Marxism kontra postmodernism

Postmodernismen är en formlös filosofisk tankeskola som blev framträdande under efterkrigstiden. Från att vara en marginell rörelse har den vuxit till att bli en av de dominerande skolorna inom den borgerliga filosofin och genomsyrar stora delar, om inte majoriteten, av den akademiska världen i dag. I denna artikel analyserar Daniel Morley och Hamid Alizadeh olika aspekter av postmodernismen ur ett marxistiskt perspektiv.

[Source]

Filosofins historia känner till ett brett utbud av skolor, förgreningar och trender som omfattar en stor mängd världsåskådningar och principer. Men inom denna uppsjö av trender – vissa rationella och materialistiska, andra idealistiska och mystiska – fanns det åtminstone en grundsyn om att kännetecknet för en stor teori var konsekvens, precision och noggrannhet i fråga om detaljer. Oavsett hur filosofin uttrycktes, var den i sista hand en kamp om sanningen. Även de mest reaktionära filosoferna var tvungna att erkänna åtminstone detta. Människor som kyrkofadern Augustinus av Hippo, vars teori om gudomlig belysning bildade den ideologiska ryggraden i det medeltida reaktionära tänkandet, försökte åtminstone framställa sina argument som sammanhängande och rimliga.

Men tiderna har förändrats. Under den kapitalistiska nedgångsperioden har filosofin också genomgått en process av tillbakagång. Det tydligaste uttrycket för denna trend är postmodernismen. Under åtminstone de senaste 50 åren har denna tendens långsamt spridit sig som ett virus över hela världen, hoppat från land till land och ständigt muterat till nya och allt mer bisarra varianter. Den har utvecklat undergrenar och trender som postkolonialism, queerteori, flera former av feminism och så vidare, som i öppen eller förklädd form dominerar dagens samhällsvetenskap och inom akademin.

Inom den postmoderna filosofins område betraktas historiens största tänkare med förakt och kastas utan omsvep i papperskorgen. Förnuftet fördöms medan irrationalitet och obegriplighet upphöjs till principer. Teoretisk ärlighet och strävan efter sanning drunknar i oändliga förbehåll, tvetydigheter och obegripligt språk. Följande är ett utmärkt exempel på denna genre:

"Viktigare än att stå till vänster politiskt är en närmare överensstämmelse med intensiteterna: en stor underjordisk rörelse, vacklande, mer av en krusning i själva verket, på grund av vilken värdelagen inte påverkas. Att behålla produktionen, okompenserade anfall som konsumtionsmodaliteter, vägran att 'arbeta', (illusoriska?) samhällen, händelser, sexuella befrielserörelser, ockupationer, husockupationer, bortföringar, ljudproduktioner, ord, färger, utan någon konstnärlig avsikt. Här är 'produktionsmännen', 'herrarna av i dag': marginaler, experimentella målare, pop, hippies och yippies, parasiter, galningar, skogstokiga. En timme av deras liv erbjuder mer intensitet och mindre avsikt än 300 000 ord av en professionell filosof. "¹

Vi vet inte om en timme i livet hos marginella existenser, experimentella målare, hippies och yippies, parasiter eller rena galningar kan erbjuda mer intensitet än orden från en ospecificerad "professionell filosof". Men även från detta korta utdrag står det helt klart att bara fem minuter av någons liv är värt betydligt mer än 300 000 ord från just denna filosof.

Utan att dra på läppen framförde postmodernisterna de mest skrattretande och absurda påståenden och förslag. Jean Baudrillard till exempel, hävdade att verkligheten nu har försvunnit, och all mening tillsammans med den. För att illustrera sin poäng parafraserar han nöjt (och överdriver) Elias Canettis ord:

"Bortom en viss exakt tidpunkt är historien inte längre verklig. Utan att inse det lämnade hela mänskligheten plötsligt verkligheten. Ingenting som har inträffat sedan dess har varit sant, men vi kan inte förstå det. Vår uppgift och vår plikt är nu att upptäcka denna punkt eller, så länge vi misslyckas med att förstå den, är vi dömda att fortsätta på vår nuvarande destruktiva kurs."²

Läsaren kan känna sig berättigad att ställa en fråga: Vad betyder detta? Men denna fråga har besvarats i förväg. Eftersom verkligheten nu har försvunnit, och all mening tillsammans med den, är det ingen mening att be om någon mening alls. Detta är en metod som har den otvivelaktiga fördelen att utesluta eventuella besvärliga frågor i förväg. Det tystar all möjlig kritik och avvecklar faktiskt grunden för rationellt tänkande i allmänhet.

Denna argumentation framställs som något nytt men är – precis som resten av postmodernismen – varken ny eller originell. Det är bara en upprepning av Tertullianus gamla argument på 200-talet, som rättfärdigade de kristna dogmernas absurditeter genom att credo quia absurdum est: "Jag tror det för att det är absurt."

Faktum är att denna förkärlek för det absurda tar oss till hjärtat av det postmodernistiska tänkandet, som avvisar allt rationellt tänkande. Deleuze och Guattari, som ofta framställs som postmodernismens "vänster", tar dessa absurditeter till en helt ny nivå:

"... naturens mänskliga väsen och människans naturliga väsen blir ett i naturen i form av produktion eller industri, precis som de gör inom människans liv som art. Industrin betraktas då inte längre ur nyttans yttre synvinkel utan snarare ur sin grundläggande identitet med naturen som människans produktion och produktionen av människan. Inte människan som skapelsens kung, utan snarare som varelsen som står i intim kontakt med det djupa livet i alla former eller alla typer av varelser, som är ansvarig för till och med stjärnorna och djurlivet, och som oavbrutet pluggar in en organmaskin i en energimaskin, ett träd i hans kropp, ett bröst i hans mun, solen i hans rövhål: den eviga vårdnadshavaren för universums maskiner. Detta är den andra betydelsen av processen när vi använder termen: människan och naturen är inte som två motsatta ..."³

Michel Foucault, en nära vän till Deleuze och Guattari, kunde knappt bärga sig i sin iver att berömma detta nonsens: "... ett åskväder skapades som kommer att bära namnet Deleuze: nya tankar är möjligt; tänkande är återigen möjligt."⁴

Så nu vet vi! Tydligen var det helt omöjligt att ens tänka tills monsieur Deleuze upplyste oss med dessa visdomsord.

Hela den postmodernistiska litteraturen är fylld med denna pompösa, självbelåtna, grova retorik som fungerar som en täckmantel för dess illa genomtänkta teorier. Men detta måste ändå ta priset. Efter att ha läst ovanstående rader kan hela mänskligheten äntligen andas ut. Vi kan alla börja tänka.

Men problemet är detta: vad är det vi ska tänka på exakt?

Definiera det obestämbara

En filosofi som kommer med sådana stora påståenden om sig själv måste vara värd att uppmärksamma. Vi kommer därför att beväpna oss med tålamod och göra vårt bästa för att försöka förstå vad den nu kan tänkas betyda. Vad exakt är postmodernism, och vad ligger bakom den? Här ställs vi omedelbart inför det första problemet. Vi får höra att den inte kan definieras. Det är en idé som per definition motsätter sig definitioner. Klart som korvspad, eller hur?

