För en seger i folkomröstningen om konstitutionstillägget

1. Regionalvalen nyligen visade att den överväldigande majoriteten av befolkningen är med revolutionen, och vill gå mot socialismen Detta visas av att röstetalet ökade med en miljon sedan konstitutionsfolkomröstningen. Men resultaten visar också det vi har talat om sedan ett år tillbaka: att en viktig del av befolkningen (två miljoner röstberättigade), som röstade för socialismen i presidentvalen 2006, inte nås med tomt prat utan med handlingar. Valskolket från en viktig del av chavisterna, som ett resultat av dess missnöje med byråkratin, är ett varningstecken som reflekterar faran för en fördjupning av apatin och skepticismen mot revolutionen hos en del av massorna. För att bekämpa denna fara är det nödvändigt att vidta bestämda åtgärder mot kapitalismen, lösa folkets mest pressande problem, som det enda sättet att få tillbaka dessa väljare som stannade hemma eller föredrog att åka till parken.

2. Oppositionen kombinerar alla typer av kamp för att krossa massornas revolutionära rörelse. Innan valen förklarade vi att om oppositionen skulle vinna guvernörsposter och borgmästarposter skulle de användas som baser för en reaktionär offensiv mot revolutionen. På bara några dagar har vi sett detta perspektiv förverkligas, med en kontrarevolutionär attack utförd av fascistiska styrkor med stöd av polisen, mot missionerna, folkmaktens hus, kubanska läkarna, lokalsamhällesråden, hälsocentralerna (en av de sönderslagna) och mot alla de andra revolutionära segrarna, i de områden där oligarkin har vunnit.

3. En ny period i revolutionen har börjat, markerad av ett fördjupande av kampen mellan revolution och kontrarevolution, och samtidigt av en höjd polarisering mellan vänstern och högern inom den bolivarianska rörelsens led, mellan reformism och revolution. Kapitalismens djupgående världskris, som kommer att påverka Venezuela enormt, kommer att fördjupa dessa motsättningar.

4. De utmaningar som möter den bolivarianska rörelsen är stora. Nu mer än någonsin är det nödvändigt att arbetarna, den revolutionära ungdomen, bönderna och de folkliga ledarna (samhällets levande krafter), kämpar intill döden för den bolivarianska revolutionens seger med hjälp av ett marxistiskt program, som skulle tillåta oss att kämpa effektivt mot byråkratin och göra PSUV och J-PSUV till verkliga verktyg för att krossa kapitalismen en gång för alla, och påbörja byggandet av ett socialistiskt samhälle.

5. Debatten om återval av presidenten har också påbörjats. Marxisterna deltar i främsta ledet tillsammans med massorna i debatten och i kampanjen för återvalet av Chávez, med den revolutionära marxismens idéer, i kamp mot reformisternas idéer, som t.ex. försvaret av blandekonomin, och deras motstånd mot nationalisering av produktionsmedlen. Vi förstår det massorna också förstår: att det är centralt att borgarklassen inte återvinner presidentposten!

6. Det enda sättet att garantisera en seger för konstitutionstillägget för återval av presidenten är att, samtidigt som man debatterar och kampanjar, vidtar åtgärder för att krossa kapitalismen. Vilket är det bästa sättet att garantisera återvalet, återvinna rösterna från 2006 och kämpa mot fascismen? Att expropriera ekonomins huvudsektorer, som kapitalisterna använder för att organisera fascismen, vi talar om storindustrin, bankerna och storgodsen.

7. Marxisterna kämpar för att expropriera storindustrin och monopolen, och slita de ur kapitalisternas händer. Denna kamp är omedelbart sammanbunden med införandet av arbetarkontrollen över produktionen. Arbetarna måste öppna företagens räkenskapsböcker! Det enda sättet att förhindra att nationaliseringarna inte innebär byråkratmakt är genom arbetarkontrollen av produktionen, dvs., genom fabrikskommittéerna och arbetarråden.

På så sätt skulle företagen kunna drivas med 100 % av sin kapacitet, genom en demokratisk produktionsplan, beslutad av arbetarna och det organiserade folket själva, utifrån majoritetens behov. Man skulle då kunna besluta demokratiskt om prioriteringarna, priserna (så att dessa inte beslutas av kapitalister eller byråkrater utan av arbetarna och folket), garantera distributionen av nödvändighetsartiklar till hela befolkningen, man skulle kunna utveckla en massiv plan för bostadsbyggande och modernisering av infrastrukturen i hela landet, att skapa ny arbeten i stor skala, förbättra arbetsvillkoren osv.

8. Vi kämpar också för exproprieringen av bankerna under arbetarnas kontroll, organiserade i arbetarråd och i koordinering med brukarråd. På basis av arbetar- och folkkontrollen över finanssystemet, skulle man kunna skapa en social mission för att ge billiga och fördelaktiga krediter till småhandlarna (ständigt angripna och ruinerade av storkapitalet), göra slut på bankernas spekulation och garantera att arbetarnas och hela befolkningens pengar är i säkerhet. Detta vore också det bästa sättet att vinna medelklassen till revolutionens banér. Att t.ex., när kontrarevolutionärerna skulle säga till handlarna att revolutionen och kommunismen kommer ta ifrån dem deras ägodelar, kunde handlaren svara att nu har jag bättre tillgång till krediter med bättre villkor, och känna att dem flesta problem blir lösta. Det är så man vinner medelklassen, och visar de att arbetarklassen är kapabel att lösa deras problem!

