniernas förtryck. En demokratiskt planerad ekonomi kan erbjuda den materiella grunden för den verkliga frigörelsen av palestinierna, judarna och alla folk i Mellanöstern, genom att få ett slut på den nuvarande imperialistiska mardrömmen.