Termen "postmodernism" myntades först av Jean-François Lyotard 1979, som han – "starkt förenklat" – definierade som "misstrogenhet mot metaberättelser".⁵ Natur och Kulturs Psykologilexikon definierar metaberättelse så här: "Ett metanarrativ, en metaberättelse (eng: grand narrative, master narrative) är ett perspektiv eller ett mer eller mindre omedvetet sätt att tänka som styr sättet att uppfatta företeelser och händelser, vilket i sin tur styr vetenskaper och verksamheter."

Men vänta nu! Är inte Lyotards egen definition också ... en metaberättelse? Naturligtvis är det exakt vad den är. När han säger till oss att vi till varje pris måste undvika att tänka på vissa sätt som han ogillar, förser han oss inte då med en allmän teori – en "övergripande redogörelse eller tolkning av händelser och omständigheter"? Och när han säger till oss att vissa idéer ska undvikas, ger han oss inte "ett mönster eller en struktur för människors övertygelser som ger mening till sina upplevelser"?

Svaret på båda frågorna är entydigt jakande. Därför har Jean-François Lyotard redan från början hamnat i antingen en absurd självmotsägelse eller ett uppenbart bedrägeri. Vi har att göra med antingen en dåre eller en skurk. Eller kanske båda två. Det är svårt att säga säkert.

"Inga framsteg"?

Postmodernister är också kända för att avvisa tanken på framsteg i historien. De hävdar att det inte sker några framsteg i vetenskapens och filosofins utveckling, och att det enda som finns är olika sätt att tolka världen. Vår värld står dessutom inte ens i överensstämmelse med våra tolkningar av den. Likväl presenterar postmodernisterna sin tankeskola som den enda som kan förklara denna situation. Om vi accepterar denna ståndpunkt är alla idéer lika goda, oavsett om de kommer från en stenåldersschaman, en Aristoteles, en Einstein eller en Marx. Inte vid något tillfälle har mänsklighetens förståelse av naturen och samhället tagit ett enda steg framåt – för postmodernisten finns det i själva verket ingenting som heter "framåt". Ingenting är progressivt, förutom naturligtvis postmodernismen, som först nu triumferande har uppkommit för att avslöja att tron på framsteg är en uråldrig bluff!

På en punkt är det lätt att hålla med. Det stämmer att några verkliga framsteg för mänskligheten inte längre är möjliga under kapitalismen, särskilt inte i systemets nuvarande period som präglas av senilt förfall. Men kan vi därför dra slutsatsen att framsteg i allmänhet inte sker, eller att historien inte har upplevt tider då den tog stora steg framåt? Nej, den slutsatsen kan vi inte dra. Den som studerar historien kommer omedelbart att upptäcka att det mänskliga samhället har sett perioder med stora framsteg som kännetecknats av en snabb utveckling av produktivkrafterna, vetenskapen och tekniken och en blomstrande konst och kultur.

Det finns andra historiska perioder som i stället kännetecknas av stagnation, regression, förfall och till och med återfall till barbari. Romarrikets fall var början på hundratals år av tillbakagång i Europa, som på engelska med rätta beskrivs som "mörka århundraden". Renässansen utgjorde en vändpunkt i kulturens utveckling på alla områden. Konsten, vetenskapen, litteraturen: alla upplevde de en anmärkningsvärd återfödelse (den bokstavliga betydelsen av termen "renässans"). Detta var under den tid då borgarklassen växte fram, bäraren av ett nytt och högre stadium av det mänskliga samhället, en tid av upptäckter som räddade mänskligheten från feodalismens bojor liksom kyrkans irrationella intellektuella mörker och inkvisitionens bålbränningar.

Senare åstadkom Frankrikes revolutionära borgerlighet upplysningen, som postmodernisterna betraktar med särskild avsky, just för att den förespråkar rationell tanke och vetenskap. Som namnet antyder, tror postmodernisterna att något som kallas för modernismen nu är slut. Modernismen är den uppsättning idéer som framkom under upplysningen. Detta var kapitalismens heroiska epok, då borgarklassen fortfarande kunde spela en progressiv roll. I den nuvarande epoken står vi i stället inför socialt, ekonomiskt, politiskt och ideologiskt förfall. Mänsklighetens framsteg har verkligen stoppats. Produktivkrafterna förlamas av den djupaste krisen på tre hundra år. Kulturen stagnerar och vetenskapliga upptäckter befriar inte mänskligheten utan för i stället med sig massarbetslöshet och miljökatastrofer. Kapitalistklassen står i vägen och förhindrar alla framsteg.

Inom det nuvarande systemets ramar är mänsklighetens utsikter otvivelaktigt dystra. Men i stället för att dra slutsatsen att det är det kapitalistiska systemet som förhindrar framsteg, drar postmodernisterna slutsatsen att framsteg i sig är uteslutet, eftersom de aldrig har funnits. Den härskande klassen och dess småborgerliga hejarklack på universiteten är genomsyrade av pessimism. De klagar över samhällets fruktansvärda tillstånd, men genom att avvisa vetenskap, rationellt tänkande och framsteg i allmänhet återspeglar de bara den degenererade och utlevade härskande klassens synsätt.

Oärlighet

Joseph Dietzgen sa en gång att den officiella filosofin inte är någon vetenskap, utan "ett skydd mot socialdemokratin" – och med socialdemokrati menade Dietzgen arbetarklassens revolutionära rörelse. De härskande idéernas uppgift i dag är just att skyla över den skarpa motsättningen mellan massornas intressen och kapitalismen. Detta är den underliggande grundvalen för de manipulationer, felaktigheter och den extrema oärlighet som kännetecknar den borgerliga filosofin i allmänhet och postmodernismen i synnerhet. En sådan manipulation är den ständiga uppradningen av motsägelsefulla uttalanden i syfte att täcka över sina spår. I en intervju från 1977, publicerad under titeln "Prison Talk" (Fängelsesamtal), konfronterades Foucault med en besvärligt okomplicerad fråga om hans avvisande av konceptet "framsteg". Detta är ett utdrag ur intervjun:

"Jag stötte på en mening i Madness and Civilization [i själva verket är citatet från History of Madness] där du säger att vi måste 'befria historiska kronologier och successiva ordningsföljder från alla former av progressivistiska perspektiv'."

Foucault svarade på följande sätt:

"Detta är något jag är skyldig vetenskapshistorikerna. Jag antar den metodiska försiktighetsåtgärden och den radikala men icke aggressiva skepticism som gör det till en princip att inte betrakta den tidpunkt där vi nu står som resultatet av en teleologisk utveckling vilken det skulle vara ens uppgift att rekonstruera historiskt: den skepticism gentemot oss själva och vad vi är, vårt här och nu, som hindrar en från att anta att det vi har är bättre än – eller mer än – tidigare. Detta betyder inte att vi inte försöker rekonstruera generativa processer, utan att vi måste göra detta utan att påtvinga dem en positivitet eller en värdering."⁶

Om vi anstränger oss för att tränga igenom det Foucaultianska språkets dunkel, ser vi att hans avvisande av "värderingar" av historiens "generativa processer" inte är något annat än ett avvisande av framsteg. Det är bara ett cyniskt bedrägeri när han drar in termen "teleologisk" i ett försök att förvirra frågan.