9. För att göra slut på borgarnas och godsägarnas sabotage, är det nödvändigt att expropriera den agroproduktiva apparaten och storgodsen under lantarbetarnas och böndernas kontroll, för att på så sätt sänka matpriserna, och föda befolkningen. Man skulle också skapa kommittéer för matdistribution, där delegater från lokalsamhällesråden och bonderåden skulle delta, och övervaka distributionen och försäljningen av dessa produkter, för att gör slut på kontrarevolutionens sabotage, som sker genom hamstring, spekulation, mellanhänder osv.

10. Kapitalismens ekonomiska världskris kommer att få återverkningar i Venezuela. De sjunkande priserna på råvaror har också påverkat oljepriserna. Detta kommer ha en effekt på de nationella budgetarna, det kommer ständigt att bli svårare att med oljeinkomsterna täcka den historiska investeringsbristen på den interna venezolanska marknaden, som ett resultat av borgarklassens investeringsstrejk. Det enda sättet att öka den nationella produktionen, och tillåta en inhemsk utveckling, är på basis av arbetarkontroll av alla landets företag och genom att skapa en nationella demokratisk plan, som täcker det behov av produkter som finns i Venezuela.

11. Den venezolanska arbetarklassen huvuduppgift är att ta landets produktionsapparat i besittning, utvidga övertagandet och ockupationerna av fabrikerna, och kräva att den nationella regeringen nationaliserar denna under arbetarkontroll, för att utveckla en planerad ekonomi. Detta är den huvuduppgift som UNT (Unión Nacional de Trabajadores) borde utföra nu. Med utgångspunkt från de särskilda kraven i varje företag och sektor, som i denna kontext går i allt större motsättning mot den kapitalistiska ägandeformen, bör UNT lansera en nationell kampanj av fabriksockupationer, som ett effektivt medel för att skapa socialism i Venezuela.

12. Samtidigt bör man verka för att ge en impuls till byggandet av den fackliga organisationen i hela landet. Man bör lägga grunden till den arbetarstat som måste ersätta den borgerliga statsapparaten, genom utvecklande av arbetarråd i alla industrier i landet, såväl offentliga som privata. På så sätt kan man etablera arbetarkontroll i produktionen. Dessa råd bör koordineras genom val av språkrör från basen, som kommer vara återkallbara vid vilket tillfälle man så önskar.

13. Kontrarevolutionen försöker vinna en del av officerarna och generalerna i armén. Det krävs en kamp mot de fascistiska embryona i de väpnade styrkorna, genom skapande av soldatkommittéer, med rätt att välja sina befäl. Detta vore ett effektivt medel mot de fascistiska konspirationerna från kuppmakarna. Man bör tillerkänna soldaterna den legitima rätten att gå med i PSUV: om de inte aktiveras politiskt av vänstern, kommer högern göra det. Den överväldigande majoriteten av de vanliga soldaterna är söner till arbetarna och bönderna, som inte har gemensamma intressen med borgarklassen.

14. Oppositionen håller på att skapa, finansiera och organisera de fascistiska styrkorna, som redan gjorts i Bolivia. Detta har redan börjat sättas i verket. Det fascistiska mordet på arbetarledarna i Aragua är en varning för hela arbetarrörelsen. Vi bör bilda revolutionära självförsvarskommittéer. Detta bör ske genom bildande av bataljoner av militärreserven i varje fabrik och arbetsplats, i de revolutionära facken, fabrikskommittéerna, arbetarråden och bland de revolutionära soldaterna. Man bör bilda kommittéer för revolutionärt självförsvar i varje del av PSUV:s lokalföreningar, i fabriker, i byar, på universitet, i bostadsområden osv.

15. Med en nationaliserad ekonomi, planerad av arbetarna och folket, skulle man kunna lösa bostadsbristen, modernisera landet, göra slut på arbetslösheten, införa värdiga löner och arbetsförhållanden, med billiga livsmedelspriser och med kontroll över finanssystemet och krediterna. Detta program är det enda som kan entusiasmera den överväldigande majoriteten av befolkningen, inklusive medelklassen, att kämpa för revolutionen, för att återigen vinna de sektorer som har avstått från val och som är missnöjda. De går bara att vinna tillbaka genom handling - att göra slut på bostadsbristen, otryggheten, problemen med sopor, inflation, spekulationen osv. Detta är bara möjligt med en ekonomi utan kapitalister, kontrollerad av arbetarklassen och folket tillsammans.

Vi UPPMANAR alla arbetare, revolutionära ungdomar, bönder och de folkliga sektorerna att utrusta sig med dessa verktyg och detta program, marxismens program, för att bekämpa opportunismen, reformismen och byråkratismen i den bolivarianska rörelsens och i PSUV:s led. Genom att vidta dessa åtgärder skulle vi inte bara återvinna de röster vi förlorade omröstningen om konstitutionsreform utan också kunna kämpa för de tio miljoner rösterna. (av 17 miljoner röstberättigade, min anm.).

Detta är det enda programmet som kan förvandla folkets djupaste önskningar till verklighet, och lägga grunderna för en socialistisk arbetarstat. Ett socialistiskt Venezuela skulle, i sin tur, uppmana arbetarna och folken i världen att följa den bolivarianska revolutionens segerrika exempel.

Source: Socialisten