Den som har minsta kunskap om filosofi vet att det är stor skillnad på teleologi – ett ord med religiösa konnotationer och som betyder förutbestämt syfte, en idé som Marx aldrig stödde – och tanken att mänsklig historia inte är en serie meningslösa tillfälligheter, utan styrs av bestämda lagar som gör sig gällande oberoende av enskilda människors subjektiva vilja.

Intervjuaren, som inte ville låta sig vilseledas så lätt, gav sedan Foucault den naturliga följdfrågan: "Även om vetenskapen länge har varit överens om postulatet att människan utvecklas?"

Foucault svarar:

"Det är inte vetenskapen som säger det, utan snarare vetenskapshistorien. Och jag säger inte att mänskligheten inte går framåt. Jag säger att det är en dålig metod att ställa frågan som: 'Hur har vi kommit framåt?' Problemet är: hur händer saker? Och det som händer nu är inte nödvändigtvis bättre eller mer avancerat eller bättre förstått än det som hände tidigare."

Här ser vi ett typexempel på att försöka täcka sin rygg genom att säga alla saker samtidigt. Efter att tydligt ha sagt (åtminstone så tydligt som hans säregna språk tillåter) att han förnekar framsteg i historien hävdar han lugnt motsatsen: att han inte säger "mänskligheten går inte framåt". Men i nästa andetag lägger han till att "det som händer nu är inte nödvändigtvis bättre eller mer avancerat eller bättre förstått än det som hände tidigare". Så i själva verket har det inte gjorts några framsteg.

Är det tillräckligt tydligt?

Detta är ett bra exempel på hur dessa damer och herrar vrider och vänder sig, och leker med ord för att dölja sina avsikter, precis som när en bläckfisk sprutar ut moln av bläck för att förvirra sina fiender. Om någon någonsin anklagar Foucault för att förneka framsteg – den springande punkten i den överväldigande majoriteten av hans skrifter – så kan han alltid hänvisa tillbaka och säga, "åh nej, jag sa en gång att 'jag säger inte att mänskligheten inte utvecklas'".

Intellektuell oärlighet och feghet är en viktig del av postmodernismen. Den använder en hel rad manövrar för att förvirra och desorientera läsaren, i syfte att distrahera den från dess verkliga reaktionära karaktär. Det som är förvånande är den skamlösa arrogans och fräckhet som detta bedrägeri presenteras med.

Språkliga knep

"Ibland har jag trott så många som sex omöjliga saker före frukost." (Lewis Carroll, Alice i Underlandet)

Postmodernismen bygger på principen att begrepp, idéer och språket i sig är subjektiva och godtyckliga "konstruktioner". All begreppsmässig tanke, inklusive vetenskapen, är således även förtryckande. Det kan inte finnas någon objektiv sanning. Ingenting är sant eller pålitligt. Den enda sanningen ligger i den individuella upplevelsen, "levd erfarenhet", och detta kan aldrig vara någonting mer än en personlig sanning.

Vissa postmodernister nöjer sig inte med att slänga alla rationella tankar och "metaberättelser" i soptunnan utan går så långt att de berättar för oss att eftersom språk är en förtryckande konstruktion, måste själva grammatiken avskaffas då den är förtryckande mot mänsklig frihet. När vi väl är fria från grammatikens och satslärans förtryckande bojor kan vi sväva in i den absoluta frihetens himmel, där vi kan kommunicera med varandra på ett helt nytt sätt.

Men språket är inte någon konstruktion. Det har inte uppfunnits av någon. Det har utvecklats gradvis under en mycket lång tid, faktiskt hundratusentals år, till följd av det mänskliga samhällets utveckling. Detsamma gäller tänkandets lagar, som postmodernisterna vill förstöra. Men vad ska de ersättas med? Vi kanske gillar eller ogillar reglerna för grammatik och satslära, oavsett om det är det officiella språkets grammatik sådant det undervisas i skolor eller inofficiell grammatik som dialekter. Men utan dessa regler blir talet helt oförståeligt, eller åtminstone extremt osammanhängande. Naturligtvis har postmodernisterna svar på allting.

Judith Butler, en rättrogen postmodernist, svarar på anklagelsen om obegriplighet med att fördöma "[a]tt lära sig de regler som styr begripligt tal"⁷ . Enligt Butler är inlärning av sådana regler "att präglas av det normaliserade språket, och priset för att inte anpassa sig är förlust av själva begripligheten". Hon fortsätter med att säga att "det ligger ingenting radikalt i det sunda förnuftet. Med tanke på de band som grammatiken lägger på tänkandet och de gränser som den utstakar för det tänkbara, vore det ett misstag att tro att den vedertagna grammatiken skulle vara det bästa redskapet för att uttrycka radikala åsikter".

Så nu vet du! Det är inte "sunt förnuft" som är radikalt, utan nonsens. På denna grund ger sig Butler ut på en resa för att skapa sin egen grammatik, en som på något sätt inte "tvingar" sig på hennes tankar. Efter att ha gjort det ger hon sig ut på alla möjliga äventyr och tänker på saker som är helt "otänkbara" för oss som är begränsade av det språk som används av oss vanliga dödliga.

Frågan uppstår emellertid hur hon ska kunna kommunicera dessa otänkbara tankar till dem som enbart är vanliga dödliga, som fortfarande är bundna av det "begripliga talets" begränsningar och som inte har någon aning om vad hon pratar om? Butlers metod är ren sofism. Med andra ord är det bara ett knep: "Mina idéer är inte dåliga och obegripliga; du är bara inte tillräckligt avancerad för att förstå dem."

Med detta sagt är det inte korrekt att gå så långt att hävda att postmodernistiska texter är obegripliga. Syftet med den krångliga retoriken är att få idéer som är gamla, korkade och reaktionära att låta originella, sofistikerade och till och med radikala. Det är sant att det kräver viss ansträngning för att avslöja detta, men det finns definitivt en agenda, och den är inte så svår att förstå när den väl har översatts från deras "speciella språk" till vanliga dödligas språk.

"Det finns ingenting 'utanför texten'"

Jacques Derrida, en av de mest inflytelserika postmodernisterna, sa i ett berömt uttalande att "det finns ingenting utanför texten".⁸ Med detta menar han att mening – och därmed kunskap – inte är relaterad till den objektiva verkligheten, utan till sig själv. Orden som vi använder är inte på något sätt relaterade till de saker vi vill beteckna. Snarare definieras varje enskilt ord enligt Derrida bara av dess förhållande till andra ord. För att förstå någonting måste vi alltså först förstå alla orden som ger våra ord sammanhang och sedan alla orden som ger dessa ord sammanhang och så vidare. Naturligtvis är detta omöjligt och därför får vi veta att denna flyktiga sak som kallas "mening" för alltid kommer att "uppskjutas" och aldrig förstås helt.

Det stämmer visserligen att innebörden i Derridas språk aldrig helt kan förstås, men det är en annan sak. Derrida vill undergräva uppfattningen att vi kan förstå den objektiva verkligheten själv. Med andra ord, i slutändan finns det ingen verklighet "utanför texten". Vi kan ha ett ord för hund, eller för katt, men enligt honom är dessa begrepp bara det mänskliga sinnets abstrakta och subjektiva skapelser och har ingen relation till någon verklig katt eller hund, och de förlorar därför all mening.

Trots dessa "djupgående" observationer har män och kvinnor i många tusen år fortsatt att använda språk, oberörda av de högre sanningarna som upplyser dem om att en hund egentligen inte är en hund, en katt egentligen inte är en katt och att språket i själva verket inte kan säga någonting begripligt alls.

Derrida skulle påstå att hans filosofi är allsidig, men den uppvisar i själva verket en extremt ensidig förståelse av mänsklig kunskap. Om våra begrepp inte återspeglar någon objektiv sanning, och om "mening" kan genereras och "dekonstrueras" helt godtyckligt av människor, hur kan människor då alls kommunicera genom text eller på andra sätt? Varför bryr sig Derrida om att skriva texter, när det inte finns någon objektiv eller gemensam grund för språket? Och hur kan vi ens erkänna att vi alla upplever samma verklighet om vi, i den mån en sådan verklighet ens existerar, är förhindrade från att nå den?

Sådana självmotsägelser verkade emellertid inte störa Derrida. Som alla verkliga postmodernister bär han självmotsägelsen som ett hedersmärke. Hans mest kända begrepp, "dekonstruktion", är snarast just påståendet att "frihet" består i att bryta upp idéernas logiska överensstämmelse och inbördes sammanhang. På detta sätt kan varje individ konstruera och "dekonstruera" sin egen verklighet. Detta är faktiskt precis vad Judith Butler, den mest inflytelserika postmoderna feministen, hävdar:

"Att 'medge' det obestridliga i 'kön' eller dess 'materialiserande' är alltid att erkänna någon form av 'kön', någon sorts 'materialiserande'. Är diskursen i och genom vilket detta erkännande sker – och, ja, som det erkännandet utan undantag brukar inträffa – inte i sig formeringen av just det fenomen som den erkänner? [...] att hänvisa naivt eller direkt till ett sådant utom-diskursivt objekt kräver alltid en avgränsning av det utom-diskursiva."⁹

"Diskursen" är "formativ för det fenomen som den medger". Tanken skapar verkligheten. Den materiella verkligheten, även det biologiska könet, är "diskursiv" och kan naturligtvis förändras via diskurs. Men om det biologiska könet bara är en av "diskursens" skapelser, då gäller det också för allting annat; så även för dig och mig. Men kan du då inte helt enkelt konstruera eller "dekonstruera" min verklighet, eller jag din...? Butler svarar inte på detta.

Denna teori är varken modern eller postmodern, utan mycket gammal. Vad vi har att göra med här är subjektiv idealism – en trend som sträcker sig tillbaka till filosofins tidigaste historia. Huvudprincipen i den subjektiva idealismen är att det inte finns någon objektiv verklighet som är oberoende av människors tankar och känslor.

Derridas form av argumentation är helt enkelt en krass kopia av den uppfattning som Immanuel Kant framförde på 1700-talet: att mänsklig medvetenhet aldrig riktigt kan känna till den materiella verkligheten, eller vad han kallade "tinget i sig". Enligt Kant är sinnet försett med en serie begrepp som existerar "a priori" – såsom rum, tid, substans etc. – som gör att vi kan upptäcka hur världen framträder. Men våra sinnen kan inte känna till den materiella verkligheten sådan den verkligen är, "i sig".

Derrida går emellertid längre än Kant och förlöjligar begrepp i sin helhet. Alla allmänna begrepp är enligt honom skapade av det mänskliga sinnet och saknar relation till den objektiva verkligheten. Dessa idéer är till och med äldre än Kant. I början av 1700-talet lade den irländske biskopen George Berkeley fram samma absurda argument, om än på ett mycket mer övertygande sätt:

"Detta är verkligen en besynnerlig åsikt som råder bland människor, att hus, berg, floder eller med ett ord alla förnimbara objekt, äger en existens naturligt eller verkligt skiljd från deras varseblivning av medvetandet."¹⁰

Men det finns ett problem med denna teori som det är svårt att bortse ifrån. Den oundvikliga slutsatsen av detta argument är solipsism (från den latinska solo ipsus, bara jag själv). Detta är tanken att vi inte kan bevisa existensen av någonting eller någon annan förutom vårt eget sinne med säkerhet, och därför måste finna oss i att endast vara ensamma fångar i våra egna inre världar och att allt annat måste vara en fantasi (inklusive gud, besvärligt nog för biskop Berkeley).

Enligt denna uppfattning kan ingenting någonsin vara objektivt, eftersom man inte kan bevisa existensen av någonting. Allt är bara skapat ("konstruerat") av tänkandet. Detta motbevisas naturligtvis av tusentals år av mänsklig erfarenhet och praktik. Det motbevisas också av vetenskapens historia under minst två och ett halvt årtusende. Men detta bekymrar inte postmodernisterna, som förnekar att några framsteg har ägt rum över huvud taget.

Biskop Berkeley var en reaktionär och en trofast försvarare av kyrkan. Hans uttalade mål var att bekämpa vetenskap, rationellt tänkande, ateism och upplysningens materialism. På alla dessa punkter utom en (ateism), är postmodernisterna helt överens med honom. Hans huvudargument riktades mot empirismen, en outvecklad form av materialism som dominerade vid den tiden. Empirikerna hävdade att all kunskap i sista hand härrör från sinnesupplevelser. Detta är korrekt, men ensidigt. Deras argument drogs till sin absurda ytterlighet av den skotske filosofen David Hume, som slutligen framförde att eftersom vi bara kan lita på våra egna sinnesupplevelser, så kan vi inte bevisa att någonting förutom vår egen sinnesupplevelse existerar.

Om vi accepterar de subjektiva idealisternas premisser finns det bara en väg ut ur denna absurditet: den väg som föreslås av biskop Berkeley. Nämligen att det är det sätt på vilket Guds sinne uppfattar saker som ger våra idéer objektivitet och människorna en gemensam referenspunkt. Men det finns en annan väg: materialismens och vetenskapens. Till premissen att all kunskap härrör från sinnesupplevelser måste vi lägga till en annan premiss, nämligen att det existerar en objektiv materiell verklighet oberoende av våra idéer och erfarenheter och att människor kan undersöka denna verklighet och avslöja dess egenskaper och inre rörelselagar. Det är just detta som postmodernismen avvisar.

Är sanning möjligt?

Det är allmänt känt att en idé som är sann är en idé som motsvarar verkligheten. Ett litet barn kanske tycker att det är roligt att leka med elden. Det kommer snart att inse att detta inte är en korrekt idé. Från smärtsamma försök och misstag kommer det småningom att bilda sig uppfattningen att eld, om man närmar sig den på rätt sätt, trots allt kan vara mycket användbar och i vissa situationer kanske till och med trevlig. Eld går från att vara ett okänt "ting i sig" till ett "ting för oss". Sådan är människans allmänna väg – från okunnighet till kunskap.

Postmodernisterna avvisar dock denna uppfattning. De förkastar helt påståendet att idéer kan vara sanna eller falska. De förlöjligar kategoriska uttalanden (men inte alltid, som vi kommer att se) eftersom de skulle innebära att vissa uttalanden är mer sanna än andra. Således fyller de sina texter med vaga och extremt tvetydiga uttalanden, som är fyllda med villkoranden och långa, motsägelsefulla förklaringar.

Enligt Foucault, den mest framstående postmodernisten, kan vi inte sträva efter objektiv sanning. Det vill säga att vi inte kan sträva efter idéer vars innehåll inte beror på människor. Han hävdar att idéernas sanning – kunskap, med andra ord – i sista hand inte härrör från vår upplevelse av den materiella verkligheten, utan snarare från det han kallar "makt". Detta är inte makt i den meningen vi vanligtvis förstår den, såsom statsmakt, eller en klass makt över en annan. "Makt" i Foucaults vokabulär betyder i princip bara kunskap i allmänhet. Således skapar "makt" kunskap och kunskap skapar "makt". Eller för att uttrycka det på ett annat sätt: kunskap skapar kunskap. Detta är en ren tautologi som inte förklarar någonting. I grund och botten är det samma princip som Derrida har lagt fram, att idéer och allmänna begrepp inte återspeglar den objektiva verkligheten, utan bara andra idéer och begrepp.

Foucault påstår dessutom att sanningen inte är något vi kan uppnå genom att pröva våra idéer i den verkliga världen. I stället "skapas" sanningen av "makt". Och "sanningsregimer"¹¹ påtvingas samhället genom "makt". "Makt" bestämmer vad som är sant och vad som är falskt. Enligt Foucault existerar i själva verket inte kategorierna sant och falskt. Följaktligen är ingenting sant och ingenting är falskt. Ett av sätten vi kan upptäcka detta, informerar han oss, är att ta LSD:

"Vi kan lätt se hur LSD inverterar förhållandena mellan dåligt humör, dumhet och tanke: det eliminerar inte bara genast kategoriernas överlägsenhet, utan det river bort grunden för likgiltigheten och splittrar dumhetens pantomimföreställningar; och den presenterar denna entydiga och icke-kategoriska massa inte bara som brokig, rörlig, asymmetrisk, decentraliserad, spiralformad och genljudande utan får den att stiga, vid varje ögonblick, som en ansvärmning av fantasihändelser."¹² (vår övers.)

Om vi ska försöka oss på att översätta detta svammel, är det som Foucault berättar för oss här i huvudsak att LSD-baserade hallucinationer visar att verkligheten inte är på det sätt som vi vanligtvis föreställer oss. En dag kanske jag tror att elefanter är vilda djur som bor i djurparker och tropiska områden, och nästa dag kan de vara små rosa varelser som flyger i cirklar runt mitt huvud. Vem kan säga vilken av dessa idéer som är sann och vilken som är falsk?

Vi kan inte alls prata om sanning, varken min sanning eller din sanning. Det finns naturligtvis ett undantag, en typ av saker som är absolut och evigt sanna, och det är monsieur Foucaults egna svepande uttalanden, såsom hans avvisande av begreppet sanning. Detta är ännu ett exempel på postmodernistisk självmotsägelse. Foucault inser inte ens att han försöker bevisa "sanningen" i sitt koncept för oss. Var det inte just detta som skulle vara omöjligt?

Kan vi verkligen hävda, som Foucault i grund och botten gör, att den objektiva sanningen är en fiktion? Låt oss se. Jag kan tro att jag är en fågel och att jag kan flyga, men om jag hoppar ut från ett stup kommer den föreställningen att krascha till marken med mig. Jag kan föreställa mig att jag är miljonär. Men om jag går till en bank och kräver att få ta ut en miljon kronor, så kommer bankens chef garanterat att fråga mig hur mycket LSD jag har konsumerat. Om någon postmodernist vill bevisa att vi har fel, uppmanar vi vänligen honom eller henne att prova ett av dessa två experiment. Praktiken kommer snabbt att visa vem som har rätt och vem som har fel!

I Europa under medeltiden och fram till 1700-talet var det en vanlig uppfattning att jorden skapades av Gud för några tusen år sedan. Men vetenskapen har skingrat den tron helt. I dag finns denna tanke bara kvar hos vissa religiösa. Att avvisa objektiv sanning innebär i sista hand att man reducerar all mänsklig kunskap till samma nivå som tro och vidskepelse – det vill säga, det leder oss tillbaka till religionens träskmarker.

Till skillnad från tron bygger hela vetenskapen på uppfattningen att en naturlig värld existerar oberoende av vårt tänkande och att vårt tänkande kan återspegla naturfenomen. Sanningen existerar därför objektivt, det vill säga oberoende av enskilda människors medvetande. Att förneka detta är samma sak som att förneka vetenskapen vilket, som vi kommer att se, är precis vad postmodernisterna gör.

Subjektiv och objektiv kunskap

Postmodernismen upphöjer subjektiviteten till en absolut princip. Av detta drar den slutsatsen att tänkandet i allmänhet är begränsat och partiellt, och därför inte kan nå objektiv sanning. För en trångsynt akademiker fortsätter inte världen längre än näsan räcker, eller åtminstone inte längre än dörren till seminarierummet. Universitetsprofessorn producerar bara ord. Detta är hela hans eller hennes värld, deras naturliga miljö – den enda miljö de känner till. Det är detta som förklarar postmodernisternas besatthet av ord och språk. Det förklarar också deras extrema trångsynthet och torftigheten i deras tankar.

Men tänkande går längre än "subjektet". De stora vetenskapliga och filosofiska teorierna i historien har inte bara skapats av framstående individers hjärnor; de är det högsta uttrycket för det mänskliga tänkandets utveckling i de samhällen de levt i. När vi talar om det mänskliga tänkandet talar vi inte om en enda individs utvikningar, utan om det mänskliga tänkandet i allmänhet, kollektivt.

Det är sant att varje enskild människas synsätt av naturen är partiellt och begränsat. Men tagen som helhet kan mänskligheten övervinna individens begränsningar genom att kollektivt pröva objektiviteten i varje idé från en uppsjö av olika vinklar och genom att tillämpa dem i det verkliga livet. Tankarna inuti en individs huvud tillhör inte bara dem själva – alla våra teorier och språk är skapade av det mänskliga samhällets utveckling som helhet, överförd från en generation till nästa. Förhållandet mellan subjekt och objekt är inte heller enbart en fråga om abstrakt begrundande. Mänskligheten reagerar aktivt på den verkliga världen, inte passivt.

Människor omvandlar världen genom kollektivt arbete och omvandlar därigenom även sig själva. Det är denna oavbrutna skapelseprocess som får sitt högsta uttryck i vetenskapens fortsatta frammarsch, vilket postmodernisterna vill förneka, men som är ett självklart faktum. Det pågår en oupphörlig marsch från okunnighet till kunskap. Det vi inte vet i dag vet vi med säkerhet i morgon. I den meningen är den mänskliga tanken inte bara kapabel till objektivitet, den är också gränslös och absolut. Ingen kunskap ligger bortom dess räckvidd.

Marx förklarade följande i sina teser om Feuerbach:

"Frågan om objektiv sanning tillkommer det mänskliga tänkandet – är inte en teoretisk utan en praktisk fråga. I praktiken måste människan bevisa sanningen, det vill säga verkligheten och kraften, jordnärheten, i sitt tänkande. Striden om tänkandets verklighet eller overklighet – utan hänsyn till praktiken – är en rent akademisk fråga."¹³

Att ställa frågan om sanningen kan vara objektiv eller inte, som postmodernisterna gör, frånkopplad människans verkliga aktivitet, är bara tom spekulation. Tänkandet är ett uttryck för praktiken och i sista hand är det i praktiken som idéerna prövas. Idéernas utveckling tjänar till att förbättra vår praktik. På samma sätt är det genom praktiken som de objektivt sanna delarna i alla idéer bestäms och separeras från deras oriktiga eller överdrivna sidor.

Relativ och absolut sanning

Men betyder det faktum att vi kan bevisa att idéer är objektivt sanna att mänskliga idéer när vi väl har tänkt dem uttömmer sanningen för all framtid? Självklart inte. Ur en materialistisk synvinkel är det meningslöst att tala om att nå den absoluta sanningen i betydelsen att man skulle kunna nå en slutlig kunskap om vårt universums helhet. Mänskligheten kan upptäcka naturlagar på alla nivåer. De ständiga framstegen inom den moderna vetenskapen och teknologin är ett bevis på detta. Men mänskligheten kommer aldrig att nå en punkt där den upptäcker allt som finns att upptäcka. För varje problem som vetenskapen löser och varje nivå av naturen som människan behärskar uppstår nya vägar och nya problem.

Vetenskapens historia visar oss denna process i en oupphörlig serie teorier som uppstår och försvinner i takt med att de ersätts av mer avancerade teorier. Men på grundval av denna formellt korrekta observation drar postmodernismen återigen en överdriven och ensidig slutsats: eftersom alla teorier förr eller senare ersätts, så är ingen av dem sann – all sanning är relativ och godtycklig.

I sin bok Vansinnets historia under den klassiska epoken – som påstås avhandla psykiatrins historia – presenterar Foucault oss en rad idéer och metoder som tidigare använts inom psykiatrin, men som sedan dess har visat sig vara falska. De skulle faktiskt anses som extremt reaktionära om de tillämpades av psykiatriker i dag. På grundval av detta försöker han underminera vetenskapens anspråk på objektiv sanning i allmänhet.

Detta är en allmän trend i all Foucaults "historieskrivning". Det är som om han förväntade sig att vetenskapen skulle vara den heliga graalen av absolut och evig sanning redan från början och i sin besvikelse över sina upptäckter drog slutsatsen att man måste avvisa både all vetenskap och begreppet sanning. Han ställer upp en halmgubbe som det är enkelt att slå ned. Men vetenskap har aldrig handlat om att besitta den absoluta sanningen. Den sätter sig ett mycket mer anspråkslöst mål: att upptäcka sanningen steg för steg, genom tålmodig tillämpning av den verkliga vetenskapliga metoden: observation och experiment.

Postmodernister ser med förakt på tidigare perioders vetenskap. Naturligtvis är det lätt att kritisera en mindre avancerad period ur den egna synvinkeln. Detta avslöjar deras okunnighet och feghet, och liknar närmast en vuxen person som förlöjligar ett barn för att det inte talar på samma förfinade och självsäkra sätt som den själv gör. Men idéerna i olika historiska stadier har inte uppstått av någon slump. De återspeglar det mänskliga samhällets förmåga i varje steg och som sådana är de absoluta för den perioden. Med andra ord, de är de högsta sanningarna som samhället kunde uppnå under just den perioden.

De specifika sanningar som upptäckts av ett visst samhälle förskaffas inte godtyckligt. Newton kunde omöjligt ha utvecklat kvantmekaniken. Hans mekanik utgjorde en nödvändig länk som senare ledde till att kvantmekaniken kunde upptäckas. I sista hand återspeglar tänkandet – med det vetenskapliga tänkandet som sitt högsta uttryck – utvecklingsnivån i den tidens samhälle. Men detta utvecklar i sin tur samhället som helhet, så att denna utveckling vid en viss tidpunkt i sig leder till uppkomsten av nya, mer komplexa och avancerade tankesätt. Detta är den oupphörliga processen från okunnighet till kunskap, från lägre till högre former av sanning.

Detta betyder inte att de gamla idéerna förkastas som rent nonsens. Tvärtom blir deras rationella kärna ett nödvändigt element för vetenskapens vidare framsteg. För varje nivå av naturen som människan lär sig att bemästra öppnas vägen till en djupare nivå. Utvecklingen av Newtons mekanik var en stor erövring för mänskligheten. Den var en av de första stora framstegen som följde med kapitalismens uppkomst och den spelade en viktig roll i utvecklingen av vetenskapen och samhället som helhet. Men vetenskapen stannade inte där; efter den klassiska mekaniken kom kvantmekaniken. Kvantmekaniken ogiltigförklarade inte den klassiska mekaniken utan antog den tvärtom som förutsättning, precis som kvantmekaniken kommer att ligga till grund för ännu större framsteg för vetenskapen i framtiden och förbereda marken för att gå bortom kvantmekaniken själv. Kvantmekaniken skulle förbli giltig på en viss nivå, men utöver det skulle mer avancerade teorier uppstå.

Till skillnad från vad postmodernisterna föreställer sig, är det vetenskapliga tänkandets historia inte en olycklig jakt efter någon oåtkomlig yttersta sanning, som hoppar från den ena tillfälliga teorin till den andra. Det är en oändlig process av djupare och djupare förståelse av naturen och de lagar som styr den. Genom att människan prövar sig fram bekräftas eller avvisas varje teori, dess tillfälliga, subjektiva och osanna element sållas bort, dess gränser definieras och dess kärna av sanning läggs till den mänskliga kunskapen och förbereder vägen för att nya, mer avancerade idéer ska kunna ta dess plats.

Ingen teori är isolerad från och diametralt motsatt till de andra. Tvärtom bildar de alla olika steg i den dialektiska utvecklingen av mänsklig kunskap som helhet – en oändlig utveckling, från lägre till högre former av sanning.

"Metaberättelser"

Eftersom postmodernisterna förkastar konceptet sanning, ser de dem som godtar sanningen som sin huvudsakliga fiende. Låt oss återvända ett ögonblick till Det postmoderna tillståndet, där Jean-Francois Lyotard försöker definiera innebörden av "postmodern":

"Jag kommer att beteckna en vetenskap som modern om den hänvisar till en sådan metadiskurs för att legitimera sig, det vill säga explicit åberopar sig på någon stor berättelse, som andens dialektik, meningens hermeneutik, det förnuftiga eller arbetande subjektets emancipation eller utvecklandet av välstånd.

[...] Starkt förenklat kan man betrakta misstrogenheten mot metaberättelser som "postmodern". Denna misstrogenhet är förmodligen en effekt av vetenskapernas framåtskridande; men framåtskridandet förutsätter i sin tur misstrogenhet. Övergivandet av den metanarrativa legitimeringen motsvaras främst av en kris för den metafysiska filosofin, och för den institution som grundade sig på denna filosofi – nämligen universitetet. Den narrativa funktionen förlorar sina funktorer: den store hjälten, de stora farorna, de stora upptäcktsresorna och det stora målet."¹⁴

Här har vi ett ovärderligt exempel på postmodernismens obegripliga jargong. Ha i åtanke att Lyotard hjälper oss genom att "förenkla till det yttersta" här. Tur det, annars skulle vi löpa en allvarlig risk att faktiskt förstå vad han försöker säga, vilket är att postmodernismen avvisar alla tankeskolor som försöker utveckla en enda sammanhängande världsåskådning.

Avvisandet av en sammanhängande världsåskådning följer logiskt av att de förnekar existensen av en objektiv verklighet oberoende av våra sinnen. Om man förnekar att det existerar en objektiv verklighet, och därmed en objektiv sanning oberoende av våra sinnen, kan det aldrig finnas några teorier som är allmängiltiga. Varje individ kommer att utveckla sina egna teorier som är tillämpliga på deras speciella verklighet. I sådana fall skulle "metaberättelserna" verkligen utgöra formalistiska och schematiska sätt att införa min världs lagar i din och vice versa. Men detta brotts värsta förövare skulle vara postmodernisterna själva.

Avvisandet av metaberättelser är i sig den mest primitiva och vittgående metaberättelse som är möjlig. Och det presenteras för oss utan ett enda bevis eller verkligt argument! Man kräver i praktiken av oss att vi blint accepterar de postmodernistiska meta­berättelserna. Postmodernismen är den enda sanna metaberättelsen. Alla andra har fel, eftersom postmodernismen säger det. Det är just den typen av intellektuell mobbning och "förtryck" som postmodernister protesterar så häftigt mot. Och detta är grunden för deras hysteriska attacker mot alla som framför några allvarligt menade invändningar mot vad de säger. På denna punkt skiljer de sig inte från andra religiösa dogmer.

Marxister kritiseras av postmodernister för att vara dogmatiska och för att motsätta sig införlivandet av andra idéer i den marxistiska teorin. För somliga kan det verka som en bra idé. Varför hålla fast vid en filosofi när man kan välja och vraka bland de bästa idéerna, oavsett vilken filosof eller tankeskola som utvecklade dem? Men det är just detta som är poängen. Postmodernisterna säger inte att vi ska välja de bästa idéerna. Det finns ju inga idéer som är bra eller dåliga, sanna eller falska, eller hur? Det handlar inte om att ha idéer som är korrekta, utan om att de insisterar på att våra idéer måste vara osammanhängande. För första gången i filosofins historia görs den "eklektiska fattigsoppan", som Engels kallade det, till vägledande princip för en tankeskola.

Postmodernister beskyller marxister för att inte vara "öppensinnade" mot andra tankeskolor. Men i verkligheten är det precis tvärtom! Dessa damer och herrar är besatta av att vara nya och originella (även om det långt ifrån är fallet). De beter sig som om historien börjar och slutar med dem själva. Marxismen gör däremot inga anspråk på att utmärka sig som något helt orelaterat till tidigare filosofier. Vi hävdar inte att idéerna om den vetenskapliga socialismen plötsligt dök upp enbart tack vare Karl Marx och Friedrich Engels särskilt kreativa genialitet.

Marxismen är en syntes av den rationella kärnan i alla tidigare filosofier, som var och en bygger på tidigare epokers framsteg. Den bildar en enhetlig och harmonisk helhet. Den innehåller i sig alla de mest värdefulla och bestående elementen från tidigare tankeskolor – antikens grekiska filosofi, tysk klassisk filosofi, upplysningens franska materialism, engelsk politisk ekonomi och de tidigare utopiska socialisterna briljanta insikter. På ett eller annat sätt innehöll var och en av dem värdefulla sanningar och insikter som återspeglar olika sidor och aspekter av samma och enda objektiva verklighet.

Genom vetenskapens och tänkandets utveckling under tusentals år har en bild framträtt och blivit tydligare för varje dag av en enda, sammankopplad materiell värld som följer sina egna inneboende lagar, sin egen rörelse och utveckling. Detta är grunden för den enhetliga världsåskådningen hos marxismen och varje verkligt vetenskaplig teori. Den systematiska undersökningen av dessa lagar på olika nivåer av naturen är det primära syftet med all vetenskap. Allt detta är en styggelse för postmodernisterna, som motsätter sig alla former av systematiskt tänkande.

"Antivetenskap"

I sitt motstånd mot metaberättelser är det just denna systematiska undersökning och vetenskap i allmänhet som postmodernisterna motsätter sig. Foucault avvisar föraktfullt "globaliserande diskursers tyranni med deras hierarki och alla de privilegier som tillkommer ett teoretiskt avantgarde"¹⁵ , och efterlyser en "... kamp mot tvånget att ha en teoretisk, enhetlig, formell och vetenskaplig diskurs"¹⁶ . I själva verket definierar Foucault sin huvudsakliga metod, "genealogi", som varken mer eller mindre än "antivetenskap":

"Det [genealogi] verkligen gör är att upprätthålla lokala, osammanhängande, diskvalificerade, illegitima kunskapers anspråk på uppmärksamhet mot påståenden om en enhetlig uppsättning teorier som skulle filtrera, hierarkisera och ordna dem utifrån en idé om någon slags sann kunskap och en godtycklig idé om vad som utgör vetenskap och dess objekt. Genealogi är därför ingen positivistisk återgång till en mer noggrann eller exakt form av vetenskap. Den är just antivetenskaplig."¹⁷

Vad är detta om inte en krigsförklaring mot vetenskap och rationellt tänkande, och ett försvar för obskurantism (fientlighet gentemot kunskap)? Det värsta av allt är att dessa reaktionära idéer marknadsförs som den mest radikala formen av tänkande. Luce Irigaray är till exempel känd för hennes avvisande av Einsteins relativitetsteori på grund av att den är "sexistisk", förmodligen för att Albert Einstein olyckligtvis råkade vara man. Hennes uppsats från 1987 heter "Le Sujet de la Science Est-il Sexué?" (Är ämnet vetenskap könsbestämt?). Om denna fråga skriver hon följande:

"Kanske är den det. Låt oss anta hypotesen att den är det i den mån den ger ljusets hastighet ett privilegium jämfört med andra hastigheter som är mycket nödvändiga för oss. Det som för mig förefaller indikera ekvationens möjliga könsbestämda natur är inte direkt att den kommit till användning genom kärnvapen, utan att den priviligerat den som rör sig snabbast ... "¹⁸

På annan plats fortsätter Irigaray sitt hätska angrepp på den otursamme Einstein:

"Men vad gör den mäktiga relativitetsteorin för oss, förutom att bygga kärnkraftverk och ifrågasätta vår kroppsliga tröghet, livets nödvändiga tillstånd?"¹⁹

Enligt Irigarays invecklade resonemang är hastighet en övervägande manlig egenskap och därför är Einsteins "fixering" vid hastighet i hans ekvation "sexistisk". Just varför män skulle vara besatta av fart medan kvinnor inte är det, är ett mysterium som bara Irigaray kan förklara. Såvitt vi vet skulle en man ha lika stora svårigheter att nå ljusets hastighet som en kvinna.

Här framträder den irrationella antivetenskapliga karaktären hos postmodernismen i öppen dager. Relativitetsteorin, en av de mest grundläggande hörnstenarna i den moderna vetenskapen, skåpas ut som "sexistisk" eftersom dess författare Albert Einstein var en man.

Bakom ett till synes oskyldigt avvisande av blott "metaberättelser" och "globaliserande diskurser", insvept i radikalt klingande retorik, har postmodernismen upprättat en verkligt antivetenskaplig och antikulturell inkvisition på global skala. Här främjas "lokala, osammanhängande, diskvalificerade, illegitima kunskaper" – det vill säga misskrediterade och mystiska idéer, avfallsprodukter från filosofins historia – medan man utan att blinka fördömer de största teorier och tankar som mänskligheten någonsin har känt. Om dessa idéer någonsin skulle implementeras i det verkliga livet, skulle det innebära en fullständig reträtt för all form av civilisation.

Antimarxistisk

Medan postmodernismen står för den högst utvecklade irrationaliteten, är marxismen den högsta formen av vetenskapligt tänkande. Och det är just eftersom marxismen är den mest konsekventa och vetenskapliga filosofin som den ådrar sig särskild fientlighet från postmodernismen. Det är intressant att notera att Foucaults främsta invändning mot marxismen är att den är vetenskaplig. Så här skriver han: "Om vi har några invändningar mot marxismen, består de i det faktum att den effektivt kan fungera som en vetenskap."²⁰

På annan plats i samma text säger han:

"Det spelar i princip inte så stor roll att denna institutionalisering av den vetenskapliga diskursen förkroppligas i ett universitet eller, mer allmänt, en utbildningsapparat, i en teoretisk-kommersiell institution som psykoanalys eller inom en referensram som tillhandahålls av ett politiskt system som marxismen; för det är verkligen mot effekterna av kraften i en diskurs som anses vara vetenskaplig som genealogin måste föra sin kamp."²¹

Här ser vi postmodernismens verkliga färger – en antivetenskaplig och kontrarevolutionär ideologi, som motsätter sig marxismen på den mest grundläggande nivån. Ibland får vi höra att vi borde kombinera postmoderna och marxistiska idéer. Men dessa idéer är helt och hållet oförenliga. Foucault erkänner detta när han skriver att: "Det är inte så att dessa globala teorier inte har gett eller fortsätter att ge på ett ganska konsekvent sätt användbara verktyg för lokal forskning: marxism och psykoanalys är bevis på detta. Men jag tror att dessa verktyg endast har tillhandahållits under förutsättning att den teoretiska enheten i dessa diskurser i någon mening försvann, eller åtminstone begränsades, delades, störtades, karikerades, teatraliserades eller vad du vill. I båda fallen har försöket att tänka i termer av en totalitet faktiskt visat sig vara ett hinder för forskningen."²²

Marxism och postmodernism är endast kompatibla i den mån marxismens "teoretiska enhet" förstörs; så snart marxismen upphör att vara en vetenskap, så snart marxismen upphör att vara sann, och så snart den upphör att vara materialistisk... med andra ord, så snart marxism upphör att vara marxism.

Marxismen är en oförsonlig motståndare till postmodernismen. Vi är materialister och står fast på grundval av sanning och vetenskap. Vi anser att det bara finns en enda sammankopplad materiell värld, som alltid har funnits och som varken har skapats av en gud eller av monsieur Foucaults "makt". Livet har skapats av denna materiella värld och människan är den mest avancerade livsformen. Genom vår aktivitet kan vi upptäcka naturlagarna och använda dem till vår fördel, men vi är också själva underställda dessa lagar och därmed förändrar vi också oss själva när vi förändrar vår värld.

Den konsekventa materialistiska kunskapsteorin vidhåller att kunskap i sista hand härrör från sinneserfarenheter. Våra sinnen är broar till denna yttre värld, inte hinder. Vad är det annars som får våra sinnen att mata våra hjärnor med just denna information, och inte en annan? Vi förändrar inte världen genom att förändra språket eller vårt tänkande. Det är inte i "texten" eller i "diskursen" utan i den verkliga, materiella världen som sanningen finns. Vi kan förändra världen på vissa sätt, och våra sinnen berättar för oss om vi har lyckats. Det är genom att interagera med världen som vi upptäcker, prövar och förbättrar våra idéer och slutligen tillerkänner dem objektiv giltighet.

Dessa är vetenskapens grundläggande principer. Att lämna dem bakom sig innebär att styra i riktning mot religion och mystik. Postmodernisterna har inte bara avvikit från vetenskapen, de har inlett en kamp mot själva vetenskapens kärna. Det faktum att dessa reaktionära idéer sprids som evangelium på universitet, skolor och via media över hela världen avslöjar kapitalismens ruttna tillstånd i dag. Det är ett system vars existens inte längre är förenligt med den stora majoriteten av mänskligheten.

Att förkasta begreppet objektiv verklighet och objektiv sanning leder i slutändan inte till något annat än skönmålningar och ett försvar av status quo. För om framsteg är omöjliga är det meningslöst att sträva efter ett bättre samhälle. Och om det inte finns någon objektiv sanning kan vi inte säga att exploatering, fattigdom, förtryck och krig är "dåligt" – allt är bara en fråga om perspektiv. Postmodernismens förespråkare slutar som apologeter för kapitalismen. En verkligt revolutionär filosofi kan bara vara en grundligt vetenskaplig och materialistisk filosofi som ser verkligheten i vitögat. Endast den tydligaste och mest exakta förståelsen av naturens och samhällets lagar kan visa en väg ut ur kapitalismens och klassamhällets återvändsgränd. För att citera Karl Marx, som avgav den slutliga krossande domen över all borgerlig filosofi:

Filosoferna har bara tolkat världen på en rad olika sätt, men det gäller att förändra den.

Fotnoter:

1. Jean-François Lyotard, ”Notes on the Return and Kapital,” Semiotext(e), Vol 3, No. 1, (1978), s. 53.

2. Jean Baudrillard, Cool Memories 1980–1985 (London: Verso, 1990), s. 67.

3. Gilles Deleuze, & Félix Guattari, Anti-Odeipus: Capitalism and Schizophrenia (Minneapolis: University of Minnesota Press, 1983), s. 4, (vår kursiv).

4. Michel Foucault, ”Theatrum Philosophicum,” in Aesthetics, Method and Epistemology (New York: The New Press, 1998), s. 367.

5. Jean-François Lyotard, Det postmoderna tillståndet, s. 29.

6. Michel Foucault, ”Prison Talk: an interview”, Radical Philosophy, Vol 16, (1977), s. 14.

7. Judith Butler, Genustrubbel. Feminism och identitetens subversion (Bokförlaget Daidalos AB, 2007), s. 32.

8. Jacques Derrida, Limited Inc (Evanston, IL: Northwestern University Press, 1988), s. 136.

9. Judith Butler, Bodies That Matter: On the Discursive Limits of Sex (New York & London: Routledge, 1993), s. 10–11. (vår kursiv).

10. George Berkeley, A Treatise Concerning the Principles of Human Knowledge, (2002), s. 13.

11. Michel Foucault, Power/Knowledge, s. 131.

12. Foucault, Theatrum Philosophicum, s. 363.

13. Karl Marx, ”Teser om Feuerbach”.

14. Jean-François Lyotard, Det postmoderna tillståndet, s. 29–30.

15. Michel Foucault, Power/Knowledge: Selected Interviews & Other Writings 1972–1977, (New York: Pantheon Books, 1980), s. 83.

16. Ibid., s. 85.

17. Ibid., s. 83. (vår kursiv).

18. Luce Irigaray & Carol Mastrangelo Bové, ”Le Sujet de la Science Est-ll Sexué?/Is the Subject of Science Sexed?,” Hypatia, Vol. 2, No. 3, Feminism & Science 1, (1987).

19. Ibid

20. Michel Foucault, Power/Knowledge, s. 84. (vår kursiv)

21. Ibid.

22. Ibid., s. 